Vi trodde på dålig utdelning för helgens stryktipskupong och mycket riktigt blev det en blygsam summa för den som prickade in 13 rätt. Stora favoriter som Montenegro, Österrike, Spanien och Schweiz höll undan och då är det svårt att få upp värdet. Nästa vecka är det fotboll från Premier League och Championship som vanligt på kupongen!
…
Längst fram finns ligabucklan och Community Shield-skölden. Det är den 26 september 2013. Bakom sitter tjugonio spelare och femton ledare på en lagbild som osar framgång. Managern David Moyes är visserligen ny och skulle inte bli långvarig, men United var regerande ligamästare och laget vimlade av profiler. Visst, en del sa att de sjöng på sista versen, men fram till i maj samma år var de bäst i England.
Idag är samtliga femton ledare borta, vilket kanske inte är orimligt med tanke på att Moyes tog in sin egen ledarstab och Louis van Gaal ville ha sin, även om man kan fundera över hur bra Moyes beslut egentligen var när det fanns en bra ledarstruktur på plats under Sir Alex Ferguson. Men vad värre är, bara två år senare är endast nio av tjugonio spelare kvar i klubben. Nio! Och det är Louis van Gaals verk.
Två ytterligt marginella uddamålssegrar utan något övertygande spel följdes av en mållös match mot Newcastle på Old Trafford samt förlust borta mot Swansea. Visserligen tog man sig vidare i Champions League, men ett uttåg redan i kvalet vore en mer än skrämmande tanke för van Gaal. Wayne Rooney har måltorka (den värsta i en United-tröja), spelet hackar och det finns en känsla av att United inte får de där riktigt stora förvärven som de önskar. Memphis Depay är en intressant värvning och mycket talar för att Morgan Schneiderlin och Bastian Schweinsteiger kan bli ett framtida mittenmittlås på högsta nivå när The Red Devils har hittat till en vettig spelidé. Frågan är bara när? Van Gaal talar om en process som inte går att stoppa. Spelare ska skiftas, taktik ska falla på plats. Men när? I dagens Manchester United finns inte tålamodet att vänta ytterligare något år eller två innan saker faller på plats.
Allt spretar. Truppen har massor av offensiva spelare, men få riktiga forwards och backlinjen är i desperat behov av ledarskap. Mittbacken Chris Smalling är idag ett ljus i mörkret och verkar äntligen ta det där steget till att bli en internationell mittback av högsta kvalitet som tappat tron på att skulle komma. Men Luke Shaw blandar och ger. Daley Blind verkar vara på fel plats i fel lag. På mitten känns det fortfarande som om gamle Michael Carrick är den spelare som laget verkligen kan lita på, men med tanke på Schneiderlin och Schweinsteiger kan det inte vara tänkt att han ska vara kvar särskilt länge i van Gaals bygge. Och inte kan det väl vara någon lösning för ett Manchester United att förlita sig på att Marouane Fellaini ska vinna höjdbollar på motståndarnas planhalva? Känns som en oerhört föråldrad taktik och inte alls likt de van Gaal predikar.
Lägg därtill två målvakter som surar i ett hörn i form av David De Gea och Victor Valdes, så har vi ett oerhört bräckligt lagbygge. Och ändå så mycket resurser. För inte kan det väl vara den blott nittonårige Anthony Martial som ska ta taktpinnen? En kille som bör stå på tillväxt har i dagarna förvandlats till Uniteds stora profilvärvning till en smått astronomisk summa.
Louis van Gaal håller på och monterar sönder Manchester United och förhoppningsvis är det en process han har koll på. Annars är det bara att slå en signal till Liverpool för att höra hur det känns när ett oövervinnerligt fotbollskoncept grundat på 60-talet av Bill Shankly och hans killar i The Boot Room monteras ned och dör, vilket skedde med start av Graeme Souness i början av 90-talet. Eller för den delen försöka minnas den torka avseende ligatitlar och Europacuper som United genomled efter att Sir Matt Busbys era var över i början på 70-talet till dess att Sir Alex Ferguson fick fart på laget igen först på 90-talet. Efterverkningarna från Busbys era innebar faktiskt nedflyttning till andradivisionen, något som ansetts som fullkomligt orimligt bara några år tidigare.
Dagens Manchester United har så stora resurser (typ de allra största) att de bör klara sig ur detta pågående vakuum, men faller man, så brukar man falla längre än vad man trodde var möjligt. Louis van Gaal har denna säsong på sig att visa att United är att räkna med, annars lär han få lämna över till någon annan.
…
Fyra matcher, full pott och tio noll i målskillnad! Det går inte att starta en säsong på bättre sätt. Till synes trötta Manchester City låg och lurade i skyttegraven och när väl visselpipan ljöd var de först upp.
I en strid ström vällde de sedan fram, David Silva, Sergio Aguero, Vincent Kompany, Yaya Touré, Aleksandar Kolarov, Fernandinho, Raheem Sterling med flera. Samtliga laddade och uppumpade med ett adrenalin som ingen trodde fanns där längre. Ledsen för liknelsen, men kan tänka mig att motståndarlag såväl som oss åskådare, känner oss överrumplade och tillbakatvingade och den stora frågan just nu är – vem ska kunna stoppa Manchester City?
Vi visste att när det gäller högstanivå kan ingen slå ett lag med Sergio Aguero, David Silva, Vincent Kompany och Yaya Touré. Problemet var bara att den nivån lyst med sin frånvaro rätt mycket under fjolåret och inte såg det ut som om den var nåbar längre. Spelare som Kompany trodde man passerat sin peak, vilket snarare riktade om fokus till att City nog blev tvungna att sänka ribban. Dessutom fanns många belackare till Manuel Pellegrini. Skulle han bli den första att få gå? Citys ägare gillar ju inte en sänkning av ribban på grund av för gammalt och trött spelarmaterial.
Pellegrini och Kompany – ja, så kan man ju säga – gjorde precis tvärtom. David Silva lyfte sig åter upp till de höjder som ibland känns som onaturliga. Han flyter fram över plan, aldrig stressad och geniala passningar i trängda lägen kommer ungefär lika lätt som när ett barn plötsligt lärt sig cykla och inser att detta var ju egentligen så lätt att man kan göra det i sömnen. Yaya Touré har vaknat ur någon form av slummer och med ens är han den som suger åt sig allt på mittfältet. Och om Yaya skulle – mot förmodan – missa finns där Fernandinho. Kan inte vara särskilt upplyftande som motståndare att gå ut på mitten och veta att dessa två herrar är emot en och dessutom i form. Raheem Sterling passar mycket väl in i spelet och ger med sin snabbhet och rörlighet ytterligare en dimension på kanten. Sergio Aguero ser ut att kunna vaska fram chanser ur ingenting och har det där lyftet i steget som gör att han alltid skapar sig en liten yta mellan sig och motståndaren, på vilken han hinner få iväg ett skott eller dribbla sig förbi.
Vincent Kompany ansågs förbrukad, men har inlett säsongen med stort självförtroende och pondus. Dessutom har han ju gjort en del mål. Just Kompany och Yaya Touré är avgörande för lagets välmående. De är ryggraden som John Terry och Frank Lampard var för Chelsea under en herrans massa år. Eller som Tony Adams och Patrick Viera var för Arsenal ännu längre tillbaka. Även ytterbacken Kolarov har imponerat tillsammans med en stabil Joe Hart. En backlinje med självförtroende är nyckeln för City och kommer så förbli under säsongen. Kan de stå upp på samma sätt som hittills är det svårt att se hur ligapokalen ska undvika att hamna på Etihad. Men just försvaret har haft en tendens att under perioder falla ihop alldeles för många gånger och alldeles för lätt, främst under fjolårssäsongen.
Trycket på Pellegrinis gäng kommer dock att öka när Champions League sätter igång. Återigen fick de en tuff grupp och alla vet att i år finns inga bortförklaringar för ett misslyckande. Ägarna utgår ifrån att City ska ta för sig betydligt mer i Champions League än vad som skett hittills. Ifjol vann Chelsea ligan mycket på grund av att de var det jämnaste laget. City och Arsenal var för ojämna. Manchester United hade inte funnit balans och lagen bakom var en bra bit bort för att kunna slå sig in. I år har Mourinhos lag startat uselt, medan City ångar på och även om det säkerligen jämnar ut sig med formtoppar och svackor under säsongen, så går det inte att undgå det faktum att Manchester City ser bra mycket bättre ut än något annat lag. Manuel Pellegrinis mannar kan endast falla på eget grepp. Champions League-äventyret blir därmed avgörande. Bra resultat och laget får än mer energi. En tung CL-säsong och det kan ge pyspunka även i ligan. Men än så länge är Manchester City ett säkert tecken på stryktipset. Kolla in den senaste artikeln från sverigeautomaten-bonuskod.se för att veta mer.…
Det finns Manchester City fans spridda runt jordens alla hörn. I en undersökning från 2005 uppskattade man att det var runt två miljoner City-supportrar runt om i världen, varav 886 000 i England. Givetvis är siffrorna säkerligen en bra bit under Manchester Uniteds, Liverpools, Arsenals och Chelseas, men City har kommit allt närmare under den senaste framgångseran efter att Abu Dhabi United Group tagit över och injicerats rejält med medel i klubben, vilket även gett framgångar.
Men det gäller också att se utanför dagens starka strålkastarljus. Manchester City är ett klassiskt engelskt lag vars nyrikedom bara är en fernissa över en gammal nobel klubb djupt rotad i den engelska fotbollens mylla. Faktum är att laget hade ett starkt stöd även innan framgångarna på senare år och när klubben var i sin djupaste svacka i ligans tredjedivision i slutet av 90-talet fanns där ändå runt 30 000 supportrar för att stötta på läktarna.
City bildades 1880 som St Mark´s (West Gorton) och antog namnet Manchester City 1894, efter att under en period också gått under namnet Ardwick Association Football Club. Den första trofén togs redan 1903/04 när FA-cupen bärgades. Och 1923 flyttade klubben till klassiska Maine Road som för oss stryktipsnostalgiker för alltid kommer vara deras andliga hem. Klubben flyttade 2003 till The City of Manchester Stadium, nu kallad Etihad. En hypermodern arena som tar över 55 000 åskådare, i stark kontrast mot Maine Road.
Det skulle dröja till 30-talet innan nya framgångar. Två FA-cupfinaler på raken slutade i en förlust och en vinst. Förlusten mot Everton 1933 är också känd för att vara den första cupfinal då båda lagen bar nummer på tröjorna. Everton hade 1-11 medan City bar 12 – 22. Året efter fick Manchester City lyfta FA-cupbucklan för andra gången i klubbens historia när Portsmouth besegrades. Dessutom togs lagets första ligatitel 1936/37.
Inspirerade av ett taktiskt system som gick under namnet The Revie Plan var man ånyo i ropet på 50-talet. Två FA-cupfinaler. Återigen efter varann och åter igen förlorades den första, medan pokalen fick lyftas i den andra. 1954/55 förlorade man mot Newcastle, men 1955/56 besegrades Birmingham City med 3-1 i en final som gick till historien, eftersom Citys målvakt Bert Trautman spelade matchen (omedvetet) med bruten nacke.
The Revie plan tillkom efter inspiration från Ungern och deras centerforward som föll ned i plan för att hämta boll och kunde därmed också fördela densamma till sina medspelare i anfallet. Don Revie var Citys centerforward och han passade perfekt för rollen. Revie skulle senare bli en berömd manager för Leeds United på 60- och 70-talet.
En tyngre period närmade sig och 1963 flyttades man ned till andradivisionen. Klubben ömsade skinn och in klev två herrar som skulle föra Manchester City till den mest framgångsrika perioden i dess historia, förutom på senare år. Joe Mercer och Malcolm Allison var en dynamisk manager-duo, där Mercer var ansvarig och en taktisk mästare, medan Allison skötte hanteringen av träningar och spelare. De tu anlände 1965 och tog laget direkt upp i högstadivisionen säsongen 1965/66. Lagbygget baserade sig på en trio av spelare. Mittfältsgeneralen Colin Bell, liraren Mike Summerbee och den ettrige målskytten Francis Lee. Men det fanns fler fantastiska spelare i ett fotbollslag som inte bara vann, utan även underhöll. Redan 1967/68 tog de hem ligatiteln och följande år vann de FA-cupen. Året därefter tog man hem ligacupen och UEFA-cupen. Efter en maktkamp inom styrelsen fick Joe Mercer gå medan ambitiöse Allison hade satsat på rätt direktör i form av Peter Swales som tog över klubben och som belöning för stödet utnämnde han Allison till manager.
Laget skulle fortsätta finnas med i toppen och i kamp om pokaler under 70-talet, bland annat togs en ligacupseger 1975/76. Dock utan Allison, som bara något år efter att han tillträtt fick sparken. I början av 80-talet gav Swales Allison chansen igen, vilket skulle leda till bisarra satsningar på extremt dyra spelare såsom Steve Daley och en Trevor Francis, vilka båda kostade över en miljon pund. Men Swales öppnade plånboken betydligt fler gånger och mycket frikostigt, givetvis längre än han hade täckning. Allison fick sparken ganska snart igen och Norwich-tränaren John Bond tog över. År 1980/81 gick laget till FA-cupfinal, vilken förlorades mot Tottenham och därefter skulle en lång period av mörker följa.
Botten nåddes i slutet av 90-talet när laget hamnade i tredjedivisionen. Då ganska så långt från dagens glamour. En klättring uppåt började och så kom lite ljus under Thaksin Shinawatras inledande period då Sven-Göran Eriksson fick lite fart på laget tack vare intressanta värvningar. Men rätt snart ebbade det hela ut så pass att Mark Hughes fick ta över. Dessutom hade Thaksin fått politiska problem på hemmaplan och alla hans tillgångar frystes. Det var då – i augusti 2008 – som Abu Dhabi United Group klev in och formligen strösslade pengar på klubben. Det började med en nätt insats på över 100 miljoner pund för att köpa in basen av stjärnor som sedan skulle följa på löpande band. Resultaten lät inte vänta på sig, utan klubben har redan fördubblad kvoten av ligaguld (2011/12 samt 2013/14), tagit ytterligare en FA-cup (2010/11) samt en ligacup (2013/14). Manchester City är numer ett etablerat Champions Leaguelag.…
Det finns få klubbar vars framgångar är så grandiosa, men ändå är det inget mot den enorma mytbildning som gjort klubben nästan likt ett sagoväsen. Något som delvis gör Anfield-klubben till en av de mest fascinerande, men som också kan vara en belastning i tider som dessa då det är svårt för laget att nå upp till de stora förväntningarna.
I slutet av 1800-talet var en av Liverpools starka män en viss John Houlding. Han lånade pengar och var delaktig i Everton FC, vilka var med och startade ligan 1888. Dessutom ägde Houlding Evertons hemmaarea Anfield Road. Ganska snart knakade det dock i fogarna mellan Houlding och Everton, dels höjde han räntan på lånen, dels hyran på Anfield Road, vilket ledde till att The Toffees gav sig av till andra sidan Stanley Park och lät bygga Goodison Park istället. Den 3 juni 1892 bildades därmed Liverpool FC i syfte att fylla den tomma arenan och bara något år senare tog laget klivet in i Fotbollsligan.
Redan i början på 1900-talet vann Liverpool ligan (1900/01 samt 1905/06) och var rätt bra i början av tjugotalet med två ligatitlar på raken (1921/22 och 1922/23). Under tjugotalet fanns där också en lysande målvakt vid namn Elisha Scott, som av Evertons centerforward och världsstjärna – Dixie Dean – på den tiden ansågs vara den svåraste motståndarmålvakten av alla. Otaliga var deras dueller. Efter det långa uppehållet efter andra världskriget tog Liverpool ånyo en ligatitel (1946/47). Med andra ord ett framgångsrikt lag, men ändå kanske inte på samma nivå som andra mer omtalade lag såsom Aston Villa, Huddersfield, Arsenal, Wolverhampton och Everton, för att nämna några. När femtiotalet gjorde sitt intåg gick Liverpool in i en längre svacka och fick tillbringa tid i andradivisionen. Men 1959 lyckades Liverpools ordförande T.V Williams locka till sig en karismatisk skotte från Huddersfield – Bill Shankly.
Shankly centraliserade makten i klubben. Bland annat rensades det gamla skorummet ut för att tränarna skulle ha en plats att diskutera taktik. I The Boot Room diskuterade Joe Fagan, Reuben Bennet (senare Ronnie Moran) och Bob Paisley. Alla blivande legendarer. Träningsanläggningen Melwood var en katastrof och det fanns inga pengar. Direktörerna gjorde lite som de ville och sålde bland annat den lovande ungdomsspelaren Johnny Morrissey till rivalen Everton bakom ryggen på Shankly.
Allt resulterade i att Sir John Moores, den rike Littlewoods-ägaren, och dessutom huvudägare i det då rika Everton tog sitt ansvar som minoritetsägare i Liverpool och förde samman en viss Eric Sawyer, då direktör på Littlewoods, men med en förmåga att handskas med stora personligheter som Bill Shankly. Sawyer fixade och såg till att pengar fanns, medan Shankly fick styra helt och hållet avseende vilka spelare han ville ha. På så sätt, tillsammans med arbetet hos hans coacher i The Boot Room, startade bygget av en storklubb och en förening som Shankly skulle göra större än en vanlig fotbollsklubb. Staden Liverpool är – och var framförallt på 60-talet – helt fotbollsgalen. Och Shankly passade som handen i handsken. Talade med allt och alla om fotboll.
Det hela ledde till två ligatitlar (1963/64 och 1965/66) samt klubbens första FA-cupvinst (1964/65). Efter VM 1966 sprang Liverpools Roger Hunt och Evertons Ray Wilson ärevarv med VM-bucklan och bakom dem Liverpools kapten Ron Yeats med ligabucklan samt Evertons Brian Labone med FA-cupen. Staden Liverpool stod på toppen, inte bara fotbollsmässigt, utan det fanns fortfarande jobb i hamnarna och dessutom musikundret med Beatles i spetsen. Och Bill Shankly var medelpunkten, likt en liten Messias i en fotbollsälskande stad.
Därefter följde några tyngre år och samtidigt som rivalen Everton byggde ett allt slagkraftigare lag började Shanklys första generation att tappa stinget. En framgångsrik manager måste ha en hänsynslös sida och veta när spelare ska säljas eller petas. Undan för undan förändrade Shankly Liverpool och istället för Ian St John och Roger Hunt på topp värvade han in Kevin Keegan och John Toshack. En ny era var på väg.
Ligatiteln 1972/73 var efterlängtad och följdes upp av en FA-cup 1973/74. Dessutom lyckades Shankly ta UEFA-cupen 1972/73 och därigenom göra upp med de tyska och italienska lagen som tidigare varit så svåra att ta sig förbi. Vallen var sprängd, men Shankly var trött och sa upp sig. Det var inte första gången, utan Bill Shankly hade sagt upp sig lite då och då, när han blivit förbannad, men denna gång tog styrelsen hans uppsägning på allvar. I efterhand ångrade sig nog Shankly att han avgick under de där olycksaliga dagarna 1974. Resten av livet fram till hans död i början av 80-talet vistades han så långt från Melwood som möjligt eftersom han tidigt förbjöds att vara där för att efterträdaren Bob Paisley skulle ha en chans att utöva sitt ledarskap. Annars blev det lätt så att alla kallade Shankly för boss. Istället besökte den gamle managern Evertons träningsanläggning rätt ofta för en kopp te, lite snack och klassisk banter.
Med Paisley skulle dock Liverpool ta steget från ett fantastsikt lag som hade fått ihop två bra generationer av fotbollslag till att bli en vinstmaskin, där nya generationer bara flöt in i ett välsmort kugghjul. Man utvecklade dessutom en fantastiskt skicklig fotboll med one touch som vägledning, oavsett vilka spelare som var på plan. Shankly och hans Boot Room hade etablerat en fotbollskultur som var stark som granit. Paisley skulle vinna sex ligatitlar, tre ligacuper, tre Europacuper och en UEFA-cup till dess att han pensionerade sig 1983. Men ramverket var så starkt så under följande managers fram till 1990 skulle klubben ta hem ytterligare fyra ligatitlar, en Europacup och en ligacup samt två FA-cuper. Varav dubbeln (FA-cupen och ligan) 1985/86. På den tiden något unikt.
Sedan kom 90-talet och framgångarna tunnades ut. Spelet var inte längre lika stabilt och magnifikt. Traditionen och fotbollskulturen bevarades inte lika självklart. Men fortfarande kunde laget ta titlar. Från 1990 tills idag har Liverpool tagit Tre FA-cuptitlar, fyra ligacuptitlar, en UEFA-cup och en Champions League. Dock ingen ligatitel, vilket ju varit den gyllene erans signum. Den stora röda maskinen gick att rubba i vissa matcher, men inte under en hel säsong. Nu var det tvärtom och Manchester United med Sir Alex Ferguson hade intagit Bob Paisleys roll i engelsk fotboll. Rivaliteten förvärrades och flyttades undan för undan från Everton till Manchester United.
Än idag längtar Liverpool efter sin ligaseger.
…
Vi trodde på dålig utdelning på helgens stryktipskupong då favoriterna var många och sågs med bra chans. Men det blev skrällarnas stryktips och vi landade på dryga miljonen för 13 rätt till slut. Kupongens stora knall var givetvis Crystal Palace som besegrade självaste Chelsea på Stamford Bridge. Även West Ham var en bidragande faktor till den höga utdelningen då laget tvålade dit Liverpool på Anfield.
…
Lördag innebär stryktipset i vanlig ordning och till helgen finns det risk för lite sämre utdelning än tidigare veckor. Det finns många hemmafavoriter där båda storlagen Chelsea och Manchester City ska ses med bra möjligheter.
1. Aston Villa – Sunderland x
Villa vann öppningsmatchen mot nykomlingen Bournemouth men har sedan stått för två mindre bra prestationer mot Man City och Crystal Palace. Sunderland inledde väldigt nervöst med sju insläppta mål på de två första matcherna, men gjorde en del förändringar och fick resultat mot Swansea (1-1) senast. Det luktar målsnålt och krysset får stå som utgångstecken, sedan fyller vi på med ettan tack vare hemmaplansfördel.
2. Bournemouth – Leicester 2
Nykomlingen Bournemouth tog sin första PL-seger någonsin senast då West Ham besegrades med 4-3 på bortaplan. Tre mål från Callum Wilson i den matchen. Leicester har öppnat riktigt bra med två vinster och ett kryss på de tre inledande matcherna och har imponerat. 1-1 mot Tottenham senast och vi tror gästerna plockar minst en poäng även här. Vi nöjer oss med x2!
3. Chelsea – Crystal Palace 1
Chelsea har inlett lite darrigt med raden 1-1-1 på de tre första matcherna och laget har åkt på två röda kort under dessa matcher. 3-2 vinst mot West Brom senast där Terry blev utvisad och således är avstängd här. Plus för laget är värvningen av Pedro från Barcelona. Palace har öppnat bra med två segrar och en knapp förlust mot Arsenal. Alan Pardew har fått fart på sina mannar och möjligen kan Palace stå emot länge här. Men i slutändan ska Chelsea väga tyngre och vi går på spiken.
4. Liverpool – West Ham 1
Liverpool har inte släppt in något mål på de tre inledande matcherna trots att spelet inte varit lysande. Offensiven har varit lite blek med endast två mål framåt på dessa matcher. Senast ett mållöst möte mot Arsenal där Liverpool ändå kom upp i lite nivå. West Ham överraskade mot Arsenal i öppningsmatchen men har sedan två plattmacher i rad mot Leicester och nu senast Bournemouth. Försvarsspelet måste upp om laget ska knipa poäng här. Liverpool såg bättre ut senast och ska ses med bra chans här. Spik!
5. Manchester City – Watford 1
Kupongens största favorit lär bli Manchester City som gästas på hemmaplan av Watford. City har imponerat stort inledningsvis med tre raka segrar och 8-0 i målskillnad. En giftig offensiv och nu har även defensiven stärkts med nyförvärvet Otamendi från Valencia. Watford är precis som City obesegrade hittills men det är tre oavgjorda resultat som laget har. Två av dessa kryss har varit på hemmaplan och nu är det resande fot mot värsta tänkbara motstånd. Ettan känns väldigt stark!
6. Stoke – West Bromwich 1
Stoke har sett bra ut inledningsvis men har stött på hårt motstånd i form av både Liverpool och Tottenham. Bojan är på väg tillbaka från skada och Stoke har ett väldigt intressant lag på papperet. West Brom har bara skrapat ihop en poäng så här långt, i den mållösa bortamatchen mot Watford. Men precis som hos Stoke har West Brom ställts mot väldigt tufft motstånd i form av Man City och Chelsea. Stoke känns som det något starkare laget och med fördel av hemmaplan så tror vi det räcker med 1x.
7. Huddersfield – QPR 2
Över till Championship där Huddersfield har tre raka 1-1 resultat i ryggen. Oavgjorda resultat räcker inte om laget vill klättra i tabellen, så nu gäller det att plocka första vinsten för säsongen. QPR kommer från Premier League och har inlett helt ok med två vinster och ett kryss på sina fyra matcher. Laget gör en hel del mål framåt, och det krävs då man släppt in två mål i snitt per match hittills. Huddersfield vill ta sin första seger och det lär öppna upp matchen. Vi chansar med 1 2 och utelämnar krysset.
8. Hull – Preston 1
Favorittippade Hull har öppnat helt ok med sju poäng på de inledande matcherna där laget åkte på sin första förlust borta mot Charlton senast. På hemmaplan har laget plockat två vinster på lika många försök. Nykomlingen Preston har gjort det bra hittills där laget inkasserade sin första förlust hemma mot Ipswich senast. Preston gillar att spela på kontringar och det får man inrikta sig på även i den här matchen. Ettan är ett givet utgångstecken men krysset åker med för att hitta lite större pengar.
9. Ipswich – Brighton 1
Ipswich har sett starka ut inledningsvis och tippas tillhöra toppen i år. Två mål i snitt per match hittills och 10 poäng inkasserade på de fyra första matcherna. Brighton hade en misslyckad fjolårssäsong men har öppnat starkt nu med samma antal poäng som Ipswich. Vi tror att Ipswich fortsätter sitt snitt på två mål per match och då räcker det med 1x på kupongen.
10. Sheffield W – Middlesbrough 2
Sheffield W har plockat poäng i tre av fyra matcher hittills, där enda förlusten kommit mot topplaget Ipswich. Men poäng har tagits mot billigare motstånd och Middlesbrough tippas tillhöra toppen i år. Gästerna förlorade lite överraskande mot Bristol senast och lär vara rejält revanschsugna här. Vi lutar oss mot Middlesbrough och chansspikar till fina procent.
11. Djurgården – Halmstad 1
Djurgården imponerade mot Hammarby senast men fick nöja sig med en poäng till slut. Måste vinna här för att haka på i guldstriden. Halmstad har ett tråkigt bortafacit och måste skrapa ihop poäng i bottenstriden. Hittar Djurgården samma nivå som i derbyt får Halmstad det väldigt tufft. Spik på ettan!
12. Falkenberg – Norrköping 2
Falkenberg satte stopp på sin förlustrad senast genom att bortabesegra Sundsvall med 1-0. Laget har matcher mot Halmstad, Örebro och Åtvidaberg framöver som är verkliga nyckelmatcher. Norrköping avgjorde sent mot Helsingborg senast och än lever drömmen om ligaguld. Norrköping är det starkare laget och vi tror på minst en pinne här. x2 räcker!
13. Örebro – Häcken x
Örebro bröt sin långa förlustsvit senast då de plockade poäng borta mot Halmstad (2-2). Laget har dock fortsatt en utsatt position i tabellen och är i stort behov av poäng. Häcken är ett mittenlag och har inte lika stort behov av poäng som Örebro. Innebär att de kan spela avslappnat, men finns motivationen där? Stark vinst mot Malmö senast men innan det storförlust i derbyt mot Göteborg. Vi helgarderar!…
Trycket på Brendan Rodgers är stort. Denna säsong får han inte misslyckas. Antingen en Champions League-plats eller en pokal i någon av de inhemska cuperna. Och det kommer bli svårt.
Ok, han kanske inte får sparken ifall de kommer femma och spelar final eller semifinal, men det kommer nog inte att stärka hans aktier. Fjolårssäsongen var en smärre katastrof och på värvningsfronten var det länge sedan Rodgers kunde presentera något lyckat. Mario Balotelli är inte bara misslyckad, utan också en symbol för misslyckade värvningar. Dessutom lämnade akademifostrade Raheem Sterling för Manchester City, vilket i sig är lite chockartat för en hel del Liverpool-fans. De egenfostrade spelarna i stil med Steven Gerrard lämnar av tradition inte klubben. Men det är nya tider nu och Rodgers har en uppgift som i mångt och mycket är tuffare än hans företrädares. Han är satt att bygga ett nytt storlag, trots att klubben inte är kvar på samma nivå som tidigare, varken i ambitiösa spelares (och agenters) ögon eller avseende de där extrema resurser som krävs för att utmana om titeln säsong efter säsong. Men är det något lag som har en chans att på lång sikt slå sig in bland Manchester-lagen, Arsenal och Chelsea, så är det Liverpool FC.
Årets säsong är endast tre matcher lång, men den är positiv ur Liverpool-synvinkel. Två 1-0 segrar efter inte alltför bra spel tyder på att bollen rullar Liverpools väg och att man kan vinna även när man inte är på topp.
Visst, det finns frågetecken hur Rodgers ska finna ett vägvinnande spel och vilka som ska kliva fram. Då var 0-0 matchen i måndags mot Arsenal ett styrkebesked. Rodgers mannar gjorde en jättematch och hade det inte varit för Arsenals målvakt Petr Cech så vete tusan om inte alla tre poäng hade knipits. Philippe Coutinho var magnifik och Christian Benteke är verkligen det tunga hot i anfallslinjen som saknades ifjol. Att ersätta Luis Suarez är omöjligt, särskilt samarbetet med en frisk Daniel Sturridge. Men Benteke kan vara rätt pjäs att leda linjen och kommer alltid att vara en extremt tuff motståndare att tampas med för motståndarförsvaren.
Försvarsmässigt har Martin Skrtel tagit ytterligare ett steg och börjar agera som den storback han har kapacitet att vara. Simone Mignolet ser stabil ut och nyförvärvet på ytterbacken Nathaniel Clyne känns som ett betydligt bättre alternativ än gamle och trötte Glenn Johnson. Emre Can är en mittfältslibero som kan växa ytterligare.
Framåt handlar mycket om att Coutinho måste leverera, vilket han gjorde mot Arsenal. Roberto Firmino behöver tid, men har tveklöst förmågor som gör att om firma Coutinho och Firmino tänder på alla cylindrar kommer det att skapa skrämselhicka hos många försvarare. Fråga stackars Calum Chambers i Arsenal. Med mittfältslungor som Jordan Henderson och James Milner ser det betydligt bättre ut än ifjol. Henderson kommer att göra sitt jobb och vara den stabile kapten som klubben behöver, medan Milner är en sådan där tvåvägsspelare som är så nyttig och det finns så få av. Ouppskattad i Manchester City, men i Liverpool kommer han att spela en nyckelroll. Rodgers hoppas nog på att lovande Jordon Ibe och landslagsmannen Adam Lallana ska kliva upp ytterligare ett snäpp i kvalitet. Saknas lite där.
Längst fram handlar det mesta om Benteke. Men där finns också en Sturridge som kanske blir skadefri någon gång. Danny Ings har inte hunnit visa vad han kan ännu, så där har Rodgers också sparkapital, och var står Divok Origi? Generellt sett saknas inte begåvade spelare i anfallet, men det är fortfarande bara Benteke som hunnit imponera. Minst en av ovan nämnda måste också leverera.
Med andra ord ser det rätt bra ut för Liverpool just nu, men truppen är inte särskilt bred och att hålla jämna steg med topplagen för att minst hamna på en fjärdeplats kommer bli svårt. Det positiva är dock att de inte har något Europaspel som distraherar. Liverpool måste bli bättre i matcher mot de lite sämre lagen i ligan. Spelet måste bli mer vägvinnande och blixtrande. Risken är att de tänder till mot topplagen, men inte orkar hela vägen mot resterande lag. Och hur länge får ett lagbygge ta innan man kan kräva resultat? Ja, Rodgers börjar närma sig den punkt där konkreta resultat måste visas upp. Sannolikt redan i år. Han klarar garanterat inte ytterligare en säsong som ifjol.…
Ljudet studsar mot plåten hos den gamla damen och ut på plan. Goodison Park gungar på gammalt brittiskt vis, såsom ett minne från förr, men också en påminnelse om att den numera relativt fattiga klubben är historiskt sett en av de riktigt stora.
Everton är inte längre en storklubb om man jämför med de rika mastodonterna Chelsea, Manchester City, Manchester United, Arsenal och i mindre mån Liverpool FC och Tottenham. Tjugo år utan en titel samt konstanta problem med ekonomin har cementerat den stolta klubben bland lagen strax under storklubbarna.
Däremot är Everton en stor klubb, kanske en av de allra största. De var med och grundade ligan 1888 (klubben bildades 1878) med titlar spridda över allt från det brittiska imperiets storhetstid i slutet av 1800-talet till 1995 och har endast varit utanför högsta divisionen två gånger på sammanlagt fyra säsonger. Den första ligatiteln på 1800-talet togs faktiskt på Anfield Road, vilket var Evertons hemmaarena, till dess att hyresvärden John Houlding höjde hyran och laget tog istället promenaden över Stanley Park och byggde en ny modern arena vid namn Goodison Park. En arena som allt som oftast legat före de andra i utvecklingen. Först med tre läktarsektioner och värmeledningar under plan. Eusebio gjorde magiska matcher med sitt Portugal under VM 1966, där Goodison också blev den första och enda engelska arenan förutom Wembley som stått värd för en VM-semifinal. Idag är Goodison mer av ett skjul, jämfört med andra arenor. Men den gamla damen kan konsten att leva upp när stora matcher närmar sig och är en av allt färre arenor som minner om forna tiders läktarkultur. Dock helt oanvändbar om man ska tjäna pengar på drift.
Nio ligatitlar, varav den första togs 1890/91 på just Anfield. Tidigt etablerade sig Everton som en av landets toppklubbar och 1906 togs den första FA-cuptiteln. Säsongen 1914/15 vann man ligan igen, bara för att följande säsong inte ha möjlighet att försvara sin titel då ligan gjorde uppehåll på grund av första världskrigets utbrott. Inte det första uppehållet när Everton var på topp. Skulle det visa sig.
I slutet av 20-talet dominerade en viss William Ralph Dean engelsk fotboll. En centerfoward av sällan skådat slag och en tidig superstjärna. Ligasegern 1927/28 toppades av ett hattrick av Dean i den sista matchen mot Arsenal, vilket innebar att centertanken nått drömgränsen 60 mål på en och samma säsong. Ett rekord som aldrig kommer att överträffas. Mäktiga Everton degraderades för första gången till andradivisionen några säsonger senare, men tog sig upp på första försöket 1930/31. Följande säsong togs en ny ligaseger som toppades med FA-cupvinsten 1933. Den första finalen där numrerade tröjor användes. Everton hade 1-11 medan Man City hade 12-22. Dixie Dean bar nummer nio, en tröja som för Evertonians är mer prestigefylld än något annat.
Säsongen 1938/39 van Everton ligan igen. Denna gång med en ny storstjärna vid namn Tommy Lawton som förde traditionen om nummer nio vidare. Där fanns en rad begåvade spelare, bland annat Joe Mercer som senare även skulle bli en berömd manager för Manchester City. Men då var han Englands främste halvback. Ja, och så det var givetvis den sista säsongen innan det andra världskriget bröt ut och när ligan drogs igång igen i slutet av 40-talet försvann alla stora spelare, bland annat Lawton och Mercer.
Everton gick in i den sämsta perioden i klubbens historia och hamnade dessutom i andradivisionen, vilken det tog tre säsonger att ta sig upp ifrån. Enda trösten var en ny nummer nio vid namn Dave Hickson vars inställning och målskytte charmade Goodison. I början av 60-talet fick Evertons manager Johnny Carey sparken i en taxi av ägaren John Moores. Istället anställdes Sheffield Wednesdays succétränare Harry Catterick. Han skulle ta Everton till två ligatitlar, en FA-cuptitel samt en final. Dessutom till idel topplaceringar. Everton var det lag som under 60-talet tog mest poäng av alla klubbar. Stora spelare och mycket pengar, men i början kretsade det mesta kring ytterligare en nummer nio – Alex ”The Golden Vision” Young. En kultpersonlighet på Goodison som enligt de som sett honom live är det bästa som skådats i form av teknisk skicklighet. Ojämn form och skadebenägenhet gjorde dock att skotten Young aldrig blev så populär hos Catterick och under andra halvan av 60-talet byggdes ett lag där Young hamnade alltmer i periferin. Det mesta kretsade kring ett spelbegåvat mittfält kallat The Holy Trinity med Alan Ball, Howard Kendall och Colin Harvey. Mästarlaget 1969/70 med de tre som dirigenter spelade en magisk fotboll och de flesta trodde att Everton skulle dominera 70-talet. Nu blev det inte så. Catterick fick allt större problem med hälsan och tog dessutom några förödande beslut, såsom att sälja Alan Ball. Istället blev det ett mörkt 70-tal, där lokalrivalen Liverpool FC tog över ledartröjan i stan.
De gamla hjältarna Howard Kendall och Colin Harvey återvände som manager respektive assisterande i början av 80-talet och byggde en ny stor era med två ligasegrar och en FA-cupseger, ytterligare två FA-cupfinaler och en ligacupfinal samt en seger i cupvinnarcupen. Tyvärr inträffade katastrofen på Heyselstadion och när Everton stod på den absoluta toppen 1984/85 (ligasegrare, cupvinnarcupsegrare och FA-cupfinalister), så blev de bannlysta från Europacupfotboll. I förlängningen förödande för Everton och tredje gången i historien laget står på toppen, men på grund av yttre omständigheter stängs ute från nya triumfer.
Hela 90-talet blev dystert, med endast en FA-cupseger 1995, men i övrigt ett halkande i tabellen som vid ett par tillfällen tog laget ack så nära nedflyttning. Pengarna var slut och den en gång så mäktiga klubben fick påbörja en Golgatavandring utan pokaler och resurser, vilken egentligen fortfarande pågår. Tjugo år utan en titel. Visst David Moyes fick fram lag som överpresterade, men nådde endast till ett Champions League-kval och en FA-cupfinal. För Everton ett alldeles för dåligt facit. Och där står klubben än idag.…
Everton räckte inte till mot Manchester City, men var lysande mot Southampton efter en tveksam start mot Watford. Det finns fortfarande en hel del att fundera över för Roberto Martinez.
Skilda världar. Förra sommaren var Roberto Martinez hyllad som få, nästan likt en fotbollsprofet. Han hade tagit David Moyes kämpargäng till att spela någon form av totalfotboll. Ett reptrick utan dess like. Plötsligt slog den gamle mittbacken Sylvain Distin fyra gånger så många passningar som tidigare, och efter marken. Utöver det lyckades Martinez locka till sig spelare som Gareth Barry, Gerard Deulofeu och Romelu Lukaku på lån och den unge diamanten – Ross Barkley – som Moyes alltid hållit tillbaka och hävdat att han inte är redo. Resultatet blev poängrekord i Premier League och en femteplats. Normalt sett skulle poängen räckt till en Champions League-plats, men inte denna säsong. Optimismen var dock på topp och dessutom skrev både Gareth Barry och Romelu Lukaku på för klubben.
Men fjolårssäsongen blev en katastrof. Ut direkt i båda cuperna, vilket är oerhört ovanligt för en klubb som Everton och en elfteplats i ligan. Europaäventyret gav några höjdpunkter, men det pinsamma uttåget i åttondelsfinalen tog kol även på de glädjestunderna. Roberto Martinez har varit en jagad man under sommaren och hans förtroende hos fansen är minst sagt lågt. Visserligen har han lyckas få Gerard Deulofeu och Tom Cleverley till klubben, men fansen kräver fler nyförvärv. Martinez säger själv att han behöver minst tre till. En mittback, en forward och en nummer tio.
Men klockan går och lägg därtill spekulationen om John Stones vara eller icke vara i Everton efter transferfönstret har stängts, gör inte saken bättre. Premiären mot Watford började lika illa som det såg ut ifjol. Mot slutet blev det bättre. Borta mot Southampton fick fansen en glimt av vad Everton kan. Alla spelare som måste vara på topp för att Everton ska lyckas excellerade. Bäst var Ross Barkley, som sett oerhört pigg ut i inledningen. Borta verkar det ok av oro som han tycktes bära på hela fjolårssäsongen vara. Romelu Lukaku, John Stones, Seamus Coleman har också börjat bra. Även mannen som de flesta tappat hoppet om –Arouna Koné – verkar ha vaknat.
Everton försökte mot Manchester City, men räckte helt enkelt inte till. Det viktiga är hur Martinez mannar svarar upp i nästa match borta mot Tottenham. Just nu står allt och väger, då det finns tecken på en bra säsong, men också oro över att laget – vilket är vanligt med Martinez-lag – glimtar till i vissa matcher, men håller en i övrigt alldeles för låg nivå i längden.
Tim Howard i målet sjunger på sista versen, men kan mycket väl lyfta sig och göra en bra säsong. Blandat och givit en del i inledningen. I försvaret ser det oerhört stabilt ut med Seamus Coleman, John Stones och Phil Jagielka. Tyvärr är Leighton Baines långtidsskadad, vilket gör att lagets främste assistmakare ersatts av ungdomar som Brendan Galloway och Ty Browning. Galloway blev skadad senast i City-matchen och ersattes av Browning. Båda är oerhört lovande, men klarar givetvis inte att gå en nittiominuterskamp mot en världsstjärna som Jesus Navas i storform. Baines back up – Bryan Oviedo – som var så bra för två säsonger sedan har inte heller kommit igen efter alla långtidsskador. Med andra ord börjar vänsterbacksplatsen bli ett problem. Och inte klarar laget skador (eller att Stones drar) i en backlinje som har få vettiga ersättare att slänga in.
Mittfältet är lagets starkaste lagdel. Nästan i nivå med de riktigt rika lagens trupper. Ross Barkley, Tom Cleverley, Gareth Barry, James McCarthy, Leon Osman, Steven Pienaar, Darron Gibson, Kevin Mirallas och Gerard Deulofeu är alla namn som har en oerhört hög högstanivå. Möjligtvis är det Barry som är mer same same hela tiden, men han sjunger på sista versen och har gjort ett bra jobb i de senaste matcherna. James McCarthy, Cleverley, Darron Gibson, Leon Osman och Steven Pienaar håller alla en hög lägstanivå. Tyvärr är de två senare rätt gamla och skadebenägna. Darron Gibson är alltid skadad och inte har läget förbättrats efter att han blev ansvarig för en smitningsolycka där han körde på en cyklist (som klarade sig) och rammade in i en bensinmack. Barkley, Deulofeu och Mirallas är herrar med extremt hög nivå, men också lika illa när de inte är på g. De måste funka oftare än Mirallas och Barkley ifjol. Även Deulofeu gjorde en dålig andra halva på säsongen i Sevilla.
Längst fram är det tunt, förutom murbräckan Romelu Lukaku. Har han en normal säsong, så ligger han på runt 15-20 mål, vilket är mer än godkänt. Bakom honom finns ingen riktig striker för undsättning, men Arouna Koné och Steven Naismith finns där som komplement. Hittills har Koné sett bäst ut, men Naismith är en spelare som aldrig går att räkna bort. Roberto Martinez lag står just nu och väger. Vad blir det? Fågel eller fisk? En sak är dock säker. Nyförvärv krävs innan fönstret stänger.…