Aston Villa – En klubb med gamla meriter

Fakta och historik Inför Premier League 15/16 Nyheter

Aston Villas Ligacupvinst 1975

Burnley FC bytte en gång färg på matchstället i syfte att efterlikna det framgångsrika och mäktiga Aston Villa. Det fanns inget större i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet än Aston Villa som var med och startade ligan 1888 och är en av de klassiska klubbarna genom historien.

Sju ligatitlar är det få lag som kan ståta med, särskilt när sex av dem togs fram till och med säsongen 1909/10. Lägg därtill fem FA-cuptitlar, varav sex togs fram till 1919/20, så inser man vilken storhet Birmingham-laget var under tiden från ligans bildande 1888 till 1920-talet. Deras skotske manager George Ramsey är tillsammans med sex mästerskap den med näst mest ligatitlar genom tiderna tillsammans med Liverpools Bob Paisley som under 1970- och 80-talen tog lika många titlar. Endast den oslagbare Sir Alex Ferguson hamnar före med osannolikt 13 ligatitlar.

Tuffare efterkrigstid

Efterkrigstiden har dock inte varit lika framgångsrik. På femtiotalet bärgades ytterligare en FA-cuptitel, vilket innebar att om Villa hade lyckats rubba Arsenal i finalen 2015, så hade en 58-årig väntan varit över. Nu är den inte det.

Aston Villa har dock utvecklats som ett mycket framgångsrikt ligacuplag. Redan i den första upplagan 1960/61 tog Villa hem bucklan och sedan blev det två till på 70-talet samt ytterligare två på 90-talet. En final som sticker ut var mot Everton 1976/77, för övrigt det mötet som är det mest spelade i Englands fotbollshistoria, då båda varit med från 1888, med hyfsat få år i lägre divisioner. Det krävdes två omspel och det sista blev en äkta klassiker på Old Trafford, där Villa vann med 3-2. Bland annat efter två mål av deras store stjärna Brian Little och ett magiskt långskott från backen Chris Nicholl.

En gyllene historisk oas fann Aston Villa i början av 80-talet. När klubben förlorade ligacupfinalen 1971 mot Tottenham, vilket dock fick ses som en magisk prestation då laget låg i division 3 (motsvarande League One). Klubbens var nere i en djup mörk källare, där det var långt upp till forna tiders ljus och ära. Men 1974 kom managern Ron Saunders till klubben och började så sakteliga bygga ett lag. Först in 1975 var en mittfältare vid namn Dennis Mortimer, som skulle få lyfta den finaste av pokaler och bli en nyckelspelare som lagkapten. Han fann även en ruskigt begåvad mittfältare vid namn Gordon Cowans i de egna ungdomsleden.

Därefter byggde han vidare. Undan för undan. Målvakten Jimmy Rimmer, backarna Allan Evans, Ken McNaught och Kenny Swain. Mittfältare som Des Bremner och Tony Morley samt forwarden Gary Shaw som också han togs från de egna leden och ersatte storstjärnan Brian Little. Inför säsongen 1980 pungade Saunders ut med rekordsumman 500 000 pund för den sista pusselbiten – landslagscentern Peter Withe. Resten är historia, då laget 1980/81 tog hem ligamästerskapet och fortsatte med att utföra det mest osannolika av allt – vinna Europacupen för mästarlag säsongen efter. Saunders hade tyvärr avgått mitt i den säsongen, så det var vikarien Tony Barton som fick vara med om bragden.

Europacuppokalen 1981/82

I finalen mötte de FC Bayern Munchen och var rejält nederlagstippade. Dessutom hårt tillbakapressade under stora delar, men så var där ett magiskt ögonblick. De tre offensiva spelarna som förgylld säsongen innan och skapat avund hos konkurrenter kombinerade. Gary Shaw tar fram bollen och spelar ut till Tony Morley som avancerar in i straffområdet, skickar en tyska back upp på läktaren och lägger in bollen till en framstörtande Peter Withe, som rakar in bollen i öppet mål. Kommentatorns reaktion sammanfattar allt:

”Oh, It must be! And It is! Peter Withe!”

Tyvärr lyckades in inte Aston Villa bygga vidare på detta, men en ligatitel och Europacup är mer än de flesta lag klarar av. Dessutom fick de härdade Villa-fansen lite upprättelse för det en gång så stolta klubbemblemet.

Under 90-talet fanns dock tecken på en ny vår. Managern Martin O Neill byggde ett välspelande och mycket svårslaget lag som ideligen skuggade de allra främsta i toppen och dessutom fick ihop till två ligacuptitlar. Tyvärr slutade O Neill lite för tidigt eller så var det för sent, eftersom han inte lyckades ta det där sista steget och O Neill hade svårt att komma överens med ägaren Randy Lerner om framtiden och O Neil sökte istället nya framgångar som Irlands förbundskapten.…

Fortsätt läsa

Eleganterna – Gaetano Scirea och Andrea Pirlo

Champions League Fakta och historik Inför veckans Stryktips Nyheter Serie A

Det finns en lyster över en äkta elegant som med en unik blick för spelet flyter fram på plan, ibland knappt märkbart, förrän det är för sent för motståndarna. På lördag lär stor fokus ligga på mittfältseleganten Andrea Pirlo, men då kan det också vara läge att minnas en libero från förr – Gaetano Scirea.

Pirlo är inte lika snabb som Scirea var, men det funkar på den mittfältsposition framför backlinjen där Pirlo gör sitt jobb. Som libero krävs det dock snabbhet, men också spelsinne, teknik och elegans. Italien och kanske främst catenaccion har alltid haft en förkärlek för liberos, men det krävs en viss spelartyp som inte är särskilt lätt att finna. Det gäller att besitta allt en försvarare behöver när det gäller brytningssäkerhet, positionering och snabbhet. Men också ha samma egenskaper som en klassisk speluppläggare på mittfältet, det vill säga de där som alla beundrar och som det finns så få av, såsom en Andrea Pirlo.

Franz Beckenbaur är kanske fotbollshistoriens bästa libero, men därefter kommer nog en viss Gaetano Scirea som höll Milans store stjärna Franco Baresi utanför landslaget betydligt längre än vad som skulle varit fallet i ett lag med normal konkurrens om liberoplatsen. Scirea startade sin karriär i Atalanta, där han tog sig igenom ungdomslagen för att under 1972-74 spela till sig en ordinarie plats. Franz Beckenbauers FC Bayern Munchen dominerade ute i Europa när Sciera gick till Juventus 1974, där han skulle spela fram till 1988 och vinna massor av titlar. Och då menas just massor. Mellan 1975-86 gjorde han 78 landskamper vilket kröntes med VM-segern 1982. I Juventus såväl som i landslaget spelade han ofta tillsammans med målvakten Dino Zoff, den hårdföre Claudio Gentile på högerbacken samt Antonio Cabrini på vänsterbacken. De skulle bli samspelta och nästan omöjliga att forcera. Om Gentile ofta var brutal, var Scirea en gentleman som utstrålade klass, fair play och aldrig fick ett enda rött kort under en lång karriär. Det blev sju ligatitlar, två Coppa Italia, men också segrar i UEFA cupen, Cupvinnarcupen, Europa cupen, UEFA Super Cup och Intercontinental cupen. Dessutom vann han VM 1982.

Även Pirlo är en extremt väldekorerad fotbollsspelare med sina sex Serie A-titlar, två Coppa Italia, två Champions League och två UEFA Super Cup samt ett VM guld 2006 och hela 113 landskamper. Till skillnad från Scirea så är dock bara några av titlarna tagna med Juventus. Pirlo hade ju en lång och framgångsrik karriär i Milan fram till dess att många tyckte att han såg både slut och trött ut och till slut skrev han på för Juventus.

Målvakten i Juve och landslaget Gianluigi Buffon var dock väl medveten om att Pirlo var långtifrån slut som artist på den stora fotbollsscenen.

”När Andrea berättade för mig att han skulle ansluta till oss, var det första jag tänkte: Gud finns. En spelare på hans nivå och förmåga, inte att förglömma att han kom till oss gratis, tycker jag är århundradets värvning!”

Nu kan Andrea Pirlo vara på väg mot sin första Champions League-titel med Juventus och även en unik trippel, då Serie A och Coppa Italia redan är säkrade av den gamla damen. Andrea Pirlo låg också bakom segern i cupfinalen, vilket innebär att många blickar riktas mot honom när mäktiga Barcelona ska betvingas.

Gaetano Scirea gick dock bort alldeles för tidigt i en olycka i Polen 1989, endast 36 år gammal. Han skulle för Juventus räkning kolla in Gornik Zabre inför en match och den bil han färdades i kolliderade med en truck som forslade bensin. Men en dag som på lördag när Juventus åter är med i det absoluta finrummet, matchernas match, så kan det vara värt att skänka en tanke åt en av världens främsta liberos genom tiderna – Gaetano Scirea.…

Fortsätt läsa

Tre klassiska finaler för Arsenal

FA-Cupen Fakta och historik Nyheter

Den berömda fyraminutersfinalen 1979 var Arsenals andra FA-cupfinal på raken och en av de mest omtalade och dramatiska genom tiderna. Det blev till slut tre finaler på lika många år, men endast en triumf.

Bertie Mees Arsenal vann dubbeln 1970/71 och tog sig till final i FA-cupen 1971/72, där Leeds United blev för svåra. Även säsongen 1972/73 gick hyfsat med en andra plats i ligan och en FA-cupsemifinal, men i mitten av decenniet gick The Gunners ned sig i en mer medioker tillvaro. För att under säsongen 1977/78 åter börja se ljuset med den nye managern Terry Neill vid rodret. En femteplats i ligan kunde krönas med en FA-cupseger när Bobby Robsons Ipswich skulle besegras på Wembley. Arsenal hade haft en förhållandevis lätt väg fram till finalen, där Ipswich skulle bli för svåra. Baneman blev Roger Osborne med sitt mål i den 77:e minuten.

Terry Neills lag fortsatte dock att utvecklas. Och året därpå var det åter dags för final. Denna gång hade Brian Talbot bytt från Ipswich till Arsenal och såg givetvis fram emot ny pokalkänning. Motståndare var Manchester United, vilka likt Arsenal också var på väg att undan för undan åter etablera sig som ett topplag efter ett tufft 70-tal som bland annat ledde till nedflyttning i andradivisionen 1973/74 samt en FA-cupfinalförlust mot Southampton 1975/76. United spelade dock hem FA-cupen året efter i finalen mot Liverpool, vilket innebar att Red Devils var i sin tredje final inom loppet av fyra säsonger.

Liam Brady segerdirigent

Tack vare aktioner från Liam Brady tog Arsenal ledningen genom Alan Sunderland , vilket sedan ökades på av Frank Stapleton. Så långt en fullt normal tillställning som The Gunners nu skulle stänga. Och det gick rätt bra, åtminstone fram till den 86: minuten då Uniteds mittback Gordon McQueen reducerade. Fortfarande möjlighet att hålla ut för Arsenal, men efter en makalös individuell insats av nordirländaren Sammy McIlroy hade Red Devils kvitterat i den 87:e minuten. Fansen från Manchester hade gått från hopplöshet till eufori bara på några minuter, medan Arsenals fans var helt paralyserade och många hann nog inte ens reagera på anfallet som Liam Brady drog upp i den allra sista matchminuten och ett inlägg som slutade med att Alan Sunderland kunde sätta bollen i öppet mål. Sådana känslosvängningar är nog omöjliga att ta in för de flesta fans, men som tv-underhållning för den neutrale blir det alldeles makalöst. FA-cupfinalen sändes ju sedan 1971 även i svensk tv och sannolikt sprang åtskilliga ungar ut direkt efter avspark för att kopiera Liam Brady och Alan Sunderlands aktion.

Arsenal skulle senare nå sin tredje raka FA-cupfinal mot West Ham 1980. Vägen dit kändes nästan som en bragd då Arsenal i semifinalen betvingade då så mäktiga Liverpool och därmed ändade deras dröm om en dubbel. Men det krävdes tre omspelsmatcher! I den fjärde matchen vann till slut Arsenal med 1-0. Liverpools manager Bob Paisley hade i en taktisk genomgång varnat få en viss Osborne. Han från Ipswich som ofta kom smygande på djupet i straffområdet för att knoppa in bollarna. Förvånade blickar flackade hos Liverpool-spelarna och någon konstaterade tyst – så Paisley inte hörde – att Osborne spelar ju inte i Arsenal, utan är kvar i Ipswich. De förstod dock ganska snabbt att Paisley menade Brian Talbot. Och vem avgjorde, jo, Talbot och just på det sätt Paisley fruktat.

Trevor Brooking avgjorde

I finalen väntade division 2-laget West Ham United som i sin tur gått en tuff kamp i semifinalen mot Everton, där det dock räckte med ett omspel för att Frank Lampard senior (japp, pappan till Frank Lampard) skulle få avgöra. Det var dock inte vilket gäng som helst utan ett lag med stora kvalitéer och en härförare i mittfältseleganten och engelske landslagsmannen Trevor Brooking. En spelare som gav sin karriär till West Ham. Lämnade aldrig klubben, trots att han mycket väl platsat i vilken annan toppklubb som helst. Manus var därmed skrivet och Brooking fick avgöra och än en gång gick Arsenal lottlösa från en FA-cupfinal.

Tre finaler. En seger. Facit för Arsenal. Men vilken seger!

Fortsätt läsa

Klassiska finaler: Cardiff City vs Arsenal 1927

FA-Cupen Fakta och historik Nyheter

Ett målvaktsmisstag stoppade Herbert Chapmans Arsenal från att lyfta The Gunners första stora titel någonsin, istället hamnade bucklan för första och hittills enda gången utanför England.

Arsenals berömde lagkapten Charlie Buchan var nog den ende som gjorde en godkänd insats i en tillknäppt match. Wales-lagets supportrar hade anlänt till Wembley i massor och ville ha revansch efter ett snöpligt nederlag i FA-cupfinalen 1925 mot Sheffield United. Med i stort sett samma försvar, men en ny forwardsuppsättning var det ett Cardiff på toppen som tog sig an uppgiften. Det avgörande målet är svårt att direkt uppfatta, men Arsenals walesiske landslagmålvakt Dan Lewis fumlar helt enkelt in ett skott från Cardiffs Hughie Ferguson. Som gjort för konspirationsteoretiker.

Arsenal skulle därefter under Herbert Chapmans ledning gå mot en ny storhetstid med ligasegrar 1930/31 och 1932/33 samt även FA-cupen 1929/30. Den första januari 1934 reste Chapman norrut för att se Bury spela mot Notts Co samt därefter resa vidare till hans barndoms Yorkshire för att se Sheffield Wednesday, vilka skulle möta Arsenal i nästa omgång. När han var tillbaka i London hade han blivit förkyld, vilket ganska snabbt utvecklade sig till lunginflammation och Chapman dog på morgonen den sjätte januari 1934.

Herbert Chapman var en legendar redan i livet, då han på 20-talet tog det mäktiga Huddersfield till två ligasegrar (1923/24 samt 1924/25) och en FA-cuptitel (1921/22). Han kom till Arsenal 1925 och tog laget från ingenstans till att bli Englands främsta klubb. Bygget var så pass gediget att efter Chapmans död fortsatte framgångarna under ledning av George Allison med ligatitlar 1933/34, 1934/35, 1937/38 samt ytterligare en FA-cup (1935/36).

Men lördagen den 23 april 1927 blev Cardiff City för starka i en den första FA-cupfinal som direktsändes av BBC Radio. En av de två kommentatorerna var icke mindre än – George Allison.

Fortsätt läsa

FA-cupfinalen: Aston Villa – stöpt i storhet

FA-Cupen Fakta och historik Nyheter

Aston Villa 1 v 0 Norwich City Aston Villa League Cup Final

På lördag är det dags för den stora höjdpunkten för alla engelska fotbollsnostalgiker, nämligen FA-cupfinalen. Tippastryktipset.nu kommer bevaka FA-cupen och finallagen Arsenal samt Aston Villa hela veckan fram till avspark och vi börjar med en exposé av Aston Villas cuptraditioner.

Aston Villa är ett av de lag som bildade ligan 1888 och under många år storlaget många andra lag ville efterlikna. Burnley FC bytte exempelvis tröjor till samma färg som Aston Villa 1910 i syfte etablera en känsla av storhet och vinnarkultur. Något även Leeds United gjorde under Don Revie i början på 60-talet, då var det dock inte Aston Villa som var förebilden, utan framgångsrika Real Madrid CF:s vita tröjor.

Under drottning Victorias tid i slutet på 1800-talet då Storbritannien och dess imperium behärskade dryg en fjärdedel av jordens yta, var Aston Villa redan en storklubb. Första FA-cupsegern kom redan 1887 efter 2-0 mot lokalkonkurrenten West Bromwich Albion. Men 1892 tog WBA en gruvlig revansch genom att besegra Aston Villa med 3-0. Det blev dock The Villa som fick skratta sist då de båda lagen återigen möttes i en FA-cupfinal 1895 som slutade 1-0. Men skrattet fastnade när bucklan stals av tjuvar som dessutom hann smälta ned den, vilket resulterade i dryga böter för Birmingham-klubben.

The Double

Framgångssagan Villa handlade inte bara om FA-cupen, utan 1894 tog de även hem ligasegern för första gången. Det var dock säsongen som 1896/97 som skulle bli Aston Villas främsta. Ligatiteln blev den tredje inom loppet av fyra år och dubbeln säkrades efter 25 magiska minuter, då samtliga mål gjordes i FA-cupfinalen mot Everton. Matchen slutade 3-2. Faktum var att England skulle få vänta i hela 64 år på att nästa dubbel erövrades av Bill Nicholsons Tottenham Hotspurs. Aston Villa besegrade för övrigt skotska Rangers FC från Glasgow i semifinalen.

Framgångarna fortsatte för Aston Villa med ligatitlar 1898/99 och 1899/1900. Och 1905 var det återigen dags för en FA-cuptitel. Denna gång besegrades Newcastle med 2-0. På vägen fram sänkte man dessutom säsongens båda dubbelpretententer. Ligasegraren Newcastle i finalen och ligatvåan Everton i semifinalen. Något man även lyckades med då mäktiga Sunderland besegrades i finalen 1913 och därmed inte fick sin dubbel, utan nöja sig med ligasegern. Villa blev dock tvåa i ligan den säsongen, så frågan är vilket lag som var lyckligast?

Aston Villa fortsatte att vara ett topplag, trots att den mer intensiva epoken med återkommande titlar ebbade ut något, men det är ju inte fy skam med ligatitlar 1909/10 samt en FA-cuptitel 1920 mot det glada 20-talets dominanter i Engelsk fotboll – Huddersfield. Dessutom en final 1924. Summerar man Aston Villas framgångar från 1880 till 1939, då ligan avbröts för andra världskriget, så samlade laget ihop till sex ligatitlar och lika många FA-cuptitlar, dessutom två finaler. Lägg därtill att förutom de sex titelsäsongerna så var laget topp 4 hela 14 gånger.Aston Villa var den Viktorianska erans gigant, men även en riktig storklubb fram till andra världskriget.

Efterkrigstiden

Säsongen 1956/57 lyckade dock Aston Villa med bedriften att ta ytterligare en FA-cuptitel efter att Manchester United finalbesegrats med 2-1. Därefter blev ligacupen något av en Aston Villa-specialitet. Titlar togs 1960/61, 1974/75, 1976/77, 1993/94 och 1995/96 samt finaler 1962/63 och 1970/71. Under två magiska säsonger på 80-talet bärgades också ligan (1980/81) och Europacupen (1981/82).

Aston Villa är stöpt i storhet och tradition, men kommer få en tuff uppgift mot dagens Arsenal som inte bara är titelförsvarare, utan tar de hem bucklan blir de även det mest framgångsrika laget i cupens historia. Idag delar Manchester United och Arsenal på förstaplatsen med 11 titlar vardera. Fram till 30-talet var det Aston Villa som var det stora laget. Arsenal hade fört en tillvaro i framgångens skugga fram till 1925/26 då laget kom tvåa i ligan och följde upp det med en FA-cupfinal 1927. Ledda av den legendariske Herbert Chapman kom man sedan att dominera 30-talet med fem ligatitlar, två FA-cupsegrar och en final.

På lördag marscherar de båda lagen ut på Wembleys gräsmatta och frågan är vilken historia som väger tyngst? Arsenals 30-tal och efterkrigshistoria eller Aston Villa viktorianska framgångsera kryddat med framgångar runt första världskriget och det glada 20-talet. Frågan besvaras den 30 maj 2015.…

Fortsätt läsa

MFF och ÅFF svåraste hindren för FC Bayern Munchen under storhetsperioden

Champions League Fakta och historik Nyheter

FC Bayern Munchen har spelat färdigt i årets upplaga av Champions League, då kan det vara läge att vända blicken tillbaka i tiden och det sydtyska lagets storhetsperiod i mitten av 70-talet, när Åtvidaberg och Malmö FF var nära att förstöra ett par av festerna.

FC Bayern Munchen har fem Europacup-/Champions League-titlar, vilket är tyskt rekord. Faktum är att de också var det första tyska laget som vann cupen 1973/74. Men det kunde slutat i förskräckelse. Tyska mästarna tog den 19 september 1973 emot ett brukslag från Sverige vid namn Åtvidabergs FF. Storstjärnor som Sepp Maier, Franz Beckenbauer, Hanz-Georg Schwartzenbeck, Uli Höness, Gerd Muller med flera, skulle nu ta sig förbi första omgången i Europacupen mot lilla Åtvidaberg.

Åtvidaberg – ett köpelag

Ja, eller lilla och lilla. Åtvidaberg var på den tiden ett klassiskt köpelag, finansierade av mäktiga Facit. Två raka allsvenska segrar hade de bakom sig samt en cupvinst. Dessutom meriten att ha slagit ut regerande cupvinnarcupmästarna Chelsea ur samma cup. Till VM 1974 skulle Åtvidaberg ha hela åtta spelare med i truppen och det vimlade av stjärnor, såsom Jan Olsson, Kent Karlsson, Jörgen Augustsson, Conny Torstensson, Benno Magnusson och Reine Almqvist. Den störste – Ralf Edström – hade dock redan lämnat klubben för proffsäventyr. Samtidigt som Åtvidabergs framgångar kulminerade var också Facit på väg mot slutet för en internationell koncern som bar upp orten Åtvidaberg. Det skulle sluta i konkurs för Facit och nedflyttning för Åtvidaberg. Men i september 1973 var det ingen av Åtvidabergs spelare som tänkte på det.

FC Bayern tog programenligt ledningen genom den notoriske målskytten Gerd Muller redan i den 3:e minuten. Men det visade sig att Åtvidaberg inte var ett lag som skulle vika ner sig och i den 66:e minuten gjorde Bernd Durnberger självmål. Tyvärr – för Åtvid – replikerade självaste Jan Olsson med ett självmål bara två minuter senare och Gerd Muller avslutade med att göra 3-1 ytterligare fyra minuter senare. Det var nog med en pust och ett puh som tyskarna nog säkrat avancemang. Men Åtvidaberg hade helt andra planer när tyskarna anlände till Kopparvallen den 3:e oktober 1973. Conny Torstensson såg till att första målet kom redan i den 7:e minuten för att sedan ökas på till 2-0 av Veine Wallinder. Åtvidaberg var därmed i den 15:e minuten vidare i Europacupen mot självaste Bayern Munchen. Och för att strö ytterligare salt i såren gjorde Conny Torstensson även 3-0 i den 72:a minuten. Men lyckan varade endast i tre minuter då Uli Höness gjorde 1-3. Matchen gick till straffar, där Bayern Munchen gick segrande med 4-3.

Regerande mästarna Ajax åkte sedan ut i andra omgången och därmed var holländarnas dröm om en fjärde raka Europacuppokal över. Bayern Munchen tog sig hela vägen till final där man efter omspel besegrade Atletico Madrid. Conny Torstensson hade imponerat så pass mycket på tyskarna att han var på plan för FC Bayern i finalen och blev Europacupmästare.

Malmö FF pressade FC Bayern Munchen

Sagan om Bayern Munchen fortsatte. Säsongen efter blev det en ny titel, denna gång efter final mot Leeds United. Även Åtvidaberg gick långt. I kvartsfinalen blev det stopp mot självaste FC Barcelona. Båda matcherna spelades i Barcelona, eftersom katalanerna inte var sugna på en resa till Kopparvallen. En rundlig summa erbjöds ett Åtvidaberg som gick mot allt kärvare tider. De flesta stjärnor var borta, Facit i kris och påföljande säsong skulle laget åka ur allsvenskan. Barcelona vann med sammanlagt 5-0, men fick se sig besegrade av Leeds i semifinalen.

Säsongen 1975/76 fullbordade Bayern Munchen sin trippel, på samma sätt som Ajax lyckats med tidigare. St Etienne besegrades i finalen med 1-0 efter att Real Madrid passerats ganska så enkelt i semifinalen och det svåraste motståndet stod nog Malmö FF för i den andra omgången.

Den engelska managern Bob Houghton skulle ta sitt MFF till Europacupfinal 1978/79, men han har alltid hävdat att bästa laget hade han 1975/76. I första omgången hade man tagit sig vidare efter straffar mot östtyska Magdeburg, vilket var ett lag på allra högsta nivå på den tiden.

I MFF fanns spelare som Janne Möller, Magnus Andersson, Roy Andersson, Krister Kristensson, Anders ”Puskas” Ljungberg, Harry Jönsson, Staffan Tapper, Bosse Larsson, Tore Cervin och Conny Andersson. Men det var en Thomas Andersson som gjorde målet på Malmö stadion, vilket gav MFF ett mycket bra utgångsläge inför returen. Särskilt eftersom MFF bestod av spelare – visserligen amatörer – som insåg och trodde på sin egen storhet. Returen var jämn, men FC Bayern vann till slut med 2-0, bland annat efter ett straffmål. Avgörande kom först i den 77:e minuten av en viss Conny Torstensson… Släkten är värst. Houghton och MFF var mäkta missnöjda då de visste att de gjort en bra match i Munchen. Nuförtiden är det inte svenska lag som är de största hindren för FC Bayern Munchens titlar i Europa. Ingen Bosse Larsson, MFF:s och en av Sveriges mest kompletta fotbollsspelare. Ingen Benno Magnusson eller Kent Karlsson från bruksorten Åtvidaberg, utan en Leo Messi, Suarez eller Neymar.…

Fortsätt läsa

Stryktipsmatch 3: Dokusåpan Newcastle fortsätter på Loftus Road

Fakta och historik Inför veckans Stryktips Nyheter Premier League

Likt en ganska så dyster dokusåpa sitter vi nästan ofrivilligt fastnaglade och kan inte slita oss från det obehagliga, men också lockande förbjudna, som pågår i anrika Newcastle United. Vanstyre, inkompetens och kanske nedflyttning speglas i ett stundtals ärorikt förflutet. Även om The Magpies ofta varit klubben som inte räckt ända fram.

I februari fanns inte ens tanken att The Magpies skulle dras in i en bottenstrid, men nu är de där och dessutom med den sämsta dagsformen av alla lag kring strecket. Ska den anrika klubben åter falla ned i andradivisionen, där laget tillbringat alldeles för många säsonger genom årens lopp? Newcastle är en stor klubb med fanatiska fans och spelar man bara hyfsad fotboll och ägarna sköter sig någorlunda är St James Park med sina dryga 52 000 platser fullsatt och gungande i match efter match. För fansen är inte kräsna. Den senaste stora titeln togs i och med FA-cupsegern 1955, om man bortser från segrar i andradivisionen 1964/65, 1992/93 och 2009/10.

Ofta har Newcastle varit nära. Fått känna lukten av äkta framgång, utan att få möjlighet att omfamna densamma. Åren 1974, 1998 och 1999 är deras tre senaste finaler i FA-cupen. Samtliga förluster, vilket starkt kontrasterar mot 50-talets tre FA-cuptitlar – 1951, 1952 och 1955. Lägg därtill en finalförlust i ligacupen 1976.

Kevin Keegan fick klubben att gnistra och glimma

Kevin Keegan anlände två gånger till Newcastle och fick hela klubben att gnistra och glimma. Första gången var i augusti 1982. Engelsmannen med förflutet på den allra största fotbollsscenen och en gång Europas bäste fotbollsspelare. Dåvarande managern Arthur Cox bedrift att få Keegan att välja en klubb i andradivisionen var på den tiden något unikt. Visst, Trevor Brooking stannade i West Ham då de åkte ned i tvåan, men det var inte samma sak som att Cox kunde locka ned en storstjärna som Keegan till en lägre division. Med Keegan följde mål, mediafokus och fler spelare som ville vara med om det som var på väg att hända i Newcastle. Säsongen 1983/84 tog laget klivet upp i högstadivisionen och Keegan pensionerade sig.

Tio år efter Keegan anlänt tillträdde Sir John Hall som ordförande i klubben. Han sparkade Osvaldo Ardiles och tog in Kevin Keegan som manager samma år. Keegan lyckades rädda laget från nedflyttning till division 3 (nuvarande League One). Hall sköt till pengar och med spelare som Paul Bracewell, Robert Lee samt Barry Venison tog The Magpies hem division 2 säsongen 1992-93 och laget befann sig därmed i nybildade Premier League. Inom några år vimlade det av stjärnor som Alan Shearer, David Ginola och Les Ferdinand. Flera gånger utmanade man om ligasegern, utan att räcka ända fram. Men de spelade in sig i många supporterhjärtan med en fantasifylld och underhållande fotboll. Keegan avgick 1997 och lämnade efter sig ett magiskt avtryck både som spelare och som manager. Därefter har klubben rosat fotbollsvärlden fler gånger. Inte minst under managern Sir Bobby Robsons era under 2000-talet. Champions League-spel och framskjutna ligapositioner, men inga titlar.

Överlevnad och stolthet står på spel

På lördag står inte heller någon titel på spel, utan ren och skär överlevnad. Ägaren Mike Ashleys vanskötsel, gamle managern Alan Pardews oförmåga att bygga något varaktigt samt nuvarande managern John Carvers inkompetens kokas nu ihop till en varm häxkittel, vilken spelarna inte bör dricka av innan avspark. Istället bör de kasta ut allt det som under senare år dragit in klubben i en förnedrande spiral som bäst kan liknas vid en dokusåpa av tveksam karaktär. Istället bör de ta på sig tröjan med stolthet och gå in och visa att Newcastle United är en mycket större klubb än dess ledning.

Kvitteringen förra helgen av Ayoze Perez i den 41: a minuten hemma mot ett extremt defensivt West Bromwich kan inte underskattas. Faktum är att Newcastle därefter inte alls lyckades lyfta sig och gå för vinstmålet. WBA var nog närmast med en träff i virket. Det fanns inte mycket som tydde på att Newcastle skulle klara av att dyrka upp Tony Pulis defensiv, vilket i sig kan ses som en märklig taktik för ett lag som inte har något att spela för. Det troliga är dock att Tony Pulis nu passar på att vässa taktiken inför nästa säsong, där vi kommer att får se ett ultradefensivt WBA. För John Carver och Newcastle var poängen mot WBA deras kanske mentalt viktigaste hittills under säsongen i en match där en poäng var ett måste. Det återstår dock att ta sig i kragen och plocka en trepoängare i någon av de två sista matcherna. Förhoppningsvis är det tillräckligt och en gyllene chans har de redan mot Queens Park Rangers på lördag. I och med kollapsen mot Manchester City i söndags är QPR nu helt klara för The Championship nästa säsong.

I avslutningsmatchen har dessutom Newcastle West Ham på St James Park, vilket ändå gör att det ser rätt bra ut för The Magpies. De har allt i egna händer och fötter. Om vi antar att Leicester och Aston Villa kommer att klara sig tack vare deras fantastiska form, så återstår Hull och Sunderland, vilka båda har ett betydligt tuffare program än Newcastle. Hull har Spurs borta och Manchester United hemma, medan Sunderland har Leicester hemma och Chelsea borta. Det måste bli ett slut på dokusåpan Newcastle och i stryktipsmatch 3 på lördag kan John Carver åtminstone ge ett första litet tecken på att han är den ”Special One” som han så gärna vill vara för The Magpies.…

Fortsätt läsa

Tipsextranostalgi: Charlton – Newcastle 1982

Fakta och historik Nyheter

I augusti 1982 anlände en viss Kevin Keegan till division 2-laget Newcastle. En transfersbomb som skulle följas av att Charlton värvade Allan Simonsen från självaste FC Barcelona. Skytteligan vanns av en ung Gary Lineker och strålkastarljuset riktades plötsligt mot division 2 (nuvarande Championship).

Främst Kevin Keegans flytt i augusti 1982 bidrog starkt till att öka intresset för division 2 och i premiären på St James Park gjorde han också det avgörande målet mot FA-cupfinalisterna Queens Park Rangers. Den karismatiske engelsmannen drog inte bara blickar, media och fansens intresse till andradivisionen, utan även fler spelare till Newcastle. Gamle landslagskompisen Mick Channon lämnade faktiskt sitt älskade Southampton, där han varit klubbkompis med Keegan, för att pröva lyckan i norr. Det blev dock bara fyra matcher.

Därefter anlände fler stjärnor till Newcastle, såsom David McCreery med förflutet i Manchester United och Liverpools Terry McDermott, vilka däremot skulle bli lyckade värvningar. McDermott hade ett förflutet i Newcastle och var fortfarande en riktigt bra mittfältare, medan David McCreery aldrig riktigt fick den chans han förtjänande i Manchester United. Nordirländaren blev dock en mycket viktigt spelare för Newcastle. I laget fanns även en mycket lovande ytter vid namn Chris Waddle.

Bäst: QPR och Gary Lineker

Trots detta och trots att Kevin Keegan gjorde 21 mål, hamnade Newcastle bara femma och det skulle dröja ytterligare en säsong innan de kunde ta klivet upp. Men det rådde hausse i division 2. Inte bara i Newcastle. Säsongen före hade ju Queens Park Rangers varit i FA-cupfinal där de pressat Tottenham till omspel. I laget fanns stjärnor som Simon Stainrod som dock helt kom i skuggan av en viss Keegan när de båda lagen möttes i premiären. Men QPR skulle få sista skrattet, då de relativt enkelt tog hem seriesegern före Wolverhampton Wanderers och Leicester City.

Skytteligan vanns av en viss Gary Lineker i Leicester City. Med 26 mål och uppflyttning började spekulationer ta fart om målmaskinens fortsatta karriär. Han blev dock kvar hos Leicester fram till 1985, då han skrev på för regerande mästarna Everton och skulle under kommande säsong bli skyttekung i ligan, göra mål i FA-cupfinalen, bli utsedd till årets spelare i England samt vinna VM:s skytteliga.-Tyvärr blev han och Everton bara tvåa i ligan och FA-cupen. Dessutom var det under en period då engelska lag inte fick spela i Europa tack vare Heysel-tragedin 1985, vilket sannolikt ledde till beslutet att efter bara en säsong i Everton gå till FC Barcelona.

Charlton med Allan Simonsen

Men 1982/83 var intresset var så pass starkt för division 2 att även Tipsextra valde att sända en match med Newcastle den 4 december 1982. Tyvärr för dagen utan Keegan, men i motståndarlaget Charlton fanns en viss Allan Simonsen.

Den danske storstjärnan som bland annat tog tre ligatitlar med mäktiga Borussia Mönchengladbach på 70-talet såg sig helt plötsligt som överflödig i Barcelona. På den tiden kunde spanska lag endast använda sig av två utländska spelare på plan och sedan tidigare fanns den tyske eleganten och superdivan Bernd Schuster på plats, men i och med värvningen av en viss Diego Armando Maradona, insåg Simonsen att hans dagar var räknade. Eller rättare sagt, han blev förbannad och såg värvningen av Maradona som en personlig förolämpning. Krävde att kontraktet skulle upplösas och avspisade bud från Real Madrid och Tottenham för att istället välja Charlton i engelska division 2.

Simonsen strävade efter att på ålderns höst spela fotboll på en nivå där uppmärksamheten inte var lika stor. Charlton lyckades få fram 300 000 pund, vilket sannolikt var att skrapa på en mycket tom kistbotten.

Simonsen gjorde nio mål på 16 matcher, men när Charlton fick problem att betala ut lönen, vände han istället hemåt till Vejle BK. Kevin Keegan och Allan Simonsen var dock två spelare som under säsongen 19832/83 lyckades skapa hausse kring division 2.

4 december 1982, Charlton vs Newcastle 2-0

Mål: Don McAllister, Allan Simonsen

Charlton: Nicky Johns, Paul Curtis, Mark Aizlewood, Don McAllister, Paul Elliot, Les Berry, Allan Simonsen, Terry Bullivant, Derek Hales, Martin Robinson, Carl Harris

Newcastle: Kevin Carr, John Anderson, Kenny Wharton, Mick Martin, Jeff Clarke, Chris Hedworth, Paul Ferris (Steve Carney), David McCreery, Howard Gayle, Terry McDermott, Christ Waddle

Fortsätt läsa

Tipsextranostalgi: Crystal Palace – Manchester United

Fakta och historik Nyheter

Crystal Palace:s Peter Wall, 1972Den 16 december 1972 är en dag som för alltid finns i Crystal Palace-fansens hjärtan, då de fick uppleva en magisk överkörning av Manchester United med 5-0 i en match som också visades i Tipsextra.

Visserligen ett United som tappat glansen från storhetstiden på 60-talet med Bobby Charlton, Denis Law och George Best i spetsen. På plan fanns numera dyra nyförvärv som Ian Storey-Moore som hämtats från Nottingham för hela 200 000 pund och Ted MacDougall från Bournemouth för samma summa,  medan Law var förpassad till avbytarbänken. Men det hjälpte föga ett Manchester United just denna dag i december. Laget skulle också gå en säsong till mötes som slutade med en katastrofal 18:e plats och värre skulle det bli påföljande säsong i och med att de åkte ur högsta divisionen.

Även om denna dag var magisk för Crystal Palace skulle också deras säsong sluta i katastrof. Det var 1968/69 som Crystal Palace tog steget upp i högsta divisionen för första gången i klubbens historia. Det skulle bli en dramatisk sejour där de dansade längs linjen fram till säsongen 1972/73 då de blev nedflyttade. Säsongen därefter flyttades de ned ytterligare en division. Men dessa dystra framtidsutsikter var inget Crystal Palace tänkte på den 16 december 1972.

Under höst och vinter gjordes flera stora investeringar då Palace i oktober köpte Chelseas gamle ytter Charlie Cooke för 85 000 pund samt den irländske högerbacken Paddy Mulligan. Cooke fanns med på plan den 16 december men gjorde inget större avtryck under säsongen. Mulligan däremot gjorde två mål i matchen, vilken skulle bli en av karriärens höjdpunkter och han blev kvar i Palace i tre år. I november investerade Crystal Palace dessutom hela 147 000 pund för Swindons store stjärna Don Rogers som med sina två mål mot United även skrev in sig i The Eagles historia.

Crystal Palace betalade samma månad även 100 000 pund för en viss Alan Whittle. Fostrad i Evertons ungdomsakademi och med debut i A-laget 1967 spåddes engelsmannen en lysande framtid. Kvick och teknisk. Men det blev bara 74 ligamatcher i ett Everton som på den tiden bestod av idel stjärnspelare. Visserligen gjorde Whittle 21 mål och slog an vissa strängar hos fansen. Men det räckte inte och då såg Crystal Palace sin chans.

Det blev fyra år i Crystal Palace och även här blev han populär bland fansen, men skador och dålig form ledde till att managern Malcolm Allison tröttnade. Efter en säsong i Leyton Orient hamnade Whittle 1977 i den iranska klubben Persepolis, vilket sedermera slutade i flykt i samband med den iranska revolutionen 1978.

Skulle man bara utgå från vad Crystal Palace visar upp i denna match som också sändes i Tipsextra med Leif Larsson som kommentator, är det en gåta att The Eagles inte lyckades bättre. Alan Whittle i sin första match sedan övergången visar inledningsvis upp ett magnifikt samspel med John Hughes. Don Rogers lägger en smörpassning till Paddy Mulligan för 1-0 och högerbackens 2-0 kommer återigen efter fint förarbete av Don Rogers. Denna gång på högerkanten. Därefter gör Rogers själv det tredje målet efter förarbete av Whittle. Hughes och Whittle samarbetar sedan igen i något som resulterar i ett makalöst vackert mål. Don Rogers blir därefter frispelad och avslutar med 5-0-målet. Hans andra, men det kunde varit fler då han var riktigt vass under hela matchen.

Crystal Palace vs Manchester United 5-0

Mål: Paddy Mulligan 2, Don Rogers 2 och Alan Whittle

Crystal Palace: John Jackson, Paddy Mulligan, Tony Taylor, Iain Phillip, Bobby Bell, Mel Blyth, John Hughes, David Payne, Alan Whittle, Charlie Cooke, Don Rogers

Manchester United: Alex Stepney, Tom O Neill, Tony Dunne (Denis Law), Tony Young, David Sadler, Martin Buchan, Willie Morgan, Ted MacDougall, Brian Kidd, Wyn Davies, Ian Storey – Moore

Fortsätt läsa

Aston Villas förvandling under Sherwood

Fakta och historik Inför veckans Stryktips Nyheter Premier League

Aston Villa inför veckans Stryktips

På lördag tar Aston Villa emot West Ham för att säkra fortsatt spel i Premier League. Få matcher har känts så givna på förhand. Aston Villas förvandling från hopplöshet till vinnare lär fortsätta. Vad ligger bakom förvandlingen?

Fem dagar innan säsongen 2010-11 skulle starta meddelade Aston Villas manager Martin O Neill att han slutar med omedelbar verkan, vilket inte var något välkommet beslut. För någon. O Neill hade nämligen upprättat respekten för den anrika klubben. Flertalet framskjutna ligaplaceringar toppades med en ligacupfinal samt en FA-cupsemifinal 2010. O Neill ville nu sannolikt ta nästa steg och infria drömmen han talat om i samband med hans första presskonferens 2006. Närmare bestämt att ta Aston Villa tillbaka till senaste storhetstiden i början på 80-talet, vilken slutade med en Europacupseger. Så blev det inte och ägaren Randy Lerner meddelade att O Neill inte längre delade den gemensamma synen på hur klubben skulle utvecklas. Därefter följde en stökig period med ökade skulder och managers som inte lyckades lyfta klubben till O Neills nivå.

Paul Lambert var en hyllad manager i Norwich när han kom till Aston Villa den 28 februari 2012 och han skulle få tid på sig att bygga något varaktigt. Nu skulle det bli ordning på torpet. Åter till stabilitet. Lite som David Moyes gjort i Everton eller varför inte som Alex Ferguson och Arsene Wenger i Manchester United samt Arsenal. Ja, och som deras egen Martin O Neill var på väg att göra innan han kastade in handduken. Lite samma resonemang kunde höras när Brendan Rogers anlände till Liverpool senare samma år. Värvad med löfte om ett långsiktigt mandat. Det långsiktiga var på modet, kan man säga.

Det gick inte särskilt bra för Lambert. Laget blev allt blekare med åren utan att egentligen lyfta under någon längre period och den extrema fighting spirit som Martin O Neill skapat syntes som bortblåst. Dessutom hade laget ofta svårt att göra mål och Paul Lambert attackerades allt oftare med att han inte hade någon förmåga till en plan B förutom kontringsspel. Den 11 februari 2015 fick Lambert sparken.

Det rådde nästan begravningsstämning på anrika Villa Park. Inte för att Lambert lämnat, utanför att hopplösheten tagit över. Dessutom hade storstjärna Christian Benteke efter ett lysande första år i Villatröjan drabbats av flertalet skador och helt tappat formen. Gabriel Agbonlahor började se så gammal ut som han var och det fanns nog inte något som andades någon form av gnista. Elden var borta och glöden höll på att förvandlas till aska.

Ur askan steg Tim Sherwood

Men ur askan reste sig en kaxig personlighet vid namn Tim Sherwood. En man vars självförtroende och självbild inte alls stod i proportion till formella meriter. Främst hade han kanske gjort sig känd som en god ungdomstränare i Spurs. När han väl fick chansen att ta över som manager höll han inte länge, mer för att styrelsen med ordförande Daniel Levy ville ha ett tyngre namn. Men nu står Tim Sherwood där, sannolikt som en räddare från nedflyttningsödet såväl som i en FA-cupfinal. En vinst på Wembley gör att han för alltid skriver in sig i Aston Villas anrika historia, medan Spurs spelar en fotboll som inte ens de mest trofasta fansen tror på.

Aston Villa gjorde processen kort med Everton senast, trots Liverpool-lagets fina form. Sherwood har fått Christian Benteke att vakna, vilket är som att väcka en sovande målmaskin. Killens förmågor, särskilt i luftrummet är magnifika. Men det är på mittfältet det ser allra bäst ut. Den engelske landslagsmannen Fabian Delph är i fantastisk form tillsammans med Tom Cleverley – lite samma andas man – och Ashley Westwood blir det så fruktansvärt tungt att möta Villa. Utöver det finns unge begåvningen Jack Grealish som de tre herrarna bakom skapar ytor åt.

Det finns som sagt inget, förutom en sällan skådad mental kollaps, som pekar på att Villa inte kommer säkra kontraktet redan mot West Ham, ett lag som inte har något att spela för. Men, men mentala kollapser har inträffat förr och nyligen fick vi uppleva en minivariant då Derby County helt oförklarligt förlorade med 0-3 hemma mot Reading och därmed på helt eget grepp missade en Play of plats i The Championship.

Sherwoods självförtroende kommer dock att föra Aston Villa i säkerhet från nedflyttning, men den stora frågan är om de kan skaka Arsenal i FA-cupfinalen och ta den första FA-cuptiteln sedan 1957.…

Fortsätt läsa