Ljudet studsar mot plåten hos den gamla damen och ut på plan. Goodison Park gungar på gammalt brittiskt vis, såsom ett minne från förr, men också en påminnelse om att den numera relativt fattiga klubben är historiskt sett en av de riktigt stora.
Everton är inte längre en storklubb om man jämför med de rika mastodonterna Chelsea, Manchester City, Manchester United, Arsenal och i mindre mån Liverpool FC och Tottenham. Tjugo år utan en titel samt konstanta problem med ekonomin har cementerat den stolta klubben bland lagen strax under storklubbarna.
Däremot är Everton en stor klubb, kanske en av de allra största. De var med och grundade ligan 1888 (klubben bildades 1878) med titlar spridda över allt från det brittiska imperiets storhetstid i slutet av 1800-talet till 1995 och har endast varit utanför högsta divisionen två gånger på sammanlagt fyra säsonger. Den första ligatiteln på 1800-talet togs faktiskt på Anfield Road, vilket var Evertons hemmaarena, till dess att hyresvärden John Houlding höjde hyran och laget tog istället promenaden över Stanley Park och byggde en ny modern arena vid namn Goodison Park. En arena som allt som oftast legat före de andra i utvecklingen. Först med tre läktarsektioner och värmeledningar under plan. Eusebio gjorde magiska matcher med sitt Portugal under VM 1966, där Goodison också blev den första och enda engelska arenan förutom Wembley som stått värd för en VM-semifinal. Idag är Goodison mer av ett skjul, jämfört med andra arenor. Men den gamla damen kan konsten att leva upp när stora matcher närmar sig och är en av allt färre arenor som minner om forna tiders läktarkultur. Dock helt oanvändbar om man ska tjäna pengar på drift.
Nio ligatitlar och Dixie Dean
Nio ligatitlar, varav den första togs 1890/91 på just Anfield. Tidigt etablerade sig Everton som en av landets toppklubbar och 1906 togs den första FA-cuptiteln. Säsongen 1914/15 vann man ligan igen, bara för att följande säsong inte ha möjlighet att försvara sin titel då ligan gjorde uppehåll på grund av första världskrigets utbrott. Inte det första uppehållet när Everton var på topp. Skulle det visa sig.
I slutet av 20-talet dominerade en viss William Ralph Dean engelsk fotboll. En centerfoward av sällan skådat slag och en tidig superstjärna. Ligasegern 1927/28 toppades av ett hattrick av Dean i den sista matchen mot Arsenal, vilket innebar att centertanken nått drömgränsen 60 mål på en och samma säsong. Ett rekord som aldrig kommer att överträffas. Mäktiga Everton degraderades för första gången till andradivisionen några säsonger senare, men tog sig upp på första försöket 1930/31. Följande säsong togs en ny ligaseger som toppades med FA-cupvinsten 1933. Den första finalen där numrerade tröjor användes. Everton hade 1-11 medan Man City hade 12-22. Dixie Dean bar nummer nio, en tröja som för Evertonians är mer prestigefylld än något annat.
Säsongen 1938/39 van Everton ligan igen. Denna gång med en ny storstjärna vid namn Tommy Lawton som förde traditionen om nummer nio vidare. Där fanns en rad begåvade spelare, bland annat Joe Mercer som senare även skulle bli en berömd manager för Manchester City. Men då var han Englands främste halvback. Ja, och så det var givetvis den sista säsongen innan det andra världskriget bröt ut och när ligan drogs igång igen i slutet av 40-talet försvann alla stora spelare, bland annat Lawton och Mercer.
Dystert 50-tal och framgångsrikt 60-tal
Everton gick in i den sämsta perioden i klubbens historia och hamnade dessutom i andradivisionen, vilken det tog tre säsonger att ta sig upp ifrån. Enda trösten var en ny nummer nio vid namn Dave Hickson vars inställning och målskytte charmade Goodison. I början av 60-talet fick Evertons manager Johnny Carey sparken i en taxi av ägaren John Moores. Istället anställdes Sheffield Wednesdays succétränare Harry Catterick. Han skulle ta Everton till två ligatitlar, en FA-cuptitel samt en final. Dessutom till idel topplaceringar. Everton var det lag som under 60-talet tog mest poäng av alla klubbar. Stora spelare och mycket pengar, men i början kretsade det mesta kring ytterligare en nummer nio – Alex ”The Golden Vision” Young. En kultpersonlighet på Goodison som enligt de som sett honom live är det bästa som skådats i form av teknisk skicklighet. Ojämn form och skadebenägenhet gjorde dock att skotten Young aldrig blev så populär hos Catterick och under andra halvan av 60-talet byggdes ett lag där Young hamnade alltmer i periferin. Det mesta kretsade kring ett spelbegåvat mittfält kallat The Holy Trinity med Alan Ball, Howard Kendall och Colin Harvey. Mästarlaget 1969/70 med de tre som dirigenter spelade en magisk fotboll och de flesta trodde att Everton skulle dominera 70-talet. Nu blev det inte så. Catterick fick allt större problem med hälsan och tog dessutom några förödande beslut, såsom att sälja Alan Ball. Istället blev det ett mörkt 70-tal, där lokalrivalen Liverpool FC tog över ledartröjan i stan.
Ny storhetstid och sedan ras
De gamla hjältarna Howard Kendall och Colin Harvey återvände som manager respektive assisterande i början av 80-talet och byggde en ny stor era med två ligasegrar och en FA-cupseger, ytterligare två FA-cupfinaler och en ligacupfinal samt en seger i cupvinnarcupen. Tyvärr inträffade katastrofen på Heyselstadion och när Everton stod på den absoluta toppen 1984/85 (ligasegrare, cupvinnarcupsegrare och FA-cupfinalister), så blev de bannlysta från Europacupfotboll. I förlängningen förödande för Everton och tredje gången i historien laget står på toppen, men på grund av yttre omständigheter stängs ute från nya triumfer.
Hela 90-talet blev dystert, med endast en FA-cupseger 1995, men i övrigt ett halkande i tabellen som vid ett par tillfällen tog laget ack så nära nedflyttning. Pengarna var slut och den en gång så mäktiga klubben fick påbörja en Golgatavandring utan pokaler och resurser, vilken egentligen fortfarande pågår. Tjugo år utan en titel. Visst David Moyes fick fram lag som överpresterade, men nådde endast till ett Champions League-kval och en FA-cupfinal. För Everton ett alldeles för dåligt facit. Och där står klubben än idag.