Kan Sherwood återuppväcka Aston Villa

Inför Premier League 15/16 Nyheter

Aston Villas manager, Tim Sherwood

En katastrofal säsong fick en temporär vändning när Tim Sherwood tog över, men orosmolnen hopas åter över Villa Park.

Visst, Sherwood spurtade bra och fick vara med en FA-cupfinal, men denna magiskt traditionsrika klubb förtjänar bättre. Förlusten i FA-cupfinalen var också så förnedrande definitiv att man det nästan hade känts bättre om de åkt ut i semifinal med flaggan i topp. Tim Sherwood har gjort sig ett namn som ett frispråkigt tränarämne i Spurs ungdomsled. Till sin stora besvikelse fick han dock inte fortsatt förtroende att leda Tottenhams A-lag, men i februari 2014 dök chansen upp att återupprätta ett Aston Villa som under Paul Lamberts ledning sett alltmer trött och ointressant ut. Egenskaper som till slut brukar leda till degradering. Och Villa var definitivt på väg dit. Ingen struktur i spelet, begåvade spelare som inte lyckades kliva fram och allmän… trötthet.

Ny energi

Sherwoods energi gav resultat direkt och inte nog med att han räddade laget från nedflyttning, han tog Villa till en FA-cupfinal. Men ändå… Ser man till antal vinster sedan han tog över så vinner han knappt varannan match, vilket är lite oroväckande för en coach som på klassiskt engelskt manér har en förmåga att gå in och inspirera. Funkar det inte fullt ut när man tagit över efter en av de tröttaste ledningarna på länge, ska man nog höja ett varningens finger. Faktum är att upphämtningen avstannande ganska så tvärt mot slutet.

Nu har dock Sherwood chansen att bygga ett lag och visa belackarna från Spurs att han visst klarar av att leda ett lag till den absoluta toppen. För även om det kanske inte är aktuellt för Champions League-spel så är Villa ett lag som ska ligga strax därunder och vara med och tävla om andra pokaler. Avståndet dit är rätt långt just nu.

En markering av inriktningen är nog att Sherwood släppte Andreas Weinman, som är en teknisk och populär spelare, men inte passar Sherwood. Även gamlingar som Darren Bent släpps. Tom Cleverley ville han gärna behålla efter lånet från Manchester United, men engelsmannen valde att skriva på för Everton istället. Än värre är dock förlusterna av Fabian Delph och Christian Benteke. Att belgaren Benteke skulle lämna var knappast någon överraskning och säkerligen något Sherwood redan kalkylerat med. Däremot blev Delphs avsked desto tristare.

Hjärtat i Aston Villa hade precis meddelat att han stannar och vill leda klubben som kapten, men så skedde en helomvändning och han skrev på för Manchester City. Svekdebatten är minst sagt infekterad. Delph lär få en mycket välfylld plånbok, men han har också förbittrat de fans som höjt honom till skyarna och var obrottsligt lojala. Det var just mittfältet som fick Aston Villa att vakna till ifjol. Under ledning av den magnifike Delph såg Cleverley och en underskattad Ashley Westwood till att hålla rent för att unge Jack Grealish skulle få utrymme för sin kreativitet och längst fram fanns en Christian Benteke som hittat tillbaka till den nivå alla vet att han kan ligga på.

Förstärkningar är ett måste

Nu är mittfältets kärna bort såväl som Benteke och Villas fans har en nervös tid att vänta fram till dess att transferfönstret stängs. Sherwood måste finna tillräckligt bra ersättare och samtidigt inte släppa fler spelare. Rykten som att Adebayor kan vara på väg lär inte trösta någon. Köpen av Micah Richards på backen och Scott Sinclair som forward/ytter är dock intressanta, såväl som Lilles mittfältare Idrissa Gueye. De två förstnämnda är i grunden bra spelare som drabbats av Manchester Citys berömda frysbox, där det är svårt att hitta ut. Korta kontrakt med utlåning till andra ställen brukar inte hjälpa.

Nu har Sherwood chansen att väcka de förmågor som finns hos de tu. Gueye är en mittfältare med stor potential och kan han bara bära oket från Delph samt Cleverley, kan det bli riktigt bra. Värvningen av den lovande franske vänsterbacken Jordan Amavi är också intressant, eftersom det förutom Richards finns viss oro försvarsmässigt. Ron Vlaar har lämnat, då han inte skrivit på nytt kontrakt och kunde välja ny klubb som free agent. Dessutom var det just försvaret som föll ihop med jämna mellanrum, något man inte gör ostraffat i Premier League. Om det råder oro på försvarssidan och mittfältet försvagats rejält, så handlar det snarare om desperation på anfallssidan. Visst, Scott Sinclair kan lira på topp, men är nog bäst som ytter. Därmed återstår gamle trotjänaren Gabby Agbonlahor och Libor Kozak. På tok för tunt helt enkelt. Fler värvningar behövs och det ska bli extra intressant att följa hur Sherwood löser detta under juli-augusti.

Onekligen är detta Sherwoods stora chans som manager och den kommer inte att vara lättagen. Aston Villa har saknat riktning under en längre period och den sovande jätten behöver en rejäl omskakning, men å andra sidan är väl Tim Sherwood rätt profil för just det jobbet. En rimlig målsättning är att åter gå långt i någon cup, men framförallt etablera sig på över halvan med ett lag och en spelidé som ser ut att vara på väg framåt.…

Fortsätt läsa

Aston Villa – En klubb med gamla meriter

Fakta och historik Inför Premier League 15/16 Nyheter

Aston Villas Ligacupvinst 1975

Burnley FC bytte en gång färg på matchstället i syfte att efterlikna det framgångsrika och mäktiga Aston Villa. Det fanns inget större i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet än Aston Villa som var med och startade ligan 1888 och är en av de klassiska klubbarna genom historien.

Sju ligatitlar är det få lag som kan ståta med, särskilt när sex av dem togs fram till och med säsongen 1909/10. Lägg därtill fem FA-cuptitlar, varav sex togs fram till 1919/20, så inser man vilken storhet Birmingham-laget var under tiden från ligans bildande 1888 till 1920-talet. Deras skotske manager George Ramsey är tillsammans med sex mästerskap den med näst mest ligatitlar genom tiderna tillsammans med Liverpools Bob Paisley som under 1970- och 80-talen tog lika många titlar. Endast den oslagbare Sir Alex Ferguson hamnar före med osannolikt 13 ligatitlar.

Tuffare efterkrigstid

Efterkrigstiden har dock inte varit lika framgångsrik. På femtiotalet bärgades ytterligare en FA-cuptitel, vilket innebar att om Villa hade lyckats rubba Arsenal i finalen 2015, så hade en 58-årig väntan varit över. Nu är den inte det.

Aston Villa har dock utvecklats som ett mycket framgångsrikt ligacuplag. Redan i den första upplagan 1960/61 tog Villa hem bucklan och sedan blev det två till på 70-talet samt ytterligare två på 90-talet. En final som sticker ut var mot Everton 1976/77, för övrigt det mötet som är det mest spelade i Englands fotbollshistoria, då båda varit med från 1888, med hyfsat få år i lägre divisioner. Det krävdes två omspel och det sista blev en äkta klassiker på Old Trafford, där Villa vann med 3-2. Bland annat efter två mål av deras store stjärna Brian Little och ett magiskt långskott från backen Chris Nicholl.

En gyllene historisk oas fann Aston Villa i början av 80-talet. När klubben förlorade ligacupfinalen 1971 mot Tottenham, vilket dock fick ses som en magisk prestation då laget låg i division 3 (motsvarande League One). Klubbens var nere i en djup mörk källare, där det var långt upp till forna tiders ljus och ära. Men 1974 kom managern Ron Saunders till klubben och började så sakteliga bygga ett lag. Först in 1975 var en mittfältare vid namn Dennis Mortimer, som skulle få lyfta den finaste av pokaler och bli en nyckelspelare som lagkapten. Han fann även en ruskigt begåvad mittfältare vid namn Gordon Cowans i de egna ungdomsleden.

Därefter byggde han vidare. Undan för undan. Målvakten Jimmy Rimmer, backarna Allan Evans, Ken McNaught och Kenny Swain. Mittfältare som Des Bremner och Tony Morley samt forwarden Gary Shaw som också han togs från de egna leden och ersatte storstjärnan Brian Little. Inför säsongen 1980 pungade Saunders ut med rekordsumman 500 000 pund för den sista pusselbiten – landslagscentern Peter Withe. Resten är historia, då laget 1980/81 tog hem ligamästerskapet och fortsatte med att utföra det mest osannolika av allt – vinna Europacupen för mästarlag säsongen efter. Saunders hade tyvärr avgått mitt i den säsongen, så det var vikarien Tony Barton som fick vara med om bragden.

Europacuppokalen 1981/82

I finalen mötte de FC Bayern Munchen och var rejält nederlagstippade. Dessutom hårt tillbakapressade under stora delar, men så var där ett magiskt ögonblick. De tre offensiva spelarna som förgylld säsongen innan och skapat avund hos konkurrenter kombinerade. Gary Shaw tar fram bollen och spelar ut till Tony Morley som avancerar in i straffområdet, skickar en tyska back upp på läktaren och lägger in bollen till en framstörtande Peter Withe, som rakar in bollen i öppet mål. Kommentatorns reaktion sammanfattar allt:

”Oh, It must be! And It is! Peter Withe!”

Tyvärr lyckades in inte Aston Villa bygga vidare på detta, men en ligatitel och Europacup är mer än de flesta lag klarar av. Dessutom fick de härdade Villa-fansen lite upprättelse för det en gång så stolta klubbemblemet.

Under 90-talet fanns dock tecken på en ny vår. Managern Martin O Neill byggde ett välspelande och mycket svårslaget lag som ideligen skuggade de allra främsta i toppen och dessutom fick ihop till två ligacuptitlar. Tyvärr slutade O Neill lite för tidigt eller så var det för sent, eftersom han inte lyckades ta det där sista steget och O Neill hade svårt att komma överens med ägaren Randy Lerner om framtiden och O Neil sökte istället nya framgångar som Irlands förbundskapten.…

Fortsätt läsa

Arsenal på väg mot ny gyllene era?

Inför Premier League 15/16 Nyheter

Arsenals Peter Cech inför säsongen

Arsenal har flest säsonger på raken i högstaligan. Lägg därtill 13 ligamästerskap, 12 FA-cuptitlar, två ligacupsegrar, en vinst i Mässcupen (UEFA-cupens föregångare) samt en seger i cupvinnarcupen. Endast Manchester United och Liverpool FC har fler ligatitlar, medan Arsenal är det bästa laget genom tiderna i FA-cupen.

Ur ett historiskt perspektiv är det svåraste som finns att vinna The Double, det vill säga ligan och FA-cupen under en och samma säsong. Arsenal lyckades med detta första gången redan1970/71. Då var man det tredje laget sedan Aston Villa 1896/97 samt Tottenham Hostpurs 1960/61. Därefter har fler lag klarat bedriften, men ingen så många gånger som Arsenal och Manchester United med tre The Double vardera. United kan dock krydda detta med att en av dubblarna och var en Treble med en Champions League-seger. Och är det något Arsenal suktar efter så är det den där Champions League-bucklan.

Allt började med Herbert Chapman

Trots att Arsenal varit med så pass länge förde dock laget en ganska så anonym tillvaro fram till dess att en viss Herbert Chapman tog över laget i slutet av 20-talet. Den kanske förste moderna managern fokuserade på taktik och byggde sitt lag med hjälp av ett stabilt försvarsspel. Den första titeln kom 1929/30 i FA-cupen, sedan följde ligatitel säsongen. Därmed hade startskottet för Arsenals första storhetstid gått och ligatitlarna trillade in. Chapman avled hastigt 1934 i sviterna av en lunginflammation, men ersättarna byggde vidare och under 30-talet skulle The Gunners ta hem hela sju titlar. Kulturen var så pass stark att det även gick rätt bra direkt efter det långa uppehållet på grund av andra världskriget, då Arsenal vann ligan 1947/48 samt 1952/53 tillsammans med FA-cupen 1949/50.

Arsenals egen medeltid blev dock 60-talet som får ses som en ovanligt mörk era. Visserligen klarade de sig kvar i högstaligan, men pokalerna lyste med sin frånvaro. Runt decennieskiftet 1970 hade dock managern Bertie Mee något på gång och 1969/70 lyckades laget ta hem Mässcupen (föregångaren till FA-cupen), men ingen trodde väl att det habilt samspelta laget med individualisten Charlie George som den enda lite starkare lysande stjärnan, skulle ta hem The Double 1970/71.

Arsène Wengers Arsenal

Någon längre dynasti lyckades inte Mee bygga och det mesta ebbade sakta ut och 70-talet såg ut att bli ett nytt 60-tal. Unge Terry Neill tog dock laget till tre FA-cupfinaler på raken 1977/78, 78/79, 79/80 samt en cupvinnarcupfinal 1979/80. Av detta blev det endast en seger i den makalösa fyraminutersfinalen mot Manchester United 1978/79. Neill hade dock varit nära, men allt ebbade ut och det var först när den hårdhudade George Graham tog över 1986 som Arsenal skulle återupprätta sin fornstora glans från Herbert Chapmans tid. Graham var spelare i dubbelvinnarlaget 70/71 och tog egentligen vid där Herbert Chapman en gång började – ett lag byggs bakifrån. Det första tecknet att Graham hade något på gång var ligacupsegern 1986/87 sedan skulle två ligatitlar, en FA-cup samt en cupvinnarcuptitel under George Grahams nio säsonger som manager. Efter tveksamheter rörande Grahams göranden och låtanden i samband med transfers, särskilt med den norske agenten Rune Hauge, så fick han avgå. Mannen som tog Arsenal till samma nivå som under 30-talet.

Ett år senare anlände dock en fransman vid namn Arsène Wenger. Han ändrade på allt från kostvanor till spelstil och Grahams disciplinerade och ibland något tråkiga (även om det fanns en hel del fantastiska spelare i laget) Arsenal förvandlades till Englands svar på totalfotboll a la Holland eller Barcelonas tiki taka. Wenger tog även in laget i den främsta framgångseran i dess historia från dubbeln 1997/98 till 2005. Tre ligatitlar och fyra FA-cupsegrar samt konstant deltagande i Champions League, ofta långt fram, utan att kunna sätta kronan på verket. Säsongen 2004/05 togs Arsenals tredje dubbel, men laget gick också obesegrade genom ligan och fick namnet: ”The Invinsibles”. Epitetet ”Boring Boring Arsenal” var därmed ett minne blott. Vägen fram till lagets två raka FA-cupsegrar 2013/14 och 2014/15 har sedan varit något skumpig, men många menar nu att Arsene Wenger är på väg att bygga ytterligare en era.

En avgörande säsong för Arsène Wenger

Inför denna säsong så kan man nästan ta på förväntningarna och Arsène Wenger vet mycket väl att en FA-cupseger inte är tillräcklig under kommande säsong. Det är nära en ny stor era för Arsenal FC och ett misslyckande kommer inte att accepteras från fans och media.

Två FA-cupsegrar på raken är inte fy skam, men för Arsenal kan det endast ses som ett steg mot större erövringar. Med tanke på spelidé, ekonomi och personal bör laget ha förutsättningar att ta en ligatitel. Och denna säsong bör det ske, eller åtminstone bör Arsenal utmana till titeln ända in i slutet, annars kan Arsène Wengers extremt framgångsrika tid i Arsenal vara på väg mot sitt slut.

Han har byggt försiktigt med fantastiskt begåvade spelare, men på senare år har en riktig ryggrad med ledartyper som Tony Adams, Patrick Viera eller liknande. Spelare som skulle bryta springa genom cement för klubben och därmed också bilda den ryggrad exempelvis Chelsea haft genom Petr Cech, John Terry, Frank Lampard och Didier Drogba.

Petr Cech – rätt spelartyp

Just köpet av Cech kan också vara det bästa Wenger gjort på transfermarknaden på mycket länge. Hans erfarenhet och stabilitet är en pusselbit som saknats. I förvaret växer Laurent Koscielny för varje säsong och är nyckeln för att Arsenal ska kunna ta steget från ett framgångsrikt och sevärt lag till en ligavinnande klubb. Per Mertesacker leder och kompletterar bra. Det är en spelare som ständigt ifrågasätts, men ändå alltid finns där. Generellt sett behöver nog Arsenal förstärka förvaret med ett par spelare, då det behövs mer stabilitet. Ifall man ska vinna ligan kommer det att krävas ett solitt mittbackspar och ett samspelt försvar i övrigt som inte får drabbas av för många skador. Det finns en rad lovande försvarsnamn i truppen och det är dags att åtminstone ett par av dem kliver fram under säsongen. Varför inte unge Calum Chambers.

Arsenals mittfält innehåller så mycket kvalité att det nästan blir en nackdel. Även här saknas en Patrick Viera, en ledare, som får begåvningarna att lyfta. Mikel Arteta har passerat zenit och är för skadebenägen, detsamma gäller Mattieu Flamini.

Samtidigt finns där Mesut Özil, Santi Cazorla, Aaron Ramsey, Axel Oxlade-Chamberlain och Jack Wilshire. Spelare som på något sätt aldrig når hela vägen fram till sin potential, något som beror på mental kapacitet såväl som skadebenägenhet. Men kan Wenger få tre av dessa att höja lägstanivån och undvika skador under säsongen, så finns där ett mästarlag. Lägg därtill unge Francis Coquelin som överraskat positivt under förra säsongen och är en defensiv mittfältare Arsenal kan bygga vidare runt.

Nyckeln tillframgång – Alexis Sanchez

Framåt litar man mycket på Alexis Sanchez. Nyligen korad Sydamerikansk mästare har Sanchez haft en formidabel säsong och förhoppningen ligger i att han ska bli den nye Dennis Bergkamp. Även om de är olika i spelstil och explosivitet, så är det kreativa krafter som får ett lag att tända. Sanchez har visat att han är en världsspelare och förväntningarna är gigantiska inför kommande säsong. Han måste också vara på topp om Arsenal ska vara en utmanare om titeln.

Olivier Giroud är också ett kompetent komplement där uppe. Gör en hel del mål och sliter, trots att han nästan hela tiden är ifrågasatt. Och visst, en mer notorisk målskytt a la gamle Ian Wright, skulle väl vara att önska. Dessa växer dock inte på träd och om inte Arsenal kommer över någon världsklasspelare, så håller Giroud. Som back up finns Theo Walcott och Danny Welbeck. Ingen av dem har haft någon särskilt bra säsong ifjol, men det finns kompetens. Det gäller bara att det ska tända till lite. Hopp finns dock om Walcott, vars försäsong sett riktigt bra ut och på ungdomsfronten har Chuba Akpom utmärkt sig på slutet. Kanske en joker under kommande säsong?

Tända till… Där finns nyckel för Wenger. Arsenal har kompetensen och förmågorna, men de måste tända till och kliva upp på nästa nivå, där de själva börjar inse att ligatitlar och Champions League-bucklor inte är utom räckhåll, utan något de givetvis ska hämta hem. Ledarskapet och ryggraden på plan måste stärkas. Petr Cech är ett steg i rätt riktning. Laurent Koscielny och Francis Coquelin kan vara blivande sådana. Men det behövs någon nu. Ett par förstärkningar i backlinjen samt någon ledartyp på mittfältet och de kan vara redo. Får de dessutom tag på en målskytt a la Chelseas Diego Costa, så blir de hyperintressanta. Karim Benzema lär stå högst upp på Wengers önskelista, och det vore onekligen en sådan där pusselbit som passar perfekt. Ja, och så måste Alexis Sanchez leverera. Vecka efter vecka. Arsène Wenger måste gå mot ligatiteln. Det är dags nu. Den andra stora generationen är på väg och om inget händer kan den lika gärna ebba ut och då är Wengers saga i Arsenal över.…

Fortsätt läsa

Resultat Stryktipset 25 juli

Nyheter Stryktipset resultat

Till att börja med så vill vi be om ursäkt för att veckans Stryktipsförslag för V.30 uteblev. Semesterfirande gör ibland att kommunikationen brister. Hursomhelst så kommer här veckans Stryktipsrad som fullbordades igår, söndag i och med AIK:s kross av Elfsborg hemma på Friends arena.

Sju stycken var det som lyckades pricka in tretton rätt denna vecka och kammade hem en ansenlig summa på dryga halvmiljonen. Hyfsad utdelning blev det även för de med tolv rätt (3674 kronor). Nedan kan du rätta din Stryktipsrad, bilden är hämtad från svenskaspel.se.

Rätta Stryktipsraden 27 juli

Fortsätt läsa

Helgens matcher på stryktipset v.29

Nyheter Stryktips tips

Helgens stryktipskupong bjuder på tre starka favoriter som bör ordna en seger mot lämpligt motstånd. Men det finns fortfarande chans till hög utdelning då resterande matcher känns otroligt svårtippade. Vi avslutar kupongen med två matcher från damallsvenskan.

1. Sundsvall – Halmstad x

Nyckelmatch i den nedre regionen av tabellen. Giffarna tog ledningen mot AIK i senaste omgången men fick se sig besegrade med klara 4-1 till slut. Laget har visat tveksamt spel på hemmagräs under säsongen och är det enda laget utan en hemmavinst. Halmstad har plockat en del poäng på slutet och har tagit sig upp över nedflyttningsstrecket. Nu har inte motståndet varit av de tyngre slaget men det är det inte heller här. Jämn match där krysset får vara utgång, sedan lutar det över mot tvåan.

2. Kalmar – Falkenberg 1

Kalmar ligger farligt till i tabellen och måste hoppa upp på vinnarspåret nu igen. Laget är starka på hemmaplan där 12 av lagets 16 poäng har plockats. Falkenberg placerar sig precis ovanför nedflyttningsstrecket och har en tveksam form med endast två poäng på de fem senaste matcherna. Falkenberg har ett uselt bortafacit och därför nöjer vi oss med att strecka ettan här!

3. Örebro – Malmö 2

Örebro var ytterst nära tre poäng borta mot Malmö senast men fick ge sig i matchens absolut sista sekund. Laget har plockat poäng i fyra av de fem senaste matcherna men det krävs trepoängare för att röra sig uppåt i tabellen. Malmö har tveksam form och tappar mark på topplagen i tabellen. Det lär krävas en fullpoängare för att få kontakt igen. Båda lagen är ute efter tre poäng och vi nöjer oss därför med 1 2 på kupongen!

4. Degerfors – Värnamo 1

Degerfors är formstarka med tre raka segrar i ryggen och tar nu upp kampen om en direktplats till allsvenskan. Det finns inte utrymme för misstag i den kampen och endast en trepoängare räknas här. Värnamo har fyra raka förluster på kontot och är det enda laget som står utan seger på bortagräs under säsongen. Mycket talar för ettan här och vi spikar!

5. Mjällby – Syrianska 2

Mjällby har gått mycket tungt sedan laget åkte ur allsvenskan och man ligger nu sist i superettan och riskerar ännu en nedflyttning. En pinne mot bottenkollegan Brommapojkarna senast men innan det fyra raka förluster i baken. Måste ha tre poäng för att få kontakt med lagen ovanför strecket! Syrianska finns med på övre halvan av tabellen och har bara fyra poäng upp till en kvalplats. Men det är många om budet och en trepoängare är det som gäller. Fin form med poäng i fyra av de fem senaste för gästerna. Vi nöjer oss med x2!

6. Sirius – Ängelholm 1

Sirius har bara förlorat en match under säsongen men har kryssat för många för att tillhöra den absolut toppen av tabellen. Men chansen till avancemang lever vidare och här har laget en mycket lämplig uppgift. Ängelholm parkerar som nästjumbo och även fast laget plockat en del poäng på resande fot så är det för tufft här. Spik på ettan!

7. Östersund – Frej 1

Östersund är med och krigar i toppen av tabellen och var ytterst nära en trepoängare borta mot Frej senast, där laget släppte in 1-1 några minuter innan full tid. Men nu är det hemmaplan och här är man starka med fyra vinster på de fem senaste. Frej har gjort det bra som nykomling men väger alldeles för lätt här. Ettan lär bli hårt streckad men det är en bra spik att luta sig mot.

8. Molde – Bodö/Glimt 2

Molde spelade europafotboll i veckan där Pyunik från Armenien besegrades med klara 5-0. Senaste ligaomgången blev det förlust mot Haugesund och laget har bara en vinst på de fem senaste ligamatcherna. Form är något som gästande B/G har med tre raka segrar på kontot. Det är heller inga bluffsegrar som tagits med vinster mot både Rosenborg och Vålerenga. Ettan är för hårt streckad och detta kan vara kupongens stora skräll. Helgardera!

9. Helsingborg – AIK 2

Helsingborg har inte visat upp något extra på slutet med tre förluster på de fem senaste. Mycket blek insats hemma mot Djurgården senast. AIK togs sig vidare i kvalet till Europa League och visade vart skåpet skulle stå i 4-1 krossen mot Sundsvall. Formen finns hos gästerna och vi nöjer oss därför med x2 här!

10. Norrköping – Göteborg x

Topplagen Norrköping och Göteborg drabbar samman återigen där förra mötet slutade 0-0. Göteborg var närmast segern med en missad straff i matchen. Men det är hemmaplan för Peking nu och laget har fem raka segrar inför hemmapubliken. Göteborg är dock seriens bästa bortalag och har ännu inte förlorat på resande fot. Helgardera!

11. Assyriska – Utsikten 1

Assyriska har tagit en del segrar på slutet men det har varit i billigare sällskap. Laget har presterat lite bättre på bortaplan under säsongen då man endast har två hemmasegrar så här långt. Utsikten krigar kring kvalstrecket och har mindre smickrande 1-1-5 på bortaplan hittills. Det lutar åt hemmaseger men vi garderar med ett kryss på grund av Assyriskas tveksamma hemmaform. 1x räcker bra!

12. K/Göteborg – Eskilstuna 2

Över till damallsvenskan där fyran Kopparberg/Göteborg tar emot trean Eskilstuna. Hemmalaget har haft fem bortamatcher på de åtta inledande omgångarna men har inte heller imponerat på hemmaplan med endast en seger på tre försök. Eskilstuna har gjort det bra med raden 6-0-2 hittills och på resande fot har det blivit tre segrar av fyra möjliga. Vi utgår från tvåan här och sedan ska det garderas så mycket plånboken tillåter.

13. Umeå – Örebro 1

Avslutningsvis har vi ett Umeå som tar emot Örebro på hemmagräs. Umeå har stött på hårt motstånd på slutet men ändå gjort det bra och det känns som formkurvan pekar uppåt. Bara en seger på hemmaplan så här långt men även där har det varit hårt motstånd. Örebro är segerlösa på de fyra senaste omgångarna och har inte visat något extra under säsongen. Bara två mål gjorda på bortaplan så här långt. Vi spikar ettan till intressant procent!…

Fortsätt läsa

Helgens matcher på stryktipset v.28

Nyheter Stryktips tips

Svårlösta matcher på lördagens stryktips där svenska matcher återigen täcker stora delar av kupongen. Vi avslutar kupongen med toppmötet Göteborg – Norrköping där vi nöjer oss med ett streck. Häng på!

1. Halmstad – Kalmar x

Vi inleder kupongen med en svårlöst match där Halmstad tar emot Kalmar på hemmagräs. Halmstad är obesegrade i de fyra senaste omgångarna men har fortfarande en utsatt position i tabellen under nedflyttningsstrecket. Anledningen är för många oavgjorda resultat och laget måste nu börja vinna matcher. Kalmar har precis som Halmstad många kryss på slutet, men ligger på säkrare mark i tabellen och har inte alls samma press på sig. Det luktar onekligen kryss i det här mötet, men vi plockar även med tvåan.

2. Malmö – Örebro 1

Malmö hade tveksam form innan uppehållet och det blev ingen lyckad återkomst efter uppehållet med 3-1 i baken borta mot Norrköping. Nu är det hemmaplan mot svagare motstånd och fansen kräver tre poäng här. Örebro plockade poäng i tre raka matcher innan det roliga tog slut mot Djurgården senast. Laget har haft det förtvivlat svårt på bortagräs under säsongen med facit 0-2-5. Ettan känns stark!

3. Åtvidaberg – Gefle x

Åtvidaberg är allsvenskans formsvagaste lag och parkerar även som jumbo i tabellen med endast sex inspelade poäng. Laget kan inte nöje sig med fler oavgjorda resultat utan behöver nu trepoängare för att få kontakt med lagen ovanför. Gefle åkte på en ordentlig smäll mot Elfsborg (1-5) näst senast men repade mod och fixade en poäng mot Hammarby i den senaste omgången. Väldigt svårlöst match där vi rekommenderar en helgardering!

4. Brage – Södertälje 1

Brage är väldigt ojämna i sina prestationer och måste nu välja vilken väg laget ska gå. Senast blev det en 3-2 förlust hemma mot Carlstad och just hemma på Domnarsvallen har de haft det jobbigt. Södertälje plockade en stark poäng hemma mot serieledande Dalkurd senast men det var mycket längesedan som laget ordnade en trepoängare. Södertälje har dock ordnat 8 av sina 13 poäng på just bortagräs och ska inte räknas bort här. 1 2 räcker i en match där båda lagen går för seger?

5. Eskilsminne – Oddevold 2

Eskilsminne har gått tungt på slutet och den stora boven har varit det defensiva spelet. Ser vi till de fem senaste ligamatcherna har laget släppt in hela 16 mål, vilket givetvis inte håller i längden. Laget har trots allt gått bra på hemmagräs och har bara en förlust över sex hemmamatcher. Oddevold finns med i toppen av tabellen och måste plocka trepoängare för att knappa in på serieledande Trelleborg innan det är för sent. Laget har fin form med fyra raka segrar och ska givetvis ses som favoriter här.

6. Landskrona – Qviding 1

Landskrona är gott gåendes för dagen med fyra segrar och ett kryss på de fem senaste omgångarna. Men spelet på hemmaplan har inte alls varit lyckat under säsongen med endast en vinst på sex försök. Qviding har inte rosat marknaden på slutet och kommer in här med två raka förluster på kontot. Det finns dock kunnande hos gästerna och letar vi skrällar kan Qviding vara en av dessa. Men ettan får stå som utgångstips tack vara form.

7. Norrby – Höllviken 1

Norrby hade en usel start på säsongen men har spelat upp sig mot slutet och tog en stark trepoängare borta mot Eskilsminne i senaste omgången. Formen är fin med poäng i fyra av de fem senaste matcherna. Höllviken har gått motsatt riktning och har en urusel form med fem raka förluster. Försvaret hos gästerna har varit helt ihåligt på slutet med 12 insläppta mål på de tre senaste omgångarna. Ettan känns som en bra spik!

8. Öster – Örgryte 2

Nyckelmatch för Öster som måste vinna för att haka på de tre topplagen. Öster får även en snabb chans till revansch då lagen faktiskt stötte samman för dryga veckan sedan där Örgryte stod som segrare efter 1-0. Gästerna har endast en förlust på de fem senaste, borta mot serieledande Trelleborg, och ska givetvis stå som favoriter här. Men Öster lär sälja sig dyrt så vi plockar även med krysset.

9. Oskarshamn – Husqvarna 2

Oskarshamn hoppade upp på vinnarspåret senast efter en rad förluster på kontot. Men det var på bortagräs segern kom och på hemmaplan har laget haft det betydligt tuffare med fyra inspelade poäng på sju matcher. Husqvarna har ett gäng förlustfria matcher i ryggen och har bara förlorat en av sex bortamatcher under säsongen. Den bleka tabellplaceringen beror på alla oavgjorda matcher laget spelar. Vi nöjer oss med x2 här!

10. Vålerenga – Sandefjord 1

Norskt inslag på kupongen även denna helg där topplaget Vålerenga tar emot jumbon Sandefjord. Vålerenga har förvisso förlorat fyra av de fem senaste hemmamatcherna i ligan, men vi har svårt att se hur Sandefjord ska störa här. Gästerna har spelat in en poäng på sina sju bortamatcher under säsongen och får nog åka tomhänta hem. Vi lutar oss mot Vålerenga och spikar!

11. AIK – Sundsvall 1

Vi avslutar med tre allsvenska matcher där AIK – Sundsvall är först ut. AIK vägrar förlora men har varit för svaga på bortagräs för att vara med i den absoluta toppen. Hemma på Friends Arena talar dock statistiken 6-1-0 för sig själv, där den enda plumpen kom mot andraplacerade Norrköping (2-2). Sundsvall stod för en stark vändning på hemmaplan mot Göteborg senast och ordnade en poäng. Innan det blev det poäng hemma mot Kalmar. Men nu stor Sundsvall för en betydligt tuffare uppgift på resande fot och det blir svårt att få med sig poäng hem till norr. AIK är hemmastarka och löser en seger här. Spik!

12. Elfsborg – Häcken 1

Elfsborg skuggar de två topplagen i ligan men tappade lite oväntat en 2-0 ledning till 2-2 i senaste omgången mot Falkenberg. De var dock det bättre laget i matchen och hemma på konstgräset är de obesegrade hittills denna säsong. Häcken är ojämna i prestationerna men stod för en stark andra halva då laget vände och vann hemma mot Helsingborg. Häcken har även spelat mycket bra på bortagräs på slutet och behöver inte alls vara helt borta här. En bra dag kan Häcken utmana Elfsborg och vi testar att helgardera för att hitta skrällen.

13. Göteborg – Norrköping 1

Vi avslutar med ett toppmöte där ettan Göteborg tar emot tvåan Norrköping. Göteborg slappande av en smula i 2-0 ledning mot Sundsvall och lär vara taggade på revansch här inför hemmafansen. Norrköping har varit säsongens överraskning så här långt och det är normalt om en liten dipp kommer snart. Stark trepoängare hemma mot Malmö senaste men den här uppgiften är tuffare. Göteborg får ses som favoriter och vi nöjer oss med ett singelstreck här!…

Fortsätt läsa

Resultat stryktipset 4 juli

Allsvenskan Division 1 norra Division 1 södra Nyheter Stryktipset resultat

Svårlöst på stryktipset i helgen där 13 rätt till slut belönades med dryga halvmiljonen. Vi varnade för Norrköping på kupongen som tog en mycket fin skalp hemma mot Malmö till låga procent. Vi utnämnde även Norrby till ett roligt drag på kupongen och det visade sig vara rätt då laget segrade borta mot Eskilsminne. Tyvärr för våran del sprack det hela på Elfsborg samt Göteborg som tappade 2-0 ledningar på bortagräs. Ingen idé att gråta över spilld mjölk, utan vi tar sikte på nästa helgs stryktipskupong!

resultat

Fortsätt läsa

Nigel Pearson får sparken

Nyheter Premier League

Redan nu får alla stryktippare börja omvärdera och följa Leicester City extra noggrant fram till Premier League-starten i augusti. Managern Nigel Pearson har fått sparken. Relationen mellan honom och ledningen blev ohållbar.

Leicester City med Pearson som manager lyckades 2014/15 genomföra två säsonger under en och samma. Först usla och chanslösa, sedan ett vinnarlokomotiv och en sådan där klassisk Great Escape som lag med inneboende kvalitet kan klara av ifall de finner momentum. Pearson fann ett momentum och samma kraft och kämpaanda där mycket kretsar kring lagsammanhållning är vad tipparna skulle förväntat sig även under nästa säsong. Sannolikt hade Leicester varit en liten outsider för en mittenplacering. Tuffa och svåra att möta, nu när de dessutom klarat den första svåra säsongens överlevnad i Premier League. Men så förändrades allt. Nigel Pearson fick i dagarna sparken.

Allt handlar nämligen inte bara om fotbollsresultat. Pearson har under förra säsongen även uppmärksammats för märkliga ageranden som egentligen har mer med honom som person att göra än själva spelet. Bland annat så blev han förbannad på en journalist efter en match mot Chelsea. Pearson kallade journalisten för en struts som stack huvudet under sanden, åtföljd av utfall som att han var dum och rent av tokig. Ett uttalande som fick mycket uppmärksamhet och Leicester-managern fick be om ursäkt dagen efter.

En annan uppmärksammad incident var när han startade en brottningsmatch vid sidlinjen med Crystal Palace James McArthur, vilket slutade med att Pearson tog strypgrepp på Palace-spelaren. Lägg därtill att han svurit åt en journalist på en presskonferens, bråkade med en åskådare, vilken han enligt uppgift ska ha bett ”att dra åt helvete”. Förolämpningar och utbrott som slutat i handgemäng har kantat säsongen. Och så var det ju den vidriga skandalen i Thailand.

Sexskandalen i Thailand

Leicester City ägs av den thailändska familjen Srivaddhanaprabha och var på en turné för att ytterligare stärka deras position på en marknad som är nog så intressant för engelska lag. Ägarna ville knappast ha en rasistisk sexskandal som rullades upp i rörliga bilder inför en äcklad omvärld. Tre spelare var inblandade – däribland Pearsons egen son – i en orgie som inte kan bortförklaras.

Alla dessa blåsväder under säsongen har nog lett till att Pearsons jobb varit hotat hela vägen och halmstrået blev en Great Escape. Men efter vad som hände i Thailand – även om det inte sägs fullt ut – så är brytningen med styrelsen total och värderingsmässigt finns inga möjligheter för ett fortsatt samarbete. Visserligen skickades spelarna hem. Men bägaren hade runnit över och relationen Pearson och Leicester Citys styrelse stod vid vägs ände. Ägarna ville ha ett slut på en ”ohållbar” situation. Det uppges föreligga fundamentala skillnader om vilket perspektiv som ska anläggas på verksamheten och sannolikt även andra saker.

Nigel Pearson återvände till Leicester 2011 efter en kortare sejour i Hull City. Det är också för Leicester han erövrat de största framgångarna som manager. League One togs redan under den första sejouren och allt kröntes med vinsten av The Championship 2013/14. Pearson är en herre som rör om och har väl aldrig varit en enkel person att hantera för ägare och ledning. Med Leicester fick han dock bygga ett lag som var präglat av de idéer han själv utvecklat som manager. Om Pearson inte blivit fotbollsspelare skulle han ha gått in i flygvapnet, vilket också ger en bakgrund till vilket typ av ledarfilosofi som gäller. Konsekvens visade han redan under sin första period i Leicester då han petade Wayne Brown. En spelare som erkänt inför alla lagkamrater – många med olika etnisk bakgrund – att han röstat på British National Party. Det var slutet för Brown i Leicester som sedan gick vidare till Preston North End.

Nu är dock relationen Leicester City och Nigel Pearson definitivt över. Åtminstone för denna gång. Det blev helt enkelt en skandal för mycket och vad som sedan hänt i kommunikationen mellan styrelse och Pearson vet vi ju inte, förutom att de är miltals ifrån varandra och ett närmande inte kommer att ske.…

Fortsätt läsa

Bragden i U21 EM ger minnen som förenar

Nyheter U 21 EM

Två dagar efter bragden. Sitter och skriver detta med ett leende på läpparna. Det svenska U21-laget har charmat oss alla och överträffat de mest fantasifullt optimistiska förväntningar. Dessutom har de lyckats med bedriften att få en grå hämmad sommar att blomma ut.

I ärlighetens namn var jag redan inför finalen i förrgår fortfarande segerrusig sedan semifinalen i lördags, under vilken jag satt och väntade på att min äldste son skulle komma hem efter en fotbollscup. Hade sms:at löpande när målen trillade in, då han var på väg hem i en bil från västra Sverige. Och jag insåg att för min son och hans kompisar är John Guidetti, Simon Tibbling, Oscar Lewicki och allt vad de nu heter samma hjältar som VM -94 laget var för mig. Jag var äldre då än vad han är nu, men det är samma känsla.

Kasatonov fick köpa korv och det omöjliga blev möjligt

Visst, det är inte a-lagsfotboll, men det är ju helt irrelevant. U21-fotbollen är idag mer uppmärksammad än tidigare och kan därmed framkalla samma känslor som våra största idrottsbragder genom tiderna. När jag växte upp på 70- och 80-talen var TV-pucken en välexponerad turnering och något som gav hopp för regional glädje och ungdomlig briljans, till skillnad från den då omöjliga kampen på a-landslagsnivå mot det sovjetiska landslaget. Det var fantastiska upplevelser när mitt Norrbotten vann TV-pucken två år på raken under 80-talet.

Än större var dock det osannolika hockeyguldet i VM 1987, då ryssen äntligen betvingades. Än idag kan jag i minnet spela upp målet som gav 2-2. Den sovjetiske målvakten kastar först klubban i desperation och därefter handsken i besvikelse och storbacken Kasatonov svär och gormar rakt ut i luften. Detta oövervinnerliga lag med en stålmentalitet där känslor och desperation aldrig visades. Ögonblicket som slog dem itu var när Bengt-Åke Gustavsson förde upp pucken i deras zon, spelade tillbaka till Tommy Albelin som fann Tomas Sandström med en diagonalpassning. Sandström la pucken bakom ryggen och fintade helt bort målvakt och back (jo, självaste Kasatonov åkte på att köpa en korv!), vilket ledde till att Håkan Loob kunde raka in pucken i öppet mål. Guldet säkrades senare (faktiskt tack vare en seger av Sovjet mot Tjeckoslovakien) och en svensk guldtorka på 25 år var över, men just den situationen var ett definierande ögonblick och decennier av omöjlighet blev plötsligt inte bara en möjlighet, utan en realitet. Vi hade inte ens varit nära Sovjet på många år, men just i denna match jobbade sig Tre kronor in och visade att inget var omöjligt.

Lite samma sak som vårt U21-landslag under hela denna turnering, men kanske främst i finalen. Detta magiska Portugal som började såsom den överlägsna supermakt inom fotbollen de är och gjorde första kvarten till en fruktansvärd upplevelse. Men tron fanns i det svenska laget och undan för undan tog man sig in i matchen. Ju längre kampen led desto mer växte Sverige och var nog det lag som var mest besvikna att det fortfarande stod 0-0 efter förlängning. John Guidetti var bisarrt fokuserad och gav det där dubbla extra i varje situation, vilket också gjorde att han skapade flera kvalificerade målchanser. Chanser som han aldrig skulle vara nära att skapa i en normal match i serielunk.

Den glider in i mål…

Det omöjliga gjordes möjligt och blev sedan en realitet. Sverige lyfte EM – bucklan. Euforin var och är total. En del menar nog att på ungdomsnivå är JVM-guldet 1981 i hockey och gårdagens bragd uppe på piedestalen av omöjliga uppdrag som faktiskt lyckades. Kan också tänka mig hur det kändes de två somrarna då Sverige kom tvåa i fotbolls VM på hemmaplan 1958, där tv:n fick sitt genombrott i Sverige. För att inte tala om påföljande sommar när folk satt fastklistrade vid radioapparaterna för att lyssna när Ingemar Johansson tog hem titeln i tungviktsboxning. Sveriges Radio sände inte proffsboxning, utan Radio Luxemburg fick rattas in med över tre miljoner lyssnare just denna junikväll 1959. För att inte tala om Lennart Hylands berömda referat från Colorado Springs när Sverige tog VM-guld i hockey 1962.

”Till Nisse Nilsson som slår på ett långskott som kan glida in i mål, den kan glida in i mål, den gör det. Den glider in i måål, den glider in i m-å-å-å-å-l – och vi leder med fem mål mot tre och alla de svenska pojkarna är inne på banan och klappar om varandra.”

För att inte tala om semifinalen i fotbolls EM 1992… Och så vidare. Men hockey VM 1987 och fotbolls VM 1994 är mina stora minnen av svenska idrottsbragder, möjligtvis i konkurrens med Thomas Wassbergs duell mot Juha Mieto i OS 1980, Björn Borgs femte raka Wimbledon-titel i en episk match mot John McEnroe samma år samt Sveriges guld i handbolls VM 1990. Minnen som fastnat. I olika grad. Minnen som framkallar känslor som jag för alltid delar med andra som följde tv- eller radiosändningarna. Stora känslor för flertalet svenskar.

Stora bragder, gemensamma minnen

Kanske inte samma känslor rörs upp hos lika många när det gällde stora prestationer som svenska fotbollslagets OS-seger i London 1948 eller bronset i fotbolls VM i Brasilien 1950, där målvakten Kalle Svensson blev Rio-Kalle med hela svenska folket. De var lite för långt bort när det gäller exponering och idrotten hade därmed inte samma förmåga att skapa en fest för alla. Något som kan ena oss i glädje över en sommar. All denna enande eufori är något som sedan blir milstolpar i ens liv, något man kan se tillbaka på, ta fram och njuta när det är mörkt grått och diskhon är fylld till bredden.

En riktig bragd måste exponeras så att många kan ta del av den och då blir det något som ger glädje åt alla. Under tisdagens EM-final satt jag och min fotbollstokige äldste son och följde med febrig nervositet. Tillsammans har vi nu ett gemensamt magiskt idrottsminne vi kommer prata om resten av livet, såsom mina egna minnen från hockey VM 1987 och fotbolls VM 1994. Patrik Carlgrens straffräddningar har skapat samma minnesgemenskap som Thomas Ravellis 1994. Vi kommer för alltid att återkomma till Simon Tibbling, John Guidetti, Oscar Lewicki, Patrik Carlgren och Isaac Kiese Thelin. På samma sätt som jag aldrig släppt Tomas Brolin, Kenneth Andersson, Thomas Ravelli, Håkan Loob och Tomas Sandström. Bara en sån sak.…

Fortsätt läsa