Barcelona – totalfotbollens arvtagare

Champions League Nyheter

FC Barcelona

Idag är FC Barcelona inte bara en gigantisk klubb med ett ärorikt förflutet, det är också en klubb vars förmåga att fostra egna produkter väcker avund och vilja att ta efter. Barca är en plantskola, men också ett fotbollskoncept. En fotbollsideologi.

Allt började med Johan Cruyff. Den holländske storstjärnan anlände 1988 till FC Barcelona i egenskap av coach. Med förflutet som spelare i totalfotbollens hemklubb Ajax och dessutom några år i Barcelona anlände han med sedvanlig energi och mycket idéer till Camp Nou. I förstone sågs det ganska snett från många håll inom klubben på hans idéer, men ganska snart slog de rot. Något som fungerade väl så bra då laget tog elva titlar under holländarens ledning, vilket också innebar att han då blev den mest framgångsrike managern i Barcelonas historia. Idag är det dock Pep Guardiola som ståtar med den äran, men han i sin tur är extremt influerad av Cruyffs idéer och var en av de spelare som lyftes fram av holländaren. Faktum var att många av de som var med då, har sedan bidragit till Barcelonas fortsatta storhet genom att jobba kvar i klubben efter samma filosofi.

Barcelonas egna variant av totalfotboll går under namnet Tiki Taka och exemplifieras bäst genom en träningsmetod som genomförs på alla nivåer i FC Barcelona, från den minsta knatte till A-laget. Den kallas för Rondo och bygger på en cirkel av fem till sju spelare med två som jagar i mitten. Allt i högt tempo med målsättningen att inte ens göra en touch, utan snarare en halv touch. För de som jagar i mitten handlar det om att lära sig jobba med understöd på ett smart sätt. Metoden kanske inte låter så märkvärdig, men när den utförs av Barcelona-spelare – oavsett nivå – görs den på stort allvar med extrem fokus och tävlingsinstinkt. På så sätt utvecklas magiska passningspelare som Xavi Hernandez och Andres Iniesta. Spelare som redan innan de får bollen vet var deras nästa halvtouch ska komma.

Diamanterna slipas i gruvan

Barcelonas grundutbildning i fotboll kallas för la Cantera (gruvan där diamanterna slipas) och Gerard Piquet, Sergio Busqets och Xavi Hernandez är exempel på spelare som varit där från allra första början, medan Pedro, Lionel Messi och Andres Iniesta värvats som mycket unga. Ungdomsakademin går under namnet La Masia, efter den gamla bondgården i sten nära Camp Nou där ungdomar inhyst sedan 1979 för att ha någonstans att bo samtidigt som de ska lyckas med drömmen att spela i Barcas A-lag. Numera bor dock ingen där, men namnet lever vidare.

När Johan Cruyff kom 1988 förändrade han ungdomsakademin i grunden. Han införde en 3-4-3-uppställning som skulle prägla hela systemet och gav en del lovande canteranos som Toni Pinilla, Albert Ferrer, Pep Guardiola och Oscar Garcia chansen i A-laget. För de flesta ungdomsspelare vid den tiden handlade allt om att springa. Stark fysik och vilja att vinna var det centrala. Tackla, nicka och skjuta. Cruyffs stora arv ligger i att lägga fokus i förstone på tekniken, därefter på taktiken och sedan kommer allt det där andra. Rondo är en träningsmetod för att öva upp tillslaget såväl som den taktiska förmågan att finna sin kompis. Den inte alltför snabbe Xavi är ett bra exempel på en spelare som hela tiden flyter in i nya ytor och alltid är spelbar samtidigt som han hinner passa. Bollinnehav blir viktigare än fysik eller förmåga till avslut och vinnarinstinkt. Faktum är att resultaten kommer i andra hand och man jobbar mycket med andra delmål för att hela tiden utveckla spelarna.

Efter Cruyffs tid följde ett antal managers som inte hade lika stort intresse för ungdomsakademin. Fördelen var dock att fundamentet fanns på plats och filosofin och metoderna kunde leva vidare till dess att managers som Frank Rijkaard och Pep Guardiola fick hela klubben att tänka i dessa banor. Cruyff tog totalfotbollen till Barcelona och planterade den i canteran. Där fick den gro och växa i och med att dess spelare tog sig in på den stora fotbollscenen. Den har fostrat en speciell typ av spelare som inte bara blev en skicklig passningspelare, utan också vet att en viss attityd krävs för att passa in. Kollektivet är alltid viktigast, trots att all fokus ligger på att slipa diamanter med unika individuella färdigheter.

På ungdomsnivå kan man välja bort individuellt skickliga spelare på grund av att de inte har den inställning som krävs för att verka i kollektivet Barcelona. Och på seniornivå nämns ofta Zlatan Ibrahimovic som ett exempel på att det spelar ingen roll hur bra du är om du inte passar in, för andan genomsyrar numera hela FC Barcelona och har – främst under Pep Guardiola – gjort klubben extremt framgångsrik. Den går under namnet Tiki Taka och fortsätter att fira triumfer, men frågan återstår huruvida det Cruyffska arvet på lördag kan överlista ett Juventus med rötter i catenaccion i Champions League-finalen?…

Fortsätt läsa

Eleganterna – Gaetano Scirea och Andrea Pirlo

Champions League Fakta och historik Inför veckans Stryktips Nyheter Serie A

Det finns en lyster över en äkta elegant som med en unik blick för spelet flyter fram på plan, ibland knappt märkbart, förrän det är för sent för motståndarna. På lördag lär stor fokus ligga på mittfältseleganten Andrea Pirlo, men då kan det också vara läge att minnas en libero från förr – Gaetano Scirea.

Pirlo är inte lika snabb som Scirea var, men det funkar på den mittfältsposition framför backlinjen där Pirlo gör sitt jobb. Som libero krävs det dock snabbhet, men också spelsinne, teknik och elegans. Italien och kanske främst catenaccion har alltid haft en förkärlek för liberos, men det krävs en viss spelartyp som inte är särskilt lätt att finna. Det gäller att besitta allt en försvarare behöver när det gäller brytningssäkerhet, positionering och snabbhet. Men också ha samma egenskaper som en klassisk speluppläggare på mittfältet, det vill säga de där som alla beundrar och som det finns så få av, såsom en Andrea Pirlo.

Franz Beckenbaur är kanske fotbollshistoriens bästa libero, men därefter kommer nog en viss Gaetano Scirea som höll Milans store stjärna Franco Baresi utanför landslaget betydligt längre än vad som skulle varit fallet i ett lag med normal konkurrens om liberoplatsen. Scirea startade sin karriär i Atalanta, där han tog sig igenom ungdomslagen för att under 1972-74 spela till sig en ordinarie plats. Franz Beckenbauers FC Bayern Munchen dominerade ute i Europa när Sciera gick till Juventus 1974, där han skulle spela fram till 1988 och vinna massor av titlar. Och då menas just massor. Mellan 1975-86 gjorde han 78 landskamper vilket kröntes med VM-segern 1982. I Juventus såväl som i landslaget spelade han ofta tillsammans med målvakten Dino Zoff, den hårdföre Claudio Gentile på högerbacken samt Antonio Cabrini på vänsterbacken. De skulle bli samspelta och nästan omöjliga att forcera. Om Gentile ofta var brutal, var Scirea en gentleman som utstrålade klass, fair play och aldrig fick ett enda rött kort under en lång karriär. Det blev sju ligatitlar, två Coppa Italia, men också segrar i UEFA cupen, Cupvinnarcupen, Europa cupen, UEFA Super Cup och Intercontinental cupen. Dessutom vann han VM 1982.

Även Pirlo är en extremt väldekorerad fotbollsspelare med sina sex Serie A-titlar, två Coppa Italia, två Champions League och två UEFA Super Cup samt ett VM guld 2006 och hela 113 landskamper. Till skillnad från Scirea så är dock bara några av titlarna tagna med Juventus. Pirlo hade ju en lång och framgångsrik karriär i Milan fram till dess att många tyckte att han såg både slut och trött ut och till slut skrev han på för Juventus.

Målvakten i Juve och landslaget Gianluigi Buffon var dock väl medveten om att Pirlo var långtifrån slut som artist på den stora fotbollsscenen.

”När Andrea berättade för mig att han skulle ansluta till oss, var det första jag tänkte: Gud finns. En spelare på hans nivå och förmåga, inte att förglömma att han kom till oss gratis, tycker jag är århundradets värvning!”

Nu kan Andrea Pirlo vara på väg mot sin första Champions League-titel med Juventus och även en unik trippel, då Serie A och Coppa Italia redan är säkrade av den gamla damen. Andrea Pirlo låg också bakom segern i cupfinalen, vilket innebär att många blickar riktas mot honom när mäktiga Barcelona ska betvingas.

Gaetano Scirea gick dock bort alldeles för tidigt i en olycka i Polen 1989, endast 36 år gammal. Han skulle för Juventus räkning kolla in Gornik Zabre inför en match och den bil han färdades i kolliderade med en truck som forslade bensin. Men en dag som på lördag när Juventus åter är med i det absoluta finrummet, matchernas match, så kan det vara värt att skänka en tanke åt en av världens främsta liberos genom tiderna – Gaetano Scirea.…

Fortsätt läsa

Legenden om Catenaccio

Champions League Inför veckans Stryktips Nyheter

Giovanni Trappatoni

Två av fotbollsvärldens storheter ställs mot varandra i stryktipsmatch 1. Champions League finalen mellan Juventus och Barcelona innehåller även en mäkta intressant kamp om taktiska traditioner.

Det är alltid svårt att försöka definiera taktiska traditioner, nästan som gjort för att finta upp sig själv på läktaren, men lördagens stora final i Berlin är oerhört spännande ur ett taktiskt historieperspektiv.

Rappan, Rocco och Herreras Grande Inter

På 60-talet tog Grande Inter Italien och Europa med storm under ledning av Helenio Herrera. Tre ligatitlar, två Europacuper och två titlar i Intercontinental cupen under perioden 1960-68. Och han gjorde det med hjälp av Verrou (Österrikiska för spärr eller regel), vilket sedan skulle gå under namnet Catenaccio (hänglås).

Herrera var inte först, men blev mest känd som utövare av Verrou-tänket. Ursprunget kan snarare härledas till en österrikisk tränare vid namn Karl Rappan. Han ledde ett semiprofessionellt lag i 30-talets Schweiz som hade svårt att hävda sig tekniskt mot de professionella lagen, vilket ledde till en taktikändring av det mer defensiva slaget. Det gick så pass bra att han till slut blev landslagstränare för Schweiz. I Italien var det Nereo Rocco som utvecklade taktiken och tog ett mediokert Trieste till en andra plats i Italienska ligan 1947/48. De taktiska framgångarna fortsatte senare i Padova på 50-talet. Tillsammans bidrog detta till legenden om Catenaccio som sedan med extrem framgång utövades av Herreras Inter.

1963/64 möttes de engelska ligamästarna Everton och Serie A mästarna Inter redan i Europa cupens första omgång. En kulturkollison, där Everton – i sann brittisk anda – hade vissa förhoppningar om att ta hem Europacupen på första försöket. Evertons manager Harry Catterick förstod på många sätt sin kollega Herrera, då de båda trodde starkt på disciplin och mycket noggranna förberedelser inför match, men spelstilen var väsensskild och det skulle bli ett brutalt uppvaknande för britterna. Hemma på Goodison Park spelade Everton med den frenesi och anfallsfotboll som Catterick strävade efter. De hade förväntat sig en försvarsmur, men det var inte en mur det var något annat. Något som inte gick att låsa upp och som dessutom skapade några farliga chanser under matchen. Det slutade 0-0 i sann Catenaccio-anda och Herrera var segerviss inför returen. En retur som mycket riktigt slutade 1-0 till Inter, och även om Everton inte gjorde någon dålig match så var den minsta marginalen som Cattenaccio ofta handlar om precis så stor och definitiv så att Herrera sannolikt inte var särskilt orolig. Flera år senare såg Catterick tillbaka på mötet samt de lärdomar han dragit och konstaterade:

“Den där disciplinen var vad som slog mig mest i de där matcherna mot Inter. Jag hade förväntat mig ett tätt försvar men inte så många spelare som kunde hänge sig själva åt en trist roll utan minsta avvikelse. Jag trodde att brittiska klubbar skulle få svårt att övertyga spelare att hålla sig till ett negativt spelsätt men nu gör alla det.”

Trappatonis Juventus

Giovanni Trappatoni anlände som tränare till Juventus 1976. Han var en arvtagare – inspirerad av Nereo Rocco – som tog legenden om Catenaccio vidare från Herreras Inter. Kärnan i det Catenaccio som Trappatoni förde vidare var kanske inte alltid att allt skulle vara defensivt i alla matcher och definitivt inte något parkera buss-scenario som Jose Mourinhous Chelsea ofta använder sig av. Det handlade snarare om att fokusera på detaljer, vara noga förberedd, alltid tänka taktiskt anpassningsbart gentemot motståndet istället för exempelvis traditionellt spelande engelska lag, där det handlar om att få saker att hända på plan. Catenaccio handlar om att vänta in det som händer och sedan använda det till sin fördel. Men framförallt handlar Catenaccio om att vinna.

En journalist ska en gång sagt till Nereo Rocco:

”Må det bästa laget vinna!”

Rocco svarade:

”Det hoppas jag inte.”

Trappatoni är en förgrundsfigur för denna inställning med sitt Juventus mellan 1976-86. En period under vilket laget tog sex serie A-titlar, två Copa Italia, en Europa cup seger, en cupvinnarcup och två UEFA-cuptitlar. Lägg därtill Europeiska supercupen och Intercontinental cupen. Giovanni Trappatoni är den ende manager som vunnit allt i Europa.

Ryggmärgen i Gli Azzurri

Under VM 1982 bildade Juventus ryggmärgen i det Italienska lag som tog sig förbi ett av Brasiliens mest fantastiska lag och därtill Argentina med en ung Maradona samt det då så mäktiga Västtyskland i finalen. Målvakten Dino Zoff var lagkapten och fyrtio år gammal då han ledde Italien till VM-guld. Anfallaren Paolo Rossi vann skytteligan. Mittfältaren Marco Tardelli gjorde mål i finalen och under VM-turneringens flesta matcher var det tre backar från Juventus som bistod Zoff i att på Catenacci-vis stänga ned motståndarna. Den hårdföre, ofta brutale, högerbacken Claudio Gentile samt Antonio Cabrini på vänsterbacken, som för övrigt missade en straff i finalen. Men störst av dem alla var liberon Gaetano Scirea. En klassisk Catenaccio-libero, elegant och spelskicklig. Liberorollen har alltid varit central inom Cattenaccin. Dirigent längts bak i Italienskt landslag såväl som i Juventus. Det går inte att underskatta den roll han hade i Juves extremt framgångsrika era på 70- och 80-talen. Scirea höll länge efterträdaren, den inte helt okände Milan-försvararen Franco Baresi – utanför landslaget.

Men det fanns även plats för kreativt spel i Trappatonis Juve. Eleganter som Liam Brady och Michel Platini gjorde stort avtryck. Brady får nog anses som en av få britter som faktiskt lyckats i Italien när han kom för dyra pengar från Arsenal. Hans vänsterfot firade många triumfer och efterträdaren som mittfältsgeni Michel Platini är ju en av de främsta genom tiderna. Det var också Platini som satte straffen i den oerhört sorgliga Europa cupfinalen som Juve vann 1985 mot Liverpool. I skuggan av de trettionio offren när Liverpool-fans stormade en läktare.

Mycket har hänt sedan Catenaccios storhetsperiod och Trappatonis 80-tal, men en sak är säker fortfarande är inställningen från eleganta italienska fotbollslag att taktiskt vänta ut motståndarnas ageranden och sedan slå till med stil, finess och kompetenta kontringar. Åtminstone på bortplan och mot bollförande motstånd.

Mot Barcelona blir det därmed ett möte mellan två av fotbollshistoriens mest intressanta huvudlinjer: Catenaccio vs totalfotbollen, som vidareutvecklats av Barca till Tiki Taka.

Källor: Espn.com, Wikipedia, thefalse9.com, Harry Catterick – The Untold Story of a Football Great, Rob Sawyer (De Coubertain Books), forzaitalianfootball.com…

Fortsätt läsa

MFF och ÅFF svåraste hindren för FC Bayern Munchen under storhetsperioden

Champions League Fakta och historik Nyheter

FC Bayern Munchen har spelat färdigt i årets upplaga av Champions League, då kan det vara läge att vända blicken tillbaka i tiden och det sydtyska lagets storhetsperiod i mitten av 70-talet, när Åtvidaberg och Malmö FF var nära att förstöra ett par av festerna.

FC Bayern Munchen har fem Europacup-/Champions League-titlar, vilket är tyskt rekord. Faktum är att de också var det första tyska laget som vann cupen 1973/74. Men det kunde slutat i förskräckelse. Tyska mästarna tog den 19 september 1973 emot ett brukslag från Sverige vid namn Åtvidabergs FF. Storstjärnor som Sepp Maier, Franz Beckenbauer, Hanz-Georg Schwartzenbeck, Uli Höness, Gerd Muller med flera, skulle nu ta sig förbi första omgången i Europacupen mot lilla Åtvidaberg.

Åtvidaberg – ett köpelag

Ja, eller lilla och lilla. Åtvidaberg var på den tiden ett klassiskt köpelag, finansierade av mäktiga Facit. Två raka allsvenska segrar hade de bakom sig samt en cupvinst. Dessutom meriten att ha slagit ut regerande cupvinnarcupmästarna Chelsea ur samma cup. Till VM 1974 skulle Åtvidaberg ha hela åtta spelare med i truppen och det vimlade av stjärnor, såsom Jan Olsson, Kent Karlsson, Jörgen Augustsson, Conny Torstensson, Benno Magnusson och Reine Almqvist. Den störste – Ralf Edström – hade dock redan lämnat klubben för proffsäventyr. Samtidigt som Åtvidabergs framgångar kulminerade var också Facit på väg mot slutet för en internationell koncern som bar upp orten Åtvidaberg. Det skulle sluta i konkurs för Facit och nedflyttning för Åtvidaberg. Men i september 1973 var det ingen av Åtvidabergs spelare som tänkte på det.

FC Bayern tog programenligt ledningen genom den notoriske målskytten Gerd Muller redan i den 3:e minuten. Men det visade sig att Åtvidaberg inte var ett lag som skulle vika ner sig och i den 66:e minuten gjorde Bernd Durnberger självmål. Tyvärr – för Åtvid – replikerade självaste Jan Olsson med ett självmål bara två minuter senare och Gerd Muller avslutade med att göra 3-1 ytterligare fyra minuter senare. Det var nog med en pust och ett puh som tyskarna nog säkrat avancemang. Men Åtvidaberg hade helt andra planer när tyskarna anlände till Kopparvallen den 3:e oktober 1973. Conny Torstensson såg till att första målet kom redan i den 7:e minuten för att sedan ökas på till 2-0 av Veine Wallinder. Åtvidaberg var därmed i den 15:e minuten vidare i Europacupen mot självaste Bayern Munchen. Och för att strö ytterligare salt i såren gjorde Conny Torstensson även 3-0 i den 72:a minuten. Men lyckan varade endast i tre minuter då Uli Höness gjorde 1-3. Matchen gick till straffar, där Bayern Munchen gick segrande med 4-3.

Regerande mästarna Ajax åkte sedan ut i andra omgången och därmed var holländarnas dröm om en fjärde raka Europacuppokal över. Bayern Munchen tog sig hela vägen till final där man efter omspel besegrade Atletico Madrid. Conny Torstensson hade imponerat så pass mycket på tyskarna att han var på plan för FC Bayern i finalen och blev Europacupmästare.

Malmö FF pressade FC Bayern Munchen

Sagan om Bayern Munchen fortsatte. Säsongen efter blev det en ny titel, denna gång efter final mot Leeds United. Även Åtvidaberg gick långt. I kvartsfinalen blev det stopp mot självaste FC Barcelona. Båda matcherna spelades i Barcelona, eftersom katalanerna inte var sugna på en resa till Kopparvallen. En rundlig summa erbjöds ett Åtvidaberg som gick mot allt kärvare tider. De flesta stjärnor var borta, Facit i kris och påföljande säsong skulle laget åka ur allsvenskan. Barcelona vann med sammanlagt 5-0, men fick se sig besegrade av Leeds i semifinalen.

Säsongen 1975/76 fullbordade Bayern Munchen sin trippel, på samma sätt som Ajax lyckats med tidigare. St Etienne besegrades i finalen med 1-0 efter att Real Madrid passerats ganska så enkelt i semifinalen och det svåraste motståndet stod nog Malmö FF för i den andra omgången.

Den engelska managern Bob Houghton skulle ta sitt MFF till Europacupfinal 1978/79, men han har alltid hävdat att bästa laget hade han 1975/76. I första omgången hade man tagit sig vidare efter straffar mot östtyska Magdeburg, vilket var ett lag på allra högsta nivå på den tiden.

I MFF fanns spelare som Janne Möller, Magnus Andersson, Roy Andersson, Krister Kristensson, Anders ”Puskas” Ljungberg, Harry Jönsson, Staffan Tapper, Bosse Larsson, Tore Cervin och Conny Andersson. Men det var en Thomas Andersson som gjorde målet på Malmö stadion, vilket gav MFF ett mycket bra utgångsläge inför returen. Särskilt eftersom MFF bestod av spelare – visserligen amatörer – som insåg och trodde på sin egen storhet. Returen var jämn, men FC Bayern vann till slut med 2-0, bland annat efter ett straffmål. Avgörande kom först i den 77:e minuten av en viss Conny Torstensson… Släkten är värst. Houghton och MFF var mäkta missnöjda då de visste att de gjort en bra match i Munchen. Nuförtiden är det inte svenska lag som är de största hindren för FC Bayern Munchens titlar i Europa. Ingen Bosse Larsson, MFF:s och en av Sveriges mest kompletta fotbollsspelare. Ingen Benno Magnusson eller Kent Karlsson från bruksorten Åtvidaberg, utan en Leo Messi, Suarez eller Neymar.…

Fortsätt läsa