Månad: augusti 2015

I premiären fortsatte Leicester som de slutade förra säsongen och tog en imponerande 4-2 seger mot Sunderland. Onekligen finns förhoppningar på laget och frågan är vad Claudio Ranieri kan göra för att lyckas.

Claudio Ranieri är Leicesters trettonde manager sedan sommaren 2000, vilket knappast tyder på ett lätt uppdrag. Lägg därtill att föregående managern Nigel Pearson ledde Leicester under en längre period och har inpräntat en arbetsmoral på plan som gav sju segrar på de avslutande tio matcherna. Ranieri däremot kommer från ett praktfiasko i Grekland och hans rykte som manager har fått sig en rejäl törn. Men Ranieri är rutinerad och har mer stil, finess och vett än den hetlevrade Nigel Pearson vars moraliska måttstock också ledde till en brytning med ägarna. Italienarens stora bidrag kan bli att tillföra mer taktik till ett äkta fighterlag. Lyckas han, så kommer Leicester att bli oerhört svårslagna och fruktade som under Martin O Neills dagar.

Stabilt försvar och intressant mittfält

I målet finner vi den numera rätt rutinerade Kasper Schmeichel. Mittlåset med de stora och tunga Wes Morgan och Robert Huth, känns något långsamt för att stå emot de främsta. Men båda är rutinerade och ledartyper samt spelare som Ranieri garanterat inte vill lämna utanför laget. På ytterbacksplats lär han statsa på Ritchie De Laet och någon av Jeff Schlupp och Christian Fuchs. Den senare fick börja på bänken senast, men med fyra säsonger i Schalke 04 bakom sig så är det en spelare som kommer att växa in i laget vad det lider.

På mitten ska det bli intressant att se hur Danny Drinkwater klarar sig. Spelade hela matchen i premiären och är en skicklig spelmotor som ifjol hade lite svårt att anpassa sig till Premier League-tempot. Men för vissa spelare tar det tid och om han kan komma närmare den roll han hade i The Championship, så är det av stort värde på Leicester. Just mittfältsmotorer växer inte på träd och tenderar att vara oerhört dyra att köpa. Dessutom är risken alltid stor att de inte passar in i gruppen. Drinkwater kommer ur gruppen och kan han bara anpassa sig, så är det den perfekta lösningen. Han kamperar ihop med fansens favorit Andy King. En genombrottsspelare som laget inte kan vara utan. Mest intressant är det dock på kanterna Riyad Mahrez var magisk i premiären och gjorde också två mål, medan Aston Villas forna storlöfte Marc Albrighton också fann nätmaskorna och visade på den förmåga som vi vet att han besitter, men som oftast bara visas glimtvis.

Äktenskapet Ranieri och Leicester

Längst fram finns engelsmannen Jamie Vardy som i våras kallades till Roy Hodgsons A-landslag. En spelare som utvecklats mycket under senare tid, rent fotbollsmässigt. Mentalt verkar han dock vara kvar i den attityd som tydligen rådde under Pearson och för att Vardy ska ta nya steg i sin utveckling måste han få fason på detta. Shinji Okazaki är ett nyförvärv från Bundesligalaget Mainz 05 med ett lysande målfacit i det japanska landslaget. Kan utvecklas till lagets store stjärna. Bakom skuggar kompetente argentinaren Leonardo Ulloa och – som vanligt – gamle David Nugent som aldrig får förbises av ett motståndarförsvar.

Äktenskapet Claudio Ranieri och Leicester City har börjat bra och i den bästa av världar kan italienaren tillföra taktik och rutin till ett entusiastiskt kämpagäng med begåvade spelare. Då kan det slå gnistor och det är ingen tvekan om målet – en Europaplats, åtminstone enligt Ranieri själv. Nå, det är ett ambitiöst mål och i en sämre värld faller Ranieris inflytande platt och laget står inför en kollaps. Med andra ord har vi här ett gäng som kan hamna var som helst från plats sex och nedåt. Det är också ett gäng som mycket väl kan gå långt i någon av cuperna.…

Leicester City är lite av en dold storhet, ungefär som en vattenbärande mittfältare som alltid finns med, men aldrig tar rubrikerna. Faktum är att laget bara varit nere i ligasystemets tredjedivision under en säsong 2008/09.

Hela 46 säsonger i högstadivisionen och 62 i andradivisionen samt en i tredjedivisionen är onekligen ett stabilt facit. Lägg därtill att Leicester delar förstaplatsen avseende segrar i andradivisionen med sju stycken. Laget bildades som Leicester Fosse 1884 och levde inledningsvis en något nomadisk tillvaro till dess att Filbert Street blev deras hem 1891. En arena som tjänat klubben i 111 år till dess att man intog Walkers Stadium (först döpt till Filbert Way) 2002 och som numera heter King Power Stadium, efter de nya ägarnas önskemål. Redan 1919 byttes Fosse mot City, då Leicester fått stadsprivilegier och den gamla ledningen hamnat i ekonomiska trångmål. Och 1928/29 hamnade laget tvåa i högstadivisionen, vilket fortfarande är den mest framskjutna placeringen genom tiderna för Leicester City. Men det är å andra sidan betydligt mer än de flesta andra lag mäktat med.

Två perioder av framgång

Två perioder utmärker sig avseende framgångar på den allra högsta nivån. På 60-talet var laget att räkna med och aspirerade på topplaceringar. Dessutom lyckades man med konststycket att nå tre FA-cupfinaler och två ligacupfinaler, varav ligacupfinalen 1964 slutade i ett efterlängtat pokallyft. Det första någonsin. Runt millennieskiftet togs ytterligare två ligacuptitlar (1997 och 2000) samt en finalplats (1999). Nästan så laget prenumerade på ligacupbucklan.

Stora spelare har passerat genom åren, inte minst Englands bäste målvakt genom tiderna – Gordon Banks. När England tog VM guld 1966 med Banks som en av nyckelspelarna var han fortfarande Leicester-spelare. Faktum är att han var The Foxes trogen under perioden 1957-1967 innan han flyttade till Stoke City. Han avlöstes av Englands kanske näst bäste målvakt genom tiderna – Peter Shilton – som började som lärling 1963 och flyttade vidare till – jo, just det – Stoke City – 1974. Och vem minns inte anfallsparet Gary Lineker och Alan Smith på 80-talet. Lineker avancerade som lärling och 1981/82 gjorde han 19 mål som förbättrades påföljande säsong med 26 mål och avancemang till högstadivisionen. Han skulle bli kvar i ytterligare två säsonger och målskörden fortsatte med 22 mål 1983/84 och hela 29 mål 1984/85. Lineker drog sedan vidare till Everton och vann skytteligan i både engelska ligan och i VM 1986. Resten är historia. Alan Smith var inte mycket sämre med 14 mål 1982/83, 16 mål 1983/84, 15 mål 1984/85, 19 mål 1985/86 samt 20 mål 1986/87. Smith fick därefter en framgångsrik tid i Arsenal.

Stökiga år mellan O Neill och Nigel Pearson

Tiden runt decennieskiftet präglades av managern Martin O Neill som skapade ett svårslaget lag, där alla arbetade stenhårt och inget lag kunde någonsin känna sig säker när de begav sig ut på plan mot The Foxes. Bland annat gjorde svensken Pontus Kåmark en kanonmatch i backlinjen när Leicester tog hem ligacupen 1997 mot ett stjärnspäckat Middlesbrough, där svensken plockade bort brassen Juninho helt och hållet.

Stökiga år följde efter att O Neill i juni 2000 lämnat för Celtic i Skottland. Faktum är att nyligen utnämnde managern Claudio Ranieri är den trettonde i raden som passerat sedan sommaren 2000. Nigel Pearson är undantaget med sina två sejourer 2008 till 2010 samt 2011 – 2015. Under 2010 såldes klubben till ett thailändskt konsortium ledda av ägarfamiljen till King Power Group. I samband med detta värvades också Sven-Göran Eriksson som manager, men det blev en ganska så kort historia, då han endast lyckades med fem vinster på 13 matcher. Nigel Pearson klev in som ny manager och blev också den som åter tog Leicester från The Championship till Premier League. De thailändska ägarna och Pearson drog dock inte jämt och en rad skandaler ledde tillslut fram till en ohållbar situation under sommaren, därav värvningen av rutinerade Claudio Ranieri. En italienare vars temperament är av det ,er erfarna och lugna slaget och frågan är hur det passar in i Leicester City.…

Det mäktiga Crystal Palace som var en symbol för det brittiska imperiets storhet blev också skådeplatsen för Crystal Palace FC:s födelse.

År 1851 var det brittiska imperiet på väg mot sin absoluta storhet, särskilt i samband med den stora världsutställningen i Hyde Park i London som inte bara markerade Storbritanniens ledning i den kommande industriella revolutionen, men också deras position som den största och viktigaste nationen i världen. En gigantisk och imponerande byggnad – Crystal Palace – restes och blev samlingspunkten för de drygt 14 000 besökarna från världens alla hörn. Bara några decennier senare skulle Storbritanniens makt täcka över en fjärdedel av jordens yta.

Bildades av arbetarna

Arbetarna på utställningen bildade redan 1861 ett amatörlag vid namn Crystal Palace som inte alls var oävna, bland annat nådde de en semifinal i under FA-cupens första säsong. De fick dock respass av mäktiga Royal Engineers. 1895 beslutade FA att cupfinalerna skulle spelas på Crystal Palace, vilket applåderades av ägarna som var beroende av intäkter från besökande turister. I sann entreprenörsanda bildade de också ett lag i september 1905. Crystal Palace FC eller The Glaziers som de kallades. De tog hjälp av storlaget Aston Villas vice vd Edmund Goodman, vilket också ledde till att laget i förstone iklädde sig Villas berömda färger. Samtidigt sökte man in till The Football League i konkurrens med Chelsea FC och Southampton FC, tyvärr var det Crystal Palace som fick dra det kortaste strået och kom inte med. Kanske som en effekt av att det skulle bli för mycket med ett ligalag och FA-cupfinalvärdskap.

Man hänvisades istället till Southern League. Historien har därefter inte varit givmild mot Crystal Palace, åtminstone inte om man ser till framgångar och titlar. Säsongen 1924 flyttade laget till Selhurst Park, vilket också är deras nuvarande arena. En positiv trend startades dock 1961 då Arthur Rowe blev manager. Rowe hade tagit Spurs till en ligatitel på 50-talet med sin berömda push-and-run fotboll som sedan skulle ligga till grund för Bill Nicholsons Spurs stora framgångar under 60- och 70-talen, men även inspirera flera av de andra stora lagen under 60-talet, bland annat Evertons välspelande mästarlag från säsongen 1969/70.

För första gången någonsin genomförde Real Madrid en träningsmatch i London 1962. Rowes Crystal Palace pressade det mäktiga spanska laget och vann en hel del uppskattning. Tyvärr avgick Rowe alldeles för tidigt på grund av hälsoproblem. Men 1969 tog sig laget upp till högstaligan och skulle bli kvar där i fyra säsonger. Några år senare bytte laget också smeknamn till the Eagles och även klubbfärg till dess nuvarande.

Framgångar på 80- och 90-talet

Under en tuff period tog sig Crystal Palace till semifinal i FA-cupen 1975/76 efter segrar mot Leeds och Chelsea. Steve Coppell tog över som manager 1984, vilket blev starten på Crystal Palace bästa tid. Säsongen 1988/89 var laget åter i högstaligan och 1989/90 tog man sig till final i FA-cupen, där det krävdes omspel för att Manchester United skulle få lyfta bucklan. Säsongen därefter hamnade The Eagles trea i högstadivisionen, vilket är deras bästa placering hittills. Laget bestod av flertalet duktiga spelare, kanske främst anfallsparet Mark Bright och Ian Wright. Båda skulle lämna för Sheffield Wednesday och Arsenal. Ian Wright blev en legendar i The Gunners. Steve Coppell fick även det tveksamma nöjet att vara med om degradering till The Championship och så var hans saga all, vilket var synd eftersom han tagit Palace långt och byggt laget med stor kompetens.

Därefter har ekonomiska problem följt och laget har åkt upp och ned mellan Premier League och The Championship. Sett ur ett historiskt perspektiv så är de senaste decenniernas resultat inte så illa pinkat och nu är dessutom dess forne spelare Alan Pardew tillbaka som manager. Tony Pulis förvandlade The Eagles under förrförra säsongen till ett svårspelat lag där en hel del motståndare gick på otäcka minor. Dessutom har Selhurst Park-publiken utvecklats till en av de allra ljudligaste och mest aktiva i ett allt tystare arenaklimat i Premier League. Pulis avgick dock strax innan starten på förra säsongen och hans ersättare Neil Warnock lyckades inte bygga vidare. Alan Pardew tog över och gjorde en riktigt bra avslutning på säsongen och faktum kvarstår att Crystal Palace har vissa förhoppningar inför kommande säsong.…

Få har väl fått så mycket kritik som Alan Pardew, men nu leder han ändå ett lag som kan bli en av de mest framgångsrika upplagorna i The Eagles historia.

Visst, det finns inga chanser att upprepa en tredjeplats (1990/91) med dagens penningstinna konkurrens. Men sällan har väl så mycket förväntningar snurrat runt Selhurst Park. I premiären fanns spelare som Yannick Bolasie, Mile Jedinak, Dwight Gayle och Connor Wickham på bänken. Onekligen dugliga lirare och ett tecken på att Palace har något bra på gång.

Cabaye – en statusvärvning

Nyförvärvet Yohan Cabaye gjorde ingen besviken i premiären och punkterade dessutom matchen med sitt 3-1 mål. Bara att Cabaye valde Crystal Palace är en stor fjäder i hatten för Alan Pardew. Sannolikt bör de ha uppskattat varandra under perioden i Newcastle, där Pardew nästan blev inkompetensförklarad. Och kanske på goda grunder.

Faktum kvarstår att återkomsten till Crystal Palace, där han var spelare under den framgångsrika perioden under 90-talet, har hittills varit en succé. Med ett stabilt mittlås i Damien Delaney och Scott Dann finns en solid grund bakom de mer färgstarka spelarna på den offensiva delen av plan. Dann är för övrigt en underskattad spelare som hade bud från andra klubbar men valde att skriva på för The Eagles. Återigen ett styrkebesked. Vi får ej heller glömma slitvargen Joel Ward på högerbacken.

James McArthur och Yohan Cabaye är en mycket intressant kombination på mittfältet och där finns också Mile Jedinak att tillgå. Just McArthur är en mycket pålitlig spelare som gjorde ett lysande jobb i Wigan och även i Crystal Palace ifjol. Yohan Cabaye, Jedinak och McArthur är en kombination som borde hålla över hela säsongen.

Jason Puncheon har flackat runt i sin karriär men tycks ha funnit sig tillrätta i tillvaron i Crystal Palace, där han sedan 2014 både producerat riktigt bra matcher, men också en hel del mål. Redan Tony Pulis fick värja sig mot värvningsförsök från andra klubbar och vägrade släppa Puncheon. Även Pardew har tagit yttern till sitt hjärta och betraktar honom som en mycket viktig kugge i laget. Tillsammans med Wilfried Zaha på andra kanten kompenserar de tu bristen på en riktig stjärnanfallare.

Svagheter i anfallet, men en stark publik

Längst fram i premiärmatchen spelade Glenn Murray som var så oerhört effektiv säsongen Crystal Palace gick upp, därefter satte en korsbandsskada krokben för karriären, men om dom får igång Murray – som ju låg på en trettiomålsproduktion i The Championship – så slår det dyra nyförvärv.

Med ligans kanske bästa publik har de också en stark tolfte spelare i ryggen. Pardew har ett mittfält av allra högsta klass och ett stabilt försvar. Det är i anfallet frågetecknen finns. Bakom Glenn Murray finns främst Marouane Chamakh, men han har knappast rosat marknaden på sistone. Dwight Gayle blandar och ger samt nyförvärvet Patrick Bamford har en del att bevisa. Ja, och så har vi Frazier Campbell. Minns ni begåvningen som inte fått den utveckling som förväntades? I Crystal Palace är han nog rätt långt ifrån en startplats, eller ens bänken och många väntar sig nog att han lämnar klubben rätt snart.

Alan Pardew är lite av den gamla skolans manager. Ett lag han lyckas motivera och entusiasmera kan slå vem som helst och under perioder vara nästan oslagbara. Däremot kommer alltid en formsvacka och den brukar vara djup, vilket innebär att formkurvorna jämnas ut över en säsong. Kan han få till jämnhet med detta material och längre toppar än bottnar, så blir The Eagles ett lag att räkna med. Laget har en kapacitet som om vinden blåser rätt handlar om en placering mellan sex och åtta, men framförallt tror jag de blir ett farligt cuplag. För visst vore det underbart att få revanschera sig från finalförlusten i omspelet mot Manchester United1989/90.…

Det var en märklig säsong 2014/15. Chelsea var det enda lag som lyckades uppvisa någon form av stabilitet, klass och helgjutenhet. Därav ligasegern. Svårare nu.

Det blev aldrig någon kamp förra säsongen, vilket etablerades från första början när det stod klart att Cesc Fabregas och Diego Costa bärgats och därmed insåg nog alla att de sista pusselbitarna var på plats. Som det ser ut nu så kommer Chelsea inte att försvagas till kommande säsong, snarare tvärtom, däremot finns det flera lag som förstärker och inte kan väl motståndet bete sig lika blekt i ytterligare en säsong?

Pusselbitar

Petr Cechs flytt från Chelsea till Arsenal innehåller en hel del intressant symbolik. Som definitionen av stabilitet, erfarenhet och framgång går det inte att få en bättre back up till Thibaut Courtois. Problemet är bara att Cech själv vill mer och inser att han har en större roll att spela i ytterligare några år. Att Mourinho släpper honom till den kanske svåraste rivalen känns därmed lite märkligt. Eller så är det helt enkelt en present. En uppskattning för Cechs alla år i Chelsea från The Special Ones sida? I så fall är det vackert.

För på samma sätt som Fabregas och Costa var pusselbitar som saknades i ett för övrigt starkt lagbygge som Chelsea, så är en målvakt av Cechs kaliber, en mittback och en klassforward, det som saknats i Arsenal. Chelsea spelade helgjuten fotboll ifjol. En tydlig spelidé, få skador och spelare som passar perfekt för sina väldefinierade uppgifter. Och när det inte finns så mycket till utmaningar från andra lag, så innebär det en ligaseger. Även denna säsong kommer Mourinho att lita till samma helgjutna stabilitet. Backlinjen är ligans allra bästa. Den kommer att vara så ytterligare i ett par år, däremot måste Mourinho redan nu börja spela in några arvtagare. Kurt Zouma har kapaciteten och det är inte svårt att förstå Mourinhos intresse för Evertons John Stones.

Omställningsspelets virtuoser

Mittfältet är omställningsspelets virtuoser och så länge Chelsea kan styra matcherna enligt deras egna taktiska upplägg finns det få lagdelar i världen som är vassare. Möjligtvis behöver Juan Cuadrado ersättas, då han inte lyckats anpassa sig till England och Chelsea ännu.

Längst fram ser det faktiskt bättre ut än ifjol. Diego Costa kommer inte att orka fightas ensam på topp under en hel säsong. Då är Loic Remy en lysande ersättare, särskilt med tanke på att han har en förmåga att dominera mot de lite sämre lagen och därmed avlasta Costa när serielunken blir för tuff. Lånet av Radamel Falcao är också ett smart drag. Alla vet vad Falcao kan, även om han var helt malplacerad i Manchester United. Men vilken spelare att kunna hoppas på när de stora matcherna stundar och Costa är skadad eller måste bytas ut. Då är det läge för Falcao att ta fram sin högstanivå.

Finns det några svagheter? Jo, laget klarar inte av särskilt många skador. Mourinho går runt på en relativt liten trupp och oavsett hur många matcher eller turneringar han deltar i, så är det ofta i stort sett samma gubbar på plan. Förra säsongen var laget förskonade från skador en masse. Dessutom har Chelsea svårt att vända och föra toppmatcher som inte hamnar i Mourinhos taktiska fålla. De till synes starkare trupperna i Arsenal och Manchester United har därmed sin chans i att ta tag i matcherna och tack vare individuell förmåga undvika Chelsea-fållan. Förra säsongen fanns inte sådan kvalitet hos någon motståndare, åtminstone inte under en tillräckligt lång period. Mycket tyder dock på att det kommer bli andra bullar 2015/16. Jose Moruinhos Chelsea måste därmed höja sig ytterligare ett snäpp för att bärga ännu en ligatitel. Dessutom lär trycket på en framgång i Champions League kräva mer av den redan relativt sårbara truppen.…

Chelsea FC är idag en äkta storklubb. Uppbackad av Roman Abramovic ofantliga rikedom har laget blivit en framgångsmaskin, men det har inte alltid varit så.

Klubben bildades 1905, men förutom en FA-cupfinal 1915, så var det tunnsått med framgångar under större delen av århundradet. Chelsea har dock alltid varit en klubb som tagit plats och fick redan på 20-talet rykte om sig att vara en klubb lockade stora namn. Men egentligen var det först på 50-talet som man kan tala om någon form av framgång i och med ligaseger 1954-55. Det var Arsenals forne centertank Ted Drake som från 1952 skapade ett nytt lag på andra premisser än före kriget. Han förbättrade ungdomsverksamheten, utvecklade träningarna och sökte spelare i de lägre divisionerna i syfte att snarare bygga ett lag än spektakulära värvningar. Tyvärr lyckade man inte ta Drakes projekt vidare och hade svårt att under resterande del av 50-talet ta sig upp från mittenplaceringarnas mediokra tillvaro.

The Swinging Sixties och mörka decennier

Sextiotalet var dock ett gyllene decennium för Chelsea. Laget blev en symbol för The Swinging Sixties. Unga, glamourösa, bohemiska och starka individer präglade Chelsea-upplagorna och vid flertalet tillfällen var de och sniffade på storhet, men nådde aldrig riktigt fram. Ligacupsegern 1964/65 och FA-cupsegern 1969/70 med en efterföljande Cupvinnarcupseger 1970/71 blev höjdpunkterna. Talanger och profiler fanns det dock gott om, alltifrån den oregerlige men magiske Alan Hudson till den levande jordfräsen Ron ”Chopper” Harris. Umgänget i omklädningsrummet kompletterades av ett lika intensivt frekventerande av med Londons modeller och det pulserande 60-tal som var särskilt aktivt i området runt Chelsea. Fortfarande var laget en bra bit bort från klubbar som Manchester United, Liverpool, Everton, Tottenham, Manchester City och Leeds när det gällde att kontinuerligt utmana om titlar. Och det skulle bli värre. Mycket värre.

Kommande två decennier blev dystra. På 70-talet startas ett ambitiöst projekt att renovera slitna Stamford Bridge, som varit lagets hem sedan bildandet 1905. Problemet är att det inga pengar finns och hela projektet havererar samtidigt som klubben går allt sämre sportsligt och dess huliganer etablerar sig som en av de mest fruktade rötäggsgrupperingarna i England. Stamford Bridge övertas av fastighetsägare och det går så illa att en viss Ken Bates köper klubben för blott ett pund 1982. Laget är i andradivisionen och det finns egentligen inga värden eller hopp. Klubben är nära nedflyttning till tredjedivisionen, men tar sig i kragen och managern John Neal lyckas få ihop ett riktigt bra lag, med minimala resurser och ganska snart är de åter i högstadivisionen. Tipsextra-tittare på 80-talet minns nog anfallstrion med Pat Nevin, Kerry Dixon och David Speedie i ett lag som kunde vinna och förlora mot vem som helst när som helst. Efter ett kort besök i andradivisionen började dock Ken Bates få ordning på Chelsea och efter många om och men köpte han tillbaka Stamford Bridge 1992, mycket tack vare en fastighetskrasch, vilket gjorde att fastighetsägarna sålde billigt.

Framgångssagan Chelsea

Laget nådde FA-cupfinal 1994 under Glenn Hoddle, men det var först när Ruud Gullit tog över 1996 som klubben gick från att ha varit en berömd, ibland glamourös klubb, men med förlorarstämpel, till att skapa vinnarmentalitet. FA-cupsegern 1997 får ses som startskottet för kommande decenniers pokalsamlande. Ken Bates sålde klubben 2003 till den ryske oligarken Roman Abramovic för 140 miljoner pund och genast öppnades en plånbok där det inte fanns någon botten.

Vinnarkulturen skapades under managers som Ruud Gullit och Gianluca Vialli, men med Abramovic pengar kom kraven på omedelbar succé. Om och om igen. Den sista pusselbiten var en kaxig portugis vid namn Jose Mourinho. Fram till 1997 hade Chelsea – från starten 1905 – endast lyckas samla på sig en ligatitel, en FA-cup, en ligacup och en cupvinnarcup. Helt ok, men knappast ett facit för att mäta sig med de stora traditionstyngda klubbarna. Från säsongen 1996/97 har klubben lyckats samla ihop fyra ligatitlar, sex FA-cuper, fyra ligacuper, två Europa League/UEFA-cup, en cupvinnarcup och inte minst – en Champions League. År 2099/10 sällade de sig även till den exklusiva skaran som vunnit The Double, det vill säga ligan och FA-cupen under en och samma säsong. Laget blev dessutom det första engelska klubben som vunnit samtliga Europeiska cuper.

Det är onekligen en sannsaga, kryddad av gigantiska resurser, men av det lite bohemiska Chelsea från The Swinging Sixties finns inte mycket kvar, förutom minnen och rötter för fans som kanske inte alltid känner sig hemma i den exklusiva miljö som råder runt Chelsea idag. En saga i två delar, där Ruud Gullit får ses som en symbol för dess brytpunkt och som regerande mästare finns där inget som tyder på att laget inte kommer att fortsätta på de senaste decenniernas framgångssaga.…