Få har väl fått så mycket kritik som Alan Pardew, men nu leder han ändå ett lag som kan bli en av de mest framgångsrika upplagorna i The Eagles historia.
Visst, det finns inga chanser att upprepa en tredjeplats (1990/91) med dagens penningstinna konkurrens. Men sällan har väl så mycket förväntningar snurrat runt Selhurst Park. I premiären fanns spelare som Yannick Bolasie, Mile Jedinak, Dwight Gayle och Connor Wickham på bänken. Onekligen dugliga lirare och ett tecken på att Palace har något bra på gång.
Cabaye – en statusvärvning
Nyförvärvet Yohan Cabaye gjorde ingen besviken i premiären och punkterade dessutom matchen med sitt 3-1 mål. Bara att Cabaye valde Crystal Palace är en stor fjäder i hatten för Alan Pardew. Sannolikt bör de ha uppskattat varandra under perioden i Newcastle, där Pardew nästan blev inkompetensförklarad. Och kanske på goda grunder.
Faktum kvarstår att återkomsten till Crystal Palace, där han var spelare under den framgångsrika perioden under 90-talet, har hittills varit en succé. Med ett stabilt mittlås i Damien Delaney och Scott Dann finns en solid grund bakom de mer färgstarka spelarna på den offensiva delen av plan. Dann är för övrigt en underskattad spelare som hade bud från andra klubbar men valde att skriva på för The Eagles. Återigen ett styrkebesked. Vi får ej heller glömma slitvargen Joel Ward på högerbacken.
James McArthur och Yohan Cabaye är en mycket intressant kombination på mittfältet och där finns också Mile Jedinak att tillgå. Just McArthur är en mycket pålitlig spelare som gjorde ett lysande jobb i Wigan och även i Crystal Palace ifjol. Yohan Cabaye, Jedinak och McArthur är en kombination som borde hålla över hela säsongen.
Jason Puncheon har flackat runt i sin karriär men tycks ha funnit sig tillrätta i tillvaron i Crystal Palace, där han sedan 2014 både producerat riktigt bra matcher, men också en hel del mål. Redan Tony Pulis fick värja sig mot värvningsförsök från andra klubbar och vägrade släppa Puncheon. Även Pardew har tagit yttern till sitt hjärta och betraktar honom som en mycket viktig kugge i laget. Tillsammans med Wilfried Zaha på andra kanten kompenserar de tu bristen på en riktig stjärnanfallare.
Svagheter i anfallet, men en stark publik
Längst fram i premiärmatchen spelade Glenn Murray som var så oerhört effektiv säsongen Crystal Palace gick upp, därefter satte en korsbandsskada krokben för karriären, men om dom får igång Murray – som ju låg på en trettiomålsproduktion i The Championship – så slår det dyra nyförvärv.
Med ligans kanske bästa publik har de också en stark tolfte spelare i ryggen. Pardew har ett mittfält av allra högsta klass och ett stabilt försvar. Det är i anfallet frågetecknen finns. Bakom Glenn Murray finns främst Marouane Chamakh, men han har knappast rosat marknaden på sistone. Dwight Gayle blandar och ger samt nyförvärvet Patrick Bamford har en del att bevisa. Ja, och så har vi Frazier Campbell. Minns ni begåvningen som inte fått den utveckling som förväntades? I Crystal Palace är han nog rätt långt ifrån en startplats, eller ens bänken och många väntar sig nog att han lämnar klubben rätt snart.
Alan Pardew är lite av den gamla skolans manager. Ett lag han lyckas motivera och entusiasmera kan slå vem som helst och under perioder vara nästan oslagbara. Däremot kommer alltid en formsvacka och den brukar vara djup, vilket innebär att formkurvorna jämnas ut över en säsong. Kan han få till jämnhet med detta material och längre toppar än bottnar, så blir The Eagles ett lag att räkna med. Laget har en kapacitet som om vinden blåser rätt handlar om en placering mellan sex och åtta, men framförallt tror jag de blir ett farligt cuplag. För visst vore det underbart att få revanschera sig från finalförlusten i omspelet mot Manchester United1989/90.