Att beskriva en klubb som Manchester Uniteds historia i endast en artikel är givetvis omöjligt. Klubben är Englands mest framgångsrika genom tiderna och ett av världens starkaste varumärken. Kanske det starkaste.

Ofta sägs det att verkligheten överträffar dikten, men i Uniteds fall är det nästan som om verkligheten överträffar myten. Sir Matt Busby tog över en ganska så nedgången klubb efter andra världskriget. Den skotske mästarmanagern skrev på ett alldeles unikt kontrakt som gav honom ett extremt starkt mandat att forma klubben. Busby lade sin hand på allt. Inte minst förstod han vikten av att en klubb är större än dess fotbollsspelare och fotboll är underhållning. Mytologiseringen av United startade med Matt Busby.

Klubben bildades 1878 under namnet Newton Heath LYR Football Club. Först 1902 tog de namnet Manchester United och 1910 flyttade de in på Old Trafford. Någon direkt rivstart blev det inte när det gäller framgångar. Den första stora eran kom åren 1907-1911 under managern Ernest Magnall med två ligatitlar och en FA-cup. Sedan hände inte så mycket mer före andra världskriget.

Sir Matt Busby

Vid krigsslutet 1945 tog Matt Busby över rodret och skulle fram till början av 70-talet ta klubben till oanade höjder. Första titeln kom redan 1948 i form av en FA-cupseger, men det var främst på 50-talet Busby dominerade ligan i kamp med gode vännen Stan Cullis i Wolverhampton. 1952 vann Manchester United ligan för första gången på 41 år och det med ett lag som hade en medelålder på 22 år. Efter ligatiteln 1956 döpte media United till The Busby Babes och Cullis Wolves för Cullis Cubs. Busby hade fått fram en exceptionellt talangfull ny ung generation med spelare som Duncan Edwards i spetsen. Och när England var vunnet så skulle Europa erövras nu när de främsta europeiska lagen kunde tävla mot varandra. Efter en kvartsfinal i Europacupen mot Röda Stjärnan Belgrad mellanlandade hela United-laget i München för att tanka 1958. Ett flygplan som aldrig skulle nå England.

Katastrofen inträffade när planet skulle försöka lyfta från Münchens flygplats den 6 februari. Åtta spelare omkom, däribland Duncan Edwards och fler blev skadade, inte minst Matt Busby själv. Förutom den extrema mänskliga tragedin så var den kanske främsta fotbollsgenerationen i mannaminne borta. Busby fick börja bygga på nytt och stöttepelaren blev en av de överlevande i Munchen, mittfältaren Bobby Charlton. Tillsammans med Denis Law och George Best skulle han leda United till nya framgångar på 60-talet. De tre ligasegrarna på 50-talet var ett minne blott när en ny titel togs 1964/65. Totalt sett fick Busby ihop till två ligatitlar, en FA-cup och en Europacuppokal under 60-talet. Just Europacupvinsten 1967/68 var nog höjdpunkten i Matt Busbys karriär, som första engelska lag fick de lyfta mästarcupen och det förstärktes av att det var just samma titel de var ute efter tio år tidigare och som slutade på flygplatsen i München. Sir Matt Busby hade byggt två storlag under sin tid som manager. Dessutom ska man lägga till FA-cupmästarna 1948, vilka bestod av helt andra killar än de som dominerade på 50-talet.

Efter Busby gick Manchester United in i en mörkare period. Det gick faktiskt så illa att klubben fick tillbringa en säsong i andradivisionen. Flera var de managers som misslyckades att ens komma nära Matt Busbys prestationer, trots att de hade tillgång till rätt stora medel i en klubb som redan då kanske var världens mest kända. Rekordvärvningar som Bryan Robson 1981 anlände 1981från West Bromwich Albion för hela 1,5 miljoner pund. Ett rekord som skulle stå sig i sex år. Men, trots detta, så blev det under 70- och 80-talet endast tre titlar. Alla i FA-cupen (1976/77, 1982/83 och 1984/85).

Sir Alex Ferguson

Ron Atkinson fick sparken 1986 efter att säsongen 1985/86 startat lysande i ligan och med tanke på spelarmaterialet var förväntningarna höga. Äntligen en titel. Laget tappade formen och återigen susade Liverpool och Everton om. Dessutom såg Arsenal ut att ha något på gång. Spurs hade ett lag fullt av stjärnor och till och med lilla West Ham tog sig förbi i tabellen. Tålamodet var slut och man tog det säkra före det osäkra och värvade Aberdeens demonmanager Alex Ferguson. Med tanke på hans osannolika framgångar med Aberdeen, var man nog i ett läge där man insåg att fixar inte Ferguson en ligatitel, så gör ingen det.

Och det skulle dröja.

Först 1989/90 togs den första pokalen och det var FA-cupen. Tålamodet var på väg att rinna ut även för Ferguson. Men efter bucklan på Wembley så verkade det inte finnas någon hejd på framgångar. Första ligatiteln kom 1992/93 och Ferguson var på väg in i ett unikt läge där han satt stopp för den destruktiva dryckeskulturen genom att sälja spelare som Norman Whiteside och Paul McGrath samtidigt som köpet av den egensinnige fransmannen Eric Cantona blev en fullträff. Spelare från 80-talet såsom Bryan Robson, Mark Hughes, Steve Bruce och Brian McClair gick mot en ny vår. Och så var den berömda gyllene generationen på väg fram. Paul Scholes, Nicky Butt, Gary Neville, Phil Neville och David Beckham.

Mellan 1989/90 till 2012/13 tog Sir Alex Ferguson inte mindre än 25 titlar, vilket gör honom till den överlägset mest framgångsrike managern i den engelska fotbollshistorien, ja, sannolikt överhuvudtaget. Och om Matt Busby lyckades vinna med två till tre generationer av framgångsrika lag, lyckades Ferguson med bedriften att helt utradera den frågan. Likt Liverpools Bob Paisley, fast under en längre period, skiftande han spelare undan för undan och det verkade inte spela någon roll vem som togs in – i United-tröjan blev de så mycket bättre.

Skärskådar man Uniteds meritlista så kan man se att av 39 titlar (räknar inte med Community Shield eller Super cups-matcher, utan riktiga titlar) står tre managers för 36 av dem. Vi talar om tre perioder, först under Ernest Magnall där tre titlar togs, sedan Matt Busby med åtta titlar togs och slutligen Alex Ferguson, där 25 titlar togs. Ron Atkinson lyckades med två FA-cuper och Tommy Docherty med en. Allt fördelat på 22 managers.…

Längst fram finns ligabucklan och Community Shield-skölden. Det är den 26 september 2013. Bakom sitter tjugonio spelare och femton ledare på en lagbild som osar framgång. Managern David Moyes är visserligen ny och skulle inte bli långvarig, men United var regerande ligamästare och laget vimlade av profiler. Visst, en del sa att de sjöng på sista versen, men fram till i maj samma år var de bäst i England.

Idag är samtliga femton ledare borta, vilket kanske inte är orimligt med tanke på att Moyes tog in sin egen ledarstab och Louis van Gaal ville ha sin, även om man kan fundera över hur bra Moyes beslut egentligen var när det fanns en bra ledarstruktur på plats under Sir Alex Ferguson. Men vad värre är, bara två år senare är endast nio av tjugonio spelare kvar i klubben. Nio! Och det är Louis van Gaals verk.

Allt spretar i tveksam start

Två ytterligt marginella uddamålssegrar utan något övertygande spel följdes av en mållös match mot Newcastle på Old Trafford samt förlust borta mot Swansea. Visserligen tog man sig vidare i Champions League, men ett uttåg redan i kvalet vore en mer än skrämmande tanke för van Gaal. Wayne Rooney har måltorka (den värsta i en United-tröja), spelet hackar och det finns en känsla av att United inte får de där riktigt stora förvärven som de önskar. Memphis Depay är en intressant värvning och mycket talar för att Morgan Schneiderlin och Bastian Schweinsteiger kan bli ett framtida mittenmittlås på högsta nivå när The Red Devils har hittat till en vettig spelidé. Frågan är bara när? Van Gaal talar om en process som inte går att stoppa. Spelare ska skiftas, taktik ska falla på plats. Men när? I dagens Manchester United finns inte tålamodet att vänta ytterligare något år eller två innan saker faller på plats.

Allt spretar. Truppen har massor av offensiva spelare, men få riktiga forwards och backlinjen är i desperat behov av ledarskap. Mittbacken Chris Smalling är idag ett ljus i mörkret och verkar äntligen ta det där steget till att bli en internationell mittback av högsta kvalitet som tappat tron på att skulle komma. Men Luke Shaw blandar och ger. Daley Blind verkar vara på fel plats i fel lag. På mitten känns det fortfarande som om gamle Michael Carrick är den spelare som laget verkligen kan lita på, men med tanke på Schneiderlin och Schweinsteiger kan det inte vara tänkt att han ska vara kvar särskilt länge i van Gaals bygge. Och inte kan det väl vara någon lösning för ett Manchester United att förlita sig på att Marouane Fellaini ska vinna höjdbollar på motståndarnas planhalva? Känns som en oerhört föråldrad taktik och inte alls likt de van Gaal predikar.

Monterar sönder

Lägg därtill två målvakter som surar i ett hörn i form av David De Gea och Victor Valdes, så har vi ett oerhört bräckligt lagbygge. Och ändå så mycket resurser. För inte kan det väl vara den blott nittonårige Anthony Martial som ska ta taktpinnen? En kille som bör stå på tillväxt har i dagarna förvandlats till Uniteds stora profilvärvning till en smått astronomisk summa.

Louis van Gaal håller på och monterar sönder Manchester United och förhoppningsvis är det en process han har koll på. Annars är det bara att slå en signal till Liverpool för att höra hur det känns när ett oövervinnerligt fotbollskoncept grundat på 60-talet av Bill Shankly och hans killar i The Boot Room monteras ned och dör, vilket skedde med start av Graeme Souness i början av 90-talet. Eller för den delen försöka minnas den torka avseende ligatitlar och Europacuper som United genomled efter att Sir Matt Busbys era var över i början på 70-talet till dess att Sir Alex Ferguson fick fart på laget igen först på 90-talet. Efterverkningarna från Busbys era innebar faktiskt nedflyttning till andradivisionen, något som ansetts som fullkomligt orimligt bara några år tidigare.

Dagens Manchester United har så stora resurser (typ de allra största) att de bör klara sig ur detta pågående vakuum, men faller man, så brukar man falla längre än vad man trodde var möjligt. Louis van Gaal har denna säsong på sig att visa att United är att räkna med, annars lär han få lämna över till någon annan.

 …

Fyra matcher, full pott och tio noll i målskillnad! Det går inte att starta en säsong på bättre sätt. Till synes trötta Manchester City låg och lurade i skyttegraven och när väl visselpipan ljöd var de först upp.

I en strid ström vällde de sedan fram, David Silva, Sergio Aguero, Vincent Kompany, Yaya Touré, Aleksandar Kolarov, Fernandinho, Raheem Sterling med flera. Samtliga laddade och uppumpade med ett adrenalin som ingen trodde fanns där längre. Ledsen för liknelsen, men kan tänka mig att motståndarlag såväl som oss åskådare, känner oss överrumplade och tillbakatvingade och den stora frågan just nu är – vem ska kunna stoppa Manchester City?

David Silvas magi

Vi visste att när det gäller högstanivå kan ingen slå ett lag med Sergio Aguero, David Silva, Vincent Kompany och Yaya Touré. Problemet var bara att den nivån lyst med sin frånvaro rätt mycket under fjolåret och inte såg det ut som om den var nåbar längre. Spelare som Kompany trodde man passerat sin peak, vilket snarare riktade om fokus till att City nog blev tvungna att sänka ribban. Dessutom fanns många belackare till Manuel Pellegrini. Skulle han bli den första att få gå? Citys ägare gillar ju inte en sänkning av ribban på grund av för gammalt och trött spelarmaterial.

Pellegrini och Kompany – ja, så kan man ju säga – gjorde precis tvärtom. David Silva lyfte sig åter upp till de höjder som ibland känns som onaturliga. Han flyter fram över plan, aldrig stressad och geniala passningar i trängda lägen kommer ungefär lika lätt som när ett barn plötsligt lärt sig cykla och inser att detta var ju egentligen så lätt att man kan göra det i sömnen. Yaya Touré har vaknat ur någon form av slummer och med ens är han den som suger åt sig allt på mittfältet. Och om Yaya skulle – mot förmodan – missa finns där Fernandinho. Kan inte vara särskilt upplyftande som motståndare att gå ut på mitten och veta att dessa två herrar är emot en och dessutom i form. Raheem Sterling passar mycket väl in i spelet och ger med sin snabbhet och rörlighet ytterligare en dimension på kanten. Sergio Aguero ser ut att kunna vaska fram chanser ur ingenting och har det där lyftet i steget som gör att han alltid skapar sig en liten yta mellan sig och motståndaren, på vilken han hinner få iväg ett skott eller dribbla sig förbi.

Pellegrini och Kompanys revansch

Vincent Kompany ansågs förbrukad, men har inlett säsongen med stort självförtroende och pondus. Dessutom har han ju gjort en del mål. Just Kompany och Yaya Touré är avgörande för lagets välmående. De är ryggraden som John Terry och Frank Lampard var för Chelsea under en herrans massa år. Eller som Tony Adams och Patrick Viera var för Arsenal ännu längre tillbaka. Även ytterbacken Kolarov har imponerat tillsammans med en stabil Joe Hart. En backlinje med självförtroende är nyckeln för City och kommer så förbli under säsongen. Kan de stå upp på samma sätt som hittills är det svårt att se hur ligapokalen ska undvika att hamna på Etihad. Men just försvaret har haft en tendens att under perioder falla ihop alldeles för många gånger och alldeles för lätt, främst under fjolårssäsongen.

Trycket på Pellegrinis gäng kommer dock att öka när Champions League sätter igång. Återigen fick de en tuff grupp och alla vet att i år finns inga bortförklaringar för ett misslyckande. Ägarna utgår ifrån att City ska ta för sig betydligt mer i Champions League än vad som skett hittills. Ifjol vann Chelsea ligan mycket på grund av att de var det jämnaste laget. City och Arsenal var för ojämna. Manchester United hade inte funnit balans och lagen bakom var en bra bit bort för att kunna slå sig in. I år har Mourinhos lag startat uselt, medan City ångar på och även om det säkerligen jämnar ut sig med formtoppar och svackor under säsongen, så går det inte att undgå det faktum att Manchester City ser bra mycket bättre ut än något annat lag. Manuel Pellegrinis mannar kan endast falla på eget grepp. Champions League-äventyret blir därmed avgörande. Bra resultat och laget får än mer energi. En tung CL-säsong och det kan ge pyspunka även i ligan. Men än så länge är Manchester City ett säkert tecken på stryktipset. Kolla in den senaste artikeln från sverigeautomaten-bonuskod.se för att veta mer.…

Det finns Manchester City fans spridda runt jordens alla hörn. I en undersökning från 2005 uppskattade man att det var runt två miljoner City-supportrar runt om i världen, varav 886 000 i England. Givetvis är siffrorna säkerligen en bra bit under Manchester Uniteds, Liverpools, Arsenals och Chelseas, men City har kommit allt närmare under den senaste framgångseran efter att Abu Dhabi United Group tagit över och injicerats rejält med medel i klubben, vilket även gett framgångar.

Men det gäller också att se utanför dagens starka strålkastarljus. Manchester City är ett klassiskt engelskt lag vars nyrikedom bara är en fernissa över en gammal nobel klubb djupt rotad i den engelska fotbollens mylla. Faktum är att laget hade ett starkt stöd även innan framgångarna på senare år och när klubben var i sin djupaste svacka i ligans tredjedivision i slutet av 90-talet fanns där ändå runt 30 000 supportrar för att stötta på läktarna.

Ett starkt 30-tal och the Revie plan

City bildades 1880 som St Mark´s (West Gorton) och antog namnet Manchester City 1894, efter att under en period också gått under namnet Ardwick Association Football Club. Den första trofén togs redan 1903/04 när FA-cupen bärgades. Och 1923 flyttade klubben till klassiska Maine Road som för oss stryktipsnostalgiker för alltid kommer vara deras andliga hem. Klubben flyttade 2003 till The City of Manchester Stadium, nu kallad Etihad. En hypermodern arena som tar över 55 000 åskådare, i stark kontrast mot Maine Road.

Det skulle dröja till 30-talet innan nya framgångar. Två FA-cupfinaler på raken slutade i en förlust och en vinst. Förlusten mot Everton 1933 är också känd för att vara den första cupfinal då båda lagen bar nummer på tröjorna. Everton hade 1-11 medan City bar 12 – 22. Året efter fick Manchester City lyfta FA-cupbucklan för andra gången i klubbens historia när Portsmouth besegrades. Dessutom togs lagets första ligatitel 1936/37.

Inspirerade av ett taktiskt system som gick under namnet The Revie Plan var man ånyo i ropet på 50-talet. Två FA-cupfinaler. Återigen efter varann och åter igen förlorades den första, medan pokalen fick lyftas i den andra. 1954/55 förlorade man mot Newcastle, men 1955/56 besegrades Birmingham City med 3-1 i en final som gick till historien, eftersom Citys målvakt Bert Trautman spelade matchen (omedvetet) med bruten nacke.

The Revie plan tillkom efter inspiration från Ungern och deras centerforward som föll ned i plan för att hämta boll och kunde därmed också fördela densamma till sina medspelare i anfallet. Don Revie var Citys centerforward och han passade perfekt för rollen. Revie skulle senare bli en berömd manager för Leeds United på 60- och 70-talet.

Mercer, Allison och rikedom

En tyngre period närmade sig och 1963 flyttades man ned till andradivisionen. Klubben ömsade skinn och in klev två herrar som skulle föra Manchester City till den mest framgångsrika perioden i dess historia, förutom på senare år. Joe Mercer och Malcolm Allison var en dynamisk manager-duo, där Mercer var ansvarig och en taktisk mästare, medan Allison skötte hanteringen av träningar och spelare. De tu anlände 1965 och tog laget direkt upp i högstadivisionen säsongen 1965/66. Lagbygget baserade sig på en trio av spelare. Mittfältsgeneralen Colin Bell, liraren Mike Summerbee och den ettrige målskytten Francis Lee. Men det fanns fler fantastiska spelare i ett fotbollslag som inte bara vann, utan även underhöll. Redan 1967/68 tog de hem ligatiteln och följande år vann de FA-cupen. Året därefter tog man hem ligacupen och UEFA-cupen. Efter en maktkamp inom styrelsen fick Joe Mercer gå medan ambitiöse Allison hade satsat på rätt direktör i form av Peter Swales som tog över klubben och som belöning för stödet utnämnde han Allison till manager.

Laget skulle fortsätta finnas med i toppen och i kamp om pokaler under 70-talet, bland annat togs en ligacupseger 1975/76. Dock utan Allison, som bara något år efter att han tillträtt fick sparken. I början av 80-talet gav Swales Allison chansen igen, vilket skulle leda till bisarra satsningar på extremt dyra spelare såsom Steve Daley och en Trevor Francis, vilka båda kostade över en miljon pund. Men Swales öppnade plånboken betydligt fler gånger och mycket frikostigt, givetvis längre än han hade täckning. Allison fick sparken ganska snart igen och Norwich-tränaren John Bond tog över. År 1980/81 gick laget till FA-cupfinal, vilken förlorades mot Tottenham och därefter skulle en lång period av mörker följa.

Botten nåddes i slutet av 90-talet när laget hamnade i tredjedivisionen. Då ganska så långt från dagens glamour. En klättring uppåt började och så kom lite ljus under Thaksin Shinawatras inledande period då Sven-Göran Eriksson fick lite fart på laget tack vare intressanta värvningar. Men rätt snart ebbade det hela ut så pass att Mark Hughes fick ta över. Dessutom hade Thaksin fått politiska problem på hemmaplan och alla hans tillgångar frystes. Det var då – i augusti 2008 – som Abu Dhabi United Group klev in och formligen strösslade pengar på klubben. Det började med en nätt insats på över 100 miljoner pund för att köpa in basen av stjärnor som sedan skulle följa på löpande band. Resultaten lät inte vänta på sig, utan klubben har redan fördubblad kvoten av ligaguld (2011/12 samt 2013/14), tagit ytterligare en FA-cup (2010/11) samt en ligacup (2013/14). Manchester City är numer ett etablerat Champions Leaguelag.…

Det finns få klubbar vars framgångar är så grandiosa, men ändå är det inget mot den enorma mytbildning som gjort klubben nästan likt ett sagoväsen. Något som delvis gör Anfield-klubben till en av de mest fascinerande, men som också kan vara en belastning i tider som dessa då det är svårt för laget att nå upp till de stora förväntningarna.

I slutet av 1800-talet var en av Liverpools starka män en viss John Houlding. Han lånade pengar och var delaktig i Everton FC, vilka var med och startade ligan 1888. Dessutom ägde Houlding Evertons hemmaarea Anfield Road. Ganska snart knakade det dock i fogarna mellan Houlding och Everton, dels höjde han räntan på lånen, dels hyran på Anfield Road, vilket ledde till att The Toffees gav sig av till andra sidan Stanley Park och lät bygga Goodison Park istället. Den 3 juni 1892 bildades därmed Liverpool FC i syfte att fylla den tomma arenan och bara något år senare tog laget klivet in i Fotbollsligan.

Framgångar innan storhetstiden

Redan i början på 1900-talet vann Liverpool ligan (1900/01 samt 1905/06) och var rätt bra i början av tjugotalet med två ligatitlar på raken (1921/22 och 1922/23). Under tjugotalet fanns där också en lysande målvakt vid namn Elisha Scott, som av Evertons centerforward och världsstjärna – Dixie Dean – på den tiden ansågs vara den svåraste motståndarmålvakten av alla. Otaliga var deras dueller. Efter det långa uppehållet efter andra världskriget tog Liverpool ånyo en ligatitel (1946/47). Med andra ord ett framgångsrikt lag, men ändå kanske inte på samma nivå som andra mer omtalade lag såsom Aston Villa, Huddersfield, Arsenal, Wolverhampton och Everton, för att nämna några. När femtiotalet gjorde sitt intåg gick Liverpool in i en längre svacka och fick tillbringa tid i andradivisionen. Men 1959 lyckades Liverpools ordförande T.V Williams locka till sig en karismatisk skotte från Huddersfield – Bill Shankly.

Shankly centraliserade makten i klubben. Bland annat rensades det gamla skorummet ut för att tränarna skulle ha en plats att diskutera taktik. I The Boot Room diskuterade Joe Fagan, Reuben Bennet (senare Ronnie Moran) och Bob Paisley. Alla blivande legendarer. Träningsanläggningen Melwood var en katastrof och det fanns inga pengar. Direktörerna gjorde lite som de ville och sålde bland annat den lovande ungdomsspelaren Johnny Morrissey till rivalen Everton bakom ryggen på Shankly.

Allt resulterade i att Sir John Moores, den rike Littlewoods-ägaren, och dessutom huvudägare i det då rika Everton tog sitt ansvar som minoritetsägare i Liverpool och förde samman en viss Eric Sawyer, då direktör på Littlewoods, men med en förmåga att handskas med stora personligheter som Bill Shankly. Sawyer fixade och såg till att pengar fanns, medan Shankly fick styra helt och hållet avseende vilka spelare han ville ha. På så sätt, tillsammans med arbetet hos hans coacher i The Boot Room, startade bygget av en storklubb och en förening som Shankly skulle göra större än en vanlig fotbollsklubb. Staden Liverpool är – och var framförallt på 60-talet – helt fotbollsgalen. Och Shankly passade som handen i handsken. Talade med allt och alla om fotboll.

Shanklys era

Det hela ledde till två ligatitlar (1963/64 och 1965/66) samt klubbens första FA-cupvinst (1964/65). Efter VM 1966 sprang Liverpools Roger Hunt och Evertons Ray Wilson ärevarv med VM-bucklan och bakom dem Liverpools kapten Ron Yeats med ligabucklan samt Evertons Brian Labone med FA-cupen. Staden Liverpool stod på toppen, inte bara fotbollsmässigt, utan det fanns fortfarande jobb i hamnarna och dessutom musikundret med Beatles i spetsen. Och Bill Shankly var medelpunkten, likt en liten Messias i en fotbollsälskande stad.

Därefter följde några tyngre år och samtidigt som rivalen Everton byggde ett allt slagkraftigare lag började Shanklys första generation att tappa stinget. En framgångsrik manager måste ha en hänsynslös sida och veta när spelare ska säljas eller petas. Undan för undan förändrade Shankly Liverpool och istället för Ian St John och Roger Hunt på topp värvade han in Kevin Keegan och John Toshack. En ny era var på väg.

Ligatiteln 1972/73 var efterlängtad och följdes upp av en FA-cup 1973/74. Dessutom lyckades Shankly ta UEFA-cupen 1972/73 och därigenom göra upp med de tyska och italienska lagen som tidigare varit så svåra att ta sig förbi. Vallen var sprängd, men Shankly var trött och sa upp sig. Det var inte första gången, utan Bill Shankly hade sagt upp sig lite då och då, när han blivit förbannad, men denna gång tog styrelsen hans uppsägning på allvar. I efterhand ångrade sig nog Shankly att han avgick under de där olycksaliga dagarna 1974. Resten av livet fram till hans död i början av 80-talet vistades han så långt från Melwood som möjligt eftersom han tidigt förbjöds att vara där för att efterträdaren Bob Paisley skulle ha en chans att utöva sitt ledarskap. Annars blev det lätt så att alla kallade Shankly för boss. Istället besökte den gamle managern Evertons träningsanläggning rätt ofta för en kopp te, lite snack och klassisk banter.

Bob Paisley och den röda maskinen

Med Paisley skulle dock Liverpool ta steget från ett fantastsikt lag som hade fått ihop två bra generationer av fotbollslag till att bli en vinstmaskin, där nya generationer bara flöt in i ett välsmort kugghjul. Man utvecklade dessutom en fantastiskt skicklig fotboll med one touch som vägledning, oavsett vilka spelare som var på plan. Shankly och hans Boot Room hade etablerat en fotbollskultur som var stark som granit. Paisley skulle vinna sex ligatitlar, tre ligacuper, tre Europacuper och en UEFA-cup till dess att han pensionerade sig 1983. Men ramverket var så starkt så under följande managers fram till 1990 skulle klubben ta hem ytterligare fyra ligatitlar, en Europacup och en ligacup samt två FA-cuper. Varav dubbeln (FA-cupen och ligan) 1985/86. På den tiden något unikt.

Sedan kom 90-talet och framgångarna tunnades ut. Spelet var inte längre lika stabilt och magnifikt. Traditionen och fotbollskulturen bevarades inte lika självklart. Men fortfarande kunde laget ta titlar. Från 1990 tills idag har Liverpool tagit Tre FA-cuptitlar, fyra ligacuptitlar, en UEFA-cup och en Champions League. Dock ingen ligatitel, vilket ju varit den gyllene erans signum. Den stora röda maskinen gick att rubba i vissa matcher, men inte under en hel säsong. Nu var det tvärtom och Manchester United med Sir Alex Ferguson hade intagit Bob Paisleys roll i engelsk fotboll. Rivaliteten förvärrades och flyttades undan för undan från Everton till Manchester United.

Än idag längtar Liverpool efter sin ligaseger.

 …