Leicester City – en dold storhet

Inför Premier League 15/16 Nyheter

Leicester City är lite av en dold storhet, ungefär som en vattenbärande mittfältare som alltid finns med, men aldrig tar rubrikerna. Faktum är att laget bara varit nere i ligasystemets tredjedivision under en säsong 2008/09.

Hela 46 säsonger i högstadivisionen och 62 i andradivisionen samt en i tredjedivisionen är onekligen ett stabilt facit. Lägg därtill att Leicester delar förstaplatsen avseende segrar i andradivisionen med sju stycken. Laget bildades som Leicester Fosse 1884 och levde inledningsvis en något nomadisk tillvaro till dess att Filbert Street blev deras hem 1891. En arena som tjänat klubben i 111 år till dess att man intog Walkers Stadium (först döpt till Filbert Way) 2002 och som numera heter King Power Stadium, efter de nya ägarnas önskemål. Redan 1919 byttes Fosse mot City, då Leicester fått stadsprivilegier och den gamla ledningen hamnat i ekonomiska trångmål. Och 1928/29 hamnade laget tvåa i högstadivisionen, vilket fortfarande är den mest framskjutna placeringen genom tiderna för Leicester City. Men det är å andra sidan betydligt mer än de flesta andra lag mäktat med.

Två perioder av framgång

Två perioder utmärker sig avseende framgångar på den allra högsta nivån. På 60-talet var laget att räkna med och aspirerade på topplaceringar. Dessutom lyckades man med konststycket att nå tre FA-cupfinaler och två ligacupfinaler, varav ligacupfinalen 1964 slutade i ett efterlängtat pokallyft. Det första någonsin. Runt millennieskiftet togs ytterligare två ligacuptitlar (1997 och 2000) samt en finalplats (1999). Nästan så laget prenumerade på ligacupbucklan.

Stora spelare har passerat genom åren, inte minst Englands bäste målvakt genom tiderna – Gordon Banks. När England tog VM guld 1966 med Banks som en av nyckelspelarna var han fortfarande Leicester-spelare. Faktum är att han var The Foxes trogen under perioden 1957-1967 innan han flyttade till Stoke City. Han avlöstes av Englands kanske näst bäste målvakt genom tiderna – Peter Shilton – som började som lärling 1963 och flyttade vidare till – jo, just det – Stoke City – 1974. Och vem minns inte anfallsparet Gary Lineker och Alan Smith på 80-talet. Lineker avancerade som lärling och 1981/82 gjorde han 19 mål som förbättrades påföljande säsong med 26 mål och avancemang till högstadivisionen. Han skulle bli kvar i ytterligare två säsonger och målskörden fortsatte med 22 mål 1983/84 och hela 29 mål 1984/85. Lineker drog sedan vidare till Everton och vann skytteligan i både engelska ligan och i VM 1986. Resten är historia. Alan Smith var inte mycket sämre med 14 mål 1982/83, 16 mål 1983/84, 15 mål 1984/85, 19 mål 1985/86 samt 20 mål 1986/87. Smith fick därefter en framgångsrik tid i Arsenal.

Stökiga år mellan O Neill och Nigel Pearson

Tiden runt decennieskiftet präglades av managern Martin O Neill som skapade ett svårslaget lag, där alla arbetade stenhårt och inget lag kunde någonsin känna sig säker när de begav sig ut på plan mot The Foxes. Bland annat gjorde svensken Pontus Kåmark en kanonmatch i backlinjen när Leicester tog hem ligacupen 1997 mot ett stjärnspäckat Middlesbrough, där svensken plockade bort brassen Juninho helt och hållet.

Stökiga år följde efter att O Neill i juni 2000 lämnat för Celtic i Skottland. Faktum är att nyligen utnämnde managern Claudio Ranieri är den trettonde i raden som passerat sedan sommaren 2000. Nigel Pearson är undantaget med sina två sejourer 2008 till 2010 samt 2011 – 2015. Under 2010 såldes klubben till ett thailändskt konsortium ledda av ägarfamiljen till King Power Group. I samband med detta värvades också Sven-Göran Eriksson som manager, men det blev en ganska så kort historia, då han endast lyckades med fem vinster på 13 matcher. Nigel Pearson klev in som ny manager och blev också den som åter tog Leicester från The Championship till Premier League. De thailändska ägarna och Pearson drog dock inte jämt och en rad skandaler ledde tillslut fram till en ohållbar situation under sommaren, därav värvningen av rutinerade Claudio Ranieri. En italienare vars temperament är av det ,er erfarna och lugna slaget och frågan är hur det passar in i Leicester City.…

Fortsätt läsa

Manchester City bäst i premiäromgången

Nyheter Premier League

Så var äntligen premiären avklarad och som vanligt fanns där några besvikelser och några överraskningar.

Tippastryktipset.nu följer Premier League-lagen under augusti med att skriva om deras möjligheter, men också lyfta fram klubbarnas historia. Vi håller på fram till transferfönstret stänger och när alla lag handlat färdigt avlägger vi ett tips om ligaplacering samt följer lagens väl och ve fram till säsongsslut, särskilt ur ett stryktipsperspektiv.

Manchester City imponerade mest

Bäst i premiäromgången var tveklöst Manchester City. I den något ovissa bortamatchen mot West Bromwich ställdes City mot Said Berahino och nyförvärvet Rickie Lambert i en sällan skådad offensiv uppställning för att vara Tony Pulis. Manuel Pellegrinis namn nämndes dessutom bland de managers som låg sämst till att klara säsongen ut. Men det är på plan det ska avgöras och City visade vart skåpet skulle stå samtidigt som Tony Pulis nog ångrade sin offensivlusta lika mycket som Erik Hamrén borde gjort när Sverige skulle åka till Holland och lira ut totalfotbollens moderland med hjälp av ”shining”. Yaya Touré såg piggare ut än på länge. Kritiserade Vincent Kompany fick till och med göra mål och David Silva flöt fram över plan, precis som förr. Och då vilade man matchotränade Kun Aguero som fick hoppa in när allt var avgjort. Magin finns hos David Silva och Pellegrinis lag är oerhört beroende av spelgeniets form. Aguero kommer göra mål. Han såg pigg ut när han kom in, men det är Silva som måste flyta fram över plan och dirigera spelet. Även Raheem Sterling var vass i steget, men missade tyvärr två kanonchanser.

Bra start även för Crystal Palace och Leicester

Alan Pardews Crystal Palace gjorde ingen besviken och infriade förväntningarna om en bra säsong när de avfärdade Norwich borta med 3-1. The Canaries hade ett stort bollinnehav, men The Eagles vann fighten och med visst eftertryck. Det kommer bli tufft att möta Crystal Palace, särskilt om Pardew lyckas hålla i denna fina start. Det finns en hel del kompetens i laget och nyförvärvet Yohan Cabaye fick dessutom avgöra.

Leicester City glänste i premiären och förnedrade Sunderland i en match som tillslut bara blev 4-2. Claudio Ranieri kanske lyckas hålla fast vid den energi som rådde i slutet av förra säsongen? I nästa omgång väntar West Ham på Upton Park, vilket kan bli lite av en fingervisning om vart The Foxes står formmässigt.

Matchtjuvarna Aston Villa och Liverpool

Omgången bjöd också på två riktiga tjuvvinster, där Aston Villa punkterade AFC Bournemouths entusiastiska premiär med matchens enda mål, för att inte tala om Liverpool som tog hem alla tre poängen i en rätt händelsefattig match mot Stoke. Coutinhos mål var dock något alldeles speciellt och klås egentligen endast av Ross Barkleys kanonmål för Everton mot Watford. Brendan Rodgers Liverpool behövde lite flyt och kanske kommer just detta premiärmål att bli oerhört viktigt för lagets kommande matcher. West Ham lurade Arsenal på alla tre poäng efter en synnerligen tuff debut för Petr Cech och Chelsea lyckades inte få mer än oavgjort hemma mot Swansea. Dessutom blev målvakten Courtois utvisad. Jose Mourinho var allmänt sur efter matchen och överklagar nu utvisningen. Inför premiären var det mest Arsenal och Chelsea det talades om och Manchester City var nästan bortglömt. Säsongen är lång, men en sak är säker – City blir att räkna med.

Till helgen stundar därmed några intressanta stryktipsmatcher. Succélagen från första omgången West Ham och Leicester drabbar samman i stryktipsmatch 5 på Upton Park. Medan de två stora förlorarna från premiären – Sunderland och Norwich får en snabb chans att direkt ta tag i säsongen i stryktipsmatch 1.

Övriga Premier League-matcher är:

Swansea mot Newcastle i stryktipsmatch 2, Spurs mot Stoke i stryktipsmatch 3 och Watford mot West Bromwich i stryktipsmatch 4. Har oerhört svårt att se Swansea förlora sin match, men i övrigt är det helt öppna historier. Mot en ny omgång!…

Fortsätt läsa

Crystal Palace FC – föddes ur världsutställningen 1851

Inför Premier League 15/16 Nyheter

Det mäktiga Crystal Palace som var en symbol för det brittiska imperiets storhet blev också skådeplatsen för Crystal Palace FC:s födelse.

År 1851 var det brittiska imperiet på väg mot sin absoluta storhet, särskilt i samband med den stora världsutställningen i Hyde Park i London som inte bara markerade Storbritanniens ledning i den kommande industriella revolutionen, men också deras position som den största och viktigaste nationen i världen. En gigantisk och imponerande byggnad – Crystal Palace – restes och blev samlingspunkten för de drygt 14 000 besökarna från världens alla hörn. Bara några decennier senare skulle Storbritanniens makt täcka över en fjärdedel av jordens yta.

Bildades av arbetarna

Arbetarna på utställningen bildade redan 1861 ett amatörlag vid namn Crystal Palace som inte alls var oävna, bland annat nådde de en semifinal i under FA-cupens första säsong. De fick dock respass av mäktiga Royal Engineers. 1895 beslutade FA att cupfinalerna skulle spelas på Crystal Palace, vilket applåderades av ägarna som var beroende av intäkter från besökande turister. I sann entreprenörsanda bildade de också ett lag i september 1905. Crystal Palace FC eller The Glaziers som de kallades. De tog hjälp av storlaget Aston Villas vice vd Edmund Goodman, vilket också ledde till att laget i förstone iklädde sig Villas berömda färger. Samtidigt sökte man in till The Football League i konkurrens med Chelsea FC och Southampton FC, tyvärr var det Crystal Palace som fick dra det kortaste strået och kom inte med. Kanske som en effekt av att det skulle bli för mycket med ett ligalag och FA-cupfinalvärdskap.

Man hänvisades istället till Southern League. Historien har därefter inte varit givmild mot Crystal Palace, åtminstone inte om man ser till framgångar och titlar. Säsongen 1924 flyttade laget till Selhurst Park, vilket också är deras nuvarande arena. En positiv trend startades dock 1961 då Arthur Rowe blev manager. Rowe hade tagit Spurs till en ligatitel på 50-talet med sin berömda push-and-run fotboll som sedan skulle ligga till grund för Bill Nicholsons Spurs stora framgångar under 60- och 70-talen, men även inspirera flera av de andra stora lagen under 60-talet, bland annat Evertons välspelande mästarlag från säsongen 1969/70.

För första gången någonsin genomförde Real Madrid en träningsmatch i London 1962. Rowes Crystal Palace pressade det mäktiga spanska laget och vann en hel del uppskattning. Tyvärr avgick Rowe alldeles för tidigt på grund av hälsoproblem. Men 1969 tog sig laget upp till högstaligan och skulle bli kvar där i fyra säsonger. Några år senare bytte laget också smeknamn till the Eagles och även klubbfärg till dess nuvarande.

Framgångar på 80- och 90-talet

Under en tuff period tog sig Crystal Palace till semifinal i FA-cupen 1975/76 efter segrar mot Leeds och Chelsea. Steve Coppell tog över som manager 1984, vilket blev starten på Crystal Palace bästa tid. Säsongen 1988/89 var laget åter i högstaligan och 1989/90 tog man sig till final i FA-cupen, där det krävdes omspel för att Manchester United skulle få lyfta bucklan. Säsongen därefter hamnade The Eagles trea i högstadivisionen, vilket är deras bästa placering hittills. Laget bestod av flertalet duktiga spelare, kanske främst anfallsparet Mark Bright och Ian Wright. Båda skulle lämna för Sheffield Wednesday och Arsenal. Ian Wright blev en legendar i The Gunners. Steve Coppell fick även det tveksamma nöjet att vara med om degradering till The Championship och så var hans saga all, vilket var synd eftersom han tagit Palace långt och byggt laget med stor kompetens.

Därefter har ekonomiska problem följt och laget har åkt upp och ned mellan Premier League och The Championship. Sett ur ett historiskt perspektiv så är de senaste decenniernas resultat inte så illa pinkat och nu är dessutom dess forne spelare Alan Pardew tillbaka som manager. Tony Pulis förvandlade The Eagles under förrförra säsongen till ett svårspelat lag där en hel del motståndare gick på otäcka minor. Dessutom har Selhurst Park-publiken utvecklats till en av de allra ljudligaste och mest aktiva i ett allt tystare arenaklimat i Premier League. Pulis avgick dock strax innan starten på förra säsongen och hans ersättare Neil Warnock lyckades inte bygga vidare. Alan Pardew tog över och gjorde en riktigt bra avslutning på säsongen och faktum kvarstår att Crystal Palace har vissa förhoppningar inför kommande säsong.…

Fortsätt läsa

Crystal Palace kan överraska

Inför Premier League 15/16 Nyheter

Få har väl fått så mycket kritik som Alan Pardew, men nu leder han ändå ett lag som kan bli en av de mest framgångsrika upplagorna i The Eagles historia.

Visst, det finns inga chanser att upprepa en tredjeplats (1990/91) med dagens penningstinna konkurrens. Men sällan har väl så mycket förväntningar snurrat runt Selhurst Park. I premiären fanns spelare som Yannick Bolasie, Mile Jedinak, Dwight Gayle och Connor Wickham på bänken. Onekligen dugliga lirare och ett tecken på att Palace har något bra på gång.

Cabaye – en statusvärvning

Nyförvärvet Yohan Cabaye gjorde ingen besviken i premiären och punkterade dessutom matchen med sitt 3-1 mål. Bara att Cabaye valde Crystal Palace är en stor fjäder i hatten för Alan Pardew. Sannolikt bör de ha uppskattat varandra under perioden i Newcastle, där Pardew nästan blev inkompetensförklarad. Och kanske på goda grunder.

Faktum kvarstår att återkomsten till Crystal Palace, där han var spelare under den framgångsrika perioden under 90-talet, har hittills varit en succé. Med ett stabilt mittlås i Damien Delaney och Scott Dann finns en solid grund bakom de mer färgstarka spelarna på den offensiva delen av plan. Dann är för övrigt en underskattad spelare som hade bud från andra klubbar men valde att skriva på för The Eagles. Återigen ett styrkebesked. Vi får ej heller glömma slitvargen Joel Ward på högerbacken.

James McArthur och Yohan Cabaye är en mycket intressant kombination på mittfältet och där finns också Mile Jedinak att tillgå. Just McArthur är en mycket pålitlig spelare som gjorde ett lysande jobb i Wigan och även i Crystal Palace ifjol. Yohan Cabaye, Jedinak och McArthur är en kombination som borde hålla över hela säsongen.

Jason Puncheon har flackat runt i sin karriär men tycks ha funnit sig tillrätta i tillvaron i Crystal Palace, där han sedan 2014 både producerat riktigt bra matcher, men också en hel del mål. Redan Tony Pulis fick värja sig mot värvningsförsök från andra klubbar och vägrade släppa Puncheon. Även Pardew har tagit yttern till sitt hjärta och betraktar honom som en mycket viktig kugge i laget. Tillsammans med Wilfried Zaha på andra kanten kompenserar de tu bristen på en riktig stjärnanfallare.

Svagheter i anfallet, men en stark publik

Längst fram i premiärmatchen spelade Glenn Murray som var så oerhört effektiv säsongen Crystal Palace gick upp, därefter satte en korsbandsskada krokben för karriären, men om dom får igång Murray – som ju låg på en trettiomålsproduktion i The Championship – så slår det dyra nyförvärv.

Med ligans kanske bästa publik har de också en stark tolfte spelare i ryggen. Pardew har ett mittfält av allra högsta klass och ett stabilt försvar. Det är i anfallet frågetecknen finns. Bakom Glenn Murray finns främst Marouane Chamakh, men han har knappast rosat marknaden på sistone. Dwight Gayle blandar och ger samt nyförvärvet Patrick Bamford har en del att bevisa. Ja, och så har vi Frazier Campbell. Minns ni begåvningen som inte fått den utveckling som förväntades? I Crystal Palace är han nog rätt långt ifrån en startplats, eller ens bänken och många väntar sig nog att han lämnar klubben rätt snart.

Alan Pardew är lite av den gamla skolans manager. Ett lag han lyckas motivera och entusiasmera kan slå vem som helst och under perioder vara nästan oslagbara. Däremot kommer alltid en formsvacka och den brukar vara djup, vilket innebär att formkurvorna jämnas ut över en säsong. Kan han få till jämnhet med detta material och längre toppar än bottnar, så blir The Eagles ett lag att räkna med. Laget har en kapacitet som om vinden blåser rätt handlar om en placering mellan sex och åtta, men framförallt tror jag de blir ett farligt cuplag. För visst vore det underbart att få revanschera sig från finalförlusten i omspelet mot Manchester United1989/90.…

Fortsätt läsa

Resultat stryktipset 8 augusti

Nyheter Stryktipset resultat

Hög utdelning på stryktipset i helgen då 13 rätt belönades med strax över miljonen. Skrällarna hittade vi långt upp på kupongen i matcherna från Premier League. Swansea tog överraskande poäng på bortagräs mot Chelsea och även Watford knep poäng på bortaplan, det mot Everton. Aston Villa var även det en liten skräll då laget plockade tre poäng på resande fot mot nykomlingen Bournemouth. Tvåan streckad på 25% där. Nya tag nästa helg!

resultat1

Fortsätt läsa

Svårare att upprepa fjolårets prestation

Inför Premier League 15/16 Nyheter

Det var en märklig säsong 2014/15. Chelsea var det enda lag som lyckades uppvisa någon form av stabilitet, klass och helgjutenhet. Därav ligasegern. Svårare nu.

Det blev aldrig någon kamp förra säsongen, vilket etablerades från första början när det stod klart att Cesc Fabregas och Diego Costa bärgats och därmed insåg nog alla att de sista pusselbitarna var på plats. Som det ser ut nu så kommer Chelsea inte att försvagas till kommande säsong, snarare tvärtom, däremot finns det flera lag som förstärker och inte kan väl motståndet bete sig lika blekt i ytterligare en säsong?

Pusselbitar

Petr Cechs flytt från Chelsea till Arsenal innehåller en hel del intressant symbolik. Som definitionen av stabilitet, erfarenhet och framgång går det inte att få en bättre back up till Thibaut Courtois. Problemet är bara att Cech själv vill mer och inser att han har en större roll att spela i ytterligare några år. Att Mourinho släpper honom till den kanske svåraste rivalen känns därmed lite märkligt. Eller så är det helt enkelt en present. En uppskattning för Cechs alla år i Chelsea från The Special Ones sida? I så fall är det vackert.

För på samma sätt som Fabregas och Costa var pusselbitar som saknades i ett för övrigt starkt lagbygge som Chelsea, så är en målvakt av Cechs kaliber, en mittback och en klassforward, det som saknats i Arsenal. Chelsea spelade helgjuten fotboll ifjol. En tydlig spelidé, få skador och spelare som passar perfekt för sina väldefinierade uppgifter. Och när det inte finns så mycket till utmaningar från andra lag, så innebär det en ligaseger. Även denna säsong kommer Mourinho att lita till samma helgjutna stabilitet. Backlinjen är ligans allra bästa. Den kommer att vara så ytterligare i ett par år, däremot måste Mourinho redan nu börja spela in några arvtagare. Kurt Zouma har kapaciteten och det är inte svårt att förstå Mourinhos intresse för Evertons John Stones.

Omställningsspelets virtuoser

Mittfältet är omställningsspelets virtuoser och så länge Chelsea kan styra matcherna enligt deras egna taktiska upplägg finns det få lagdelar i världen som är vassare. Möjligtvis behöver Juan Cuadrado ersättas, då han inte lyckats anpassa sig till England och Chelsea ännu.

Längst fram ser det faktiskt bättre ut än ifjol. Diego Costa kommer inte att orka fightas ensam på topp under en hel säsong. Då är Loic Remy en lysande ersättare, särskilt med tanke på att han har en förmåga att dominera mot de lite sämre lagen och därmed avlasta Costa när serielunken blir för tuff. Lånet av Radamel Falcao är också ett smart drag. Alla vet vad Falcao kan, även om han var helt malplacerad i Manchester United. Men vilken spelare att kunna hoppas på när de stora matcherna stundar och Costa är skadad eller måste bytas ut. Då är det läge för Falcao att ta fram sin högstanivå.

Finns det några svagheter? Jo, laget klarar inte av särskilt många skador. Mourinho går runt på en relativt liten trupp och oavsett hur många matcher eller turneringar han deltar i, så är det ofta i stort sett samma gubbar på plan. Förra säsongen var laget förskonade från skador en masse. Dessutom har Chelsea svårt att vända och föra toppmatcher som inte hamnar i Mourinhos taktiska fålla. De till synes starkare trupperna i Arsenal och Manchester United har därmed sin chans i att ta tag i matcherna och tack vare individuell förmåga undvika Chelsea-fållan. Förra säsongen fanns inte sådan kvalitet hos någon motståndare, åtminstone inte under en tillräckligt lång period. Mycket tyder dock på att det kommer bli andra bullar 2015/16. Jose Moruinhos Chelsea måste därmed höja sig ytterligare ett snäpp för att bärga ännu en ligatitel. Dessutom lär trycket på en framgång i Champions League kräva mer av den redan relativt sårbara truppen.…

Fortsätt läsa

En anrik klubb med tudelad historia.

Inför Premier League 15/16 Nyheter

Chelsea FC är idag en äkta storklubb. Uppbackad av Roman Abramovic ofantliga rikedom har laget blivit en framgångsmaskin, men det har inte alltid varit så.

Klubben bildades 1905, men förutom en FA-cupfinal 1915, så var det tunnsått med framgångar under större delen av århundradet. Chelsea har dock alltid varit en klubb som tagit plats och fick redan på 20-talet rykte om sig att vara en klubb lockade stora namn. Men egentligen var det först på 50-talet som man kan tala om någon form av framgång i och med ligaseger 1954-55. Det var Arsenals forne centertank Ted Drake som från 1952 skapade ett nytt lag på andra premisser än före kriget. Han förbättrade ungdomsverksamheten, utvecklade träningarna och sökte spelare i de lägre divisionerna i syfte att snarare bygga ett lag än spektakulära värvningar. Tyvärr lyckade man inte ta Drakes projekt vidare och hade svårt att under resterande del av 50-talet ta sig upp från mittenplaceringarnas mediokra tillvaro.

The Swinging Sixties och mörka decennier

Sextiotalet var dock ett gyllene decennium för Chelsea. Laget blev en symbol för The Swinging Sixties. Unga, glamourösa, bohemiska och starka individer präglade Chelsea-upplagorna och vid flertalet tillfällen var de och sniffade på storhet, men nådde aldrig riktigt fram. Ligacupsegern 1964/65 och FA-cupsegern 1969/70 med en efterföljande Cupvinnarcupseger 1970/71 blev höjdpunkterna. Talanger och profiler fanns det dock gott om, alltifrån den oregerlige men magiske Alan Hudson till den levande jordfräsen Ron ”Chopper” Harris. Umgänget i omklädningsrummet kompletterades av ett lika intensivt frekventerande av med Londons modeller och det pulserande 60-tal som var särskilt aktivt i området runt Chelsea. Fortfarande var laget en bra bit bort från klubbar som Manchester United, Liverpool, Everton, Tottenham, Manchester City och Leeds när det gällde att kontinuerligt utmana om titlar. Och det skulle bli värre. Mycket värre.

Kommande två decennier blev dystra. På 70-talet startas ett ambitiöst projekt att renovera slitna Stamford Bridge, som varit lagets hem sedan bildandet 1905. Problemet är att det inga pengar finns och hela projektet havererar samtidigt som klubben går allt sämre sportsligt och dess huliganer etablerar sig som en av de mest fruktade rötäggsgrupperingarna i England. Stamford Bridge övertas av fastighetsägare och det går så illa att en viss Ken Bates köper klubben för blott ett pund 1982. Laget är i andradivisionen och det finns egentligen inga värden eller hopp. Klubben är nära nedflyttning till tredjedivisionen, men tar sig i kragen och managern John Neal lyckas få ihop ett riktigt bra lag, med minimala resurser och ganska snart är de åter i högstadivisionen. Tipsextra-tittare på 80-talet minns nog anfallstrion med Pat Nevin, Kerry Dixon och David Speedie i ett lag som kunde vinna och förlora mot vem som helst när som helst. Efter ett kort besök i andradivisionen började dock Ken Bates få ordning på Chelsea och efter många om och men köpte han tillbaka Stamford Bridge 1992, mycket tack vare en fastighetskrasch, vilket gjorde att fastighetsägarna sålde billigt.

Framgångssagan Chelsea

Laget nådde FA-cupfinal 1994 under Glenn Hoddle, men det var först när Ruud Gullit tog över 1996 som klubben gick från att ha varit en berömd, ibland glamourös klubb, men med förlorarstämpel, till att skapa vinnarmentalitet. FA-cupsegern 1997 får ses som startskottet för kommande decenniers pokalsamlande. Ken Bates sålde klubben 2003 till den ryske oligarken Roman Abramovic för 140 miljoner pund och genast öppnades en plånbok där det inte fanns någon botten.

Vinnarkulturen skapades under managers som Ruud Gullit och Gianluca Vialli, men med Abramovic pengar kom kraven på omedelbar succé. Om och om igen. Den sista pusselbiten var en kaxig portugis vid namn Jose Mourinho. Fram till 1997 hade Chelsea – från starten 1905 – endast lyckas samla på sig en ligatitel, en FA-cup, en ligacup och en cupvinnarcup. Helt ok, men knappast ett facit för att mäta sig med de stora traditionstyngda klubbarna. Från säsongen 1996/97 har klubben lyckats samla ihop fyra ligatitlar, sex FA-cuper, fyra ligacuper, två Europa League/UEFA-cup, en cupvinnarcup och inte minst – en Champions League. År 2099/10 sällade de sig även till den exklusiva skaran som vunnit The Double, det vill säga ligan och FA-cupen under en och samma säsong. Laget blev dessutom det första engelska klubben som vunnit samtliga Europeiska cuper.

Det är onekligen en sannsaga, kryddad av gigantiska resurser, men av det lite bohemiska Chelsea från The Swinging Sixties finns inte mycket kvar, förutom minnen och rötter för fans som kanske inte alltid känner sig hemma i den exklusiva miljö som råder runt Chelsea idag. En saga i två delar, där Ruud Gullit får ses som en symbol för dess brytpunkt och som regerande mästare finns där inget som tyder på att laget inte kommer att fortsätta på de senaste decenniernas framgångssaga.…

Fortsätt läsa

Helgens matcher på stryktipset v.32

Nyheter Stryktips tips

Engelska fotbollen är tillbaka på stryktipset när både Premier League och Championship tar plats på helgens kupong. Det innebär alltid högre omsättning och således även mer pengar att vinna. Svårt att veta vart lagen står tidigt på säsongen och det luktar därför hög utdelning. Vi gör ett försök!

1. Chelsea – Swansea 1

Chelsea hade en stark start på fjolårssäsongen och sett till truppen ser laget minst lika starka ut även i år. Falcao har lånats in och tillsammans med Diego Costa på topp är Chelsea giftiga. Swansea gjorde en bra fjolårssäsong och är faktiskt obesegrade på försäsongen i sina fem träningsmatcher. Men det är inte mot lag av Chelseas kaliber och ettan känns solklar. Spik!

2. Bournemouth – Aston Villa x

Nykomlingen Bournemouth plockade hem Championship förra säsongen men har inte värvat allt för mycket klass efter uppflyttningen till Premier League. Bara två förluster på sju träningsmatcher, men mot relativt behagligt motstånd. Villa sålde sin stjärna Benteke och har inte lyckats ersätta honom fullt ut. Villa obesegrade i sina fem senaste träningsmatcher men med hela fyra oavgjorda på dessa. Svårtippad match där det inte ska snålas med strecken.

3. Everton – Watford 2

Everton hade en bedrövlig start under fjolårssäsongen trots ett bra lag på papperet. Träningsmatcherna har inte övertygad då laget finslipat formen till den här matchen med två raka förluster. Watford är nykomlingar och tippas åka ur Premier League. Men det finns ett gäng intressanta spelare hos Watford och laget kan mycket väl överraska här till fina procent. Helgardera!

4. Leicester – Sunderland 1

Leicester stod för en imponerande slutspurt under förra säsongen i Premier League och lyckades rädda nytt kontrakt. Fin försäsong med fyra vinster och ett kryss på fem träningsmatcher. Sunderland hade problem med målskyttet under fjolårssäsongen och har blandat rejält under försäsongen. Ettan ligger närmast till hands men vi fyller även på med krysset.

5. Norwich – Crystal Palace 2

Norwich har haft en del skadebekymmer på försäsongen och har varvat prestationer mot relativt blekt motstånd. Palace ser intressanta ut och har gjort en kanonvärvning i Yohan Cabaye från PSG. Palace har också varvat i träningsmatcherna men känns som ett starkare lag på papperet. Dessutom var Palace ett mycket bra bortalag förra säsongen. Vi nöjer oss med x2!

6. Birmingham – Reading 1

Över till Championship där Birmingham gått tungt i träningsmatcherna på slutet. Men laget har goda minnen från hemmamöte mot Reading där det här mötet slutade 6-1 (!) förra säsongen. Reading har inte vunnit någon av sina fyra träningsmatcher, men det har varit mot lite svårare motståndare än vad Birmingham träningsspelat mot. Hemmalaget får tipset men krysset ska med på kupongen.

7. Blackburn – Wolverhampton 1

Blackburn har värvat ett par intressanta spelare för att spetsa till det offensivt och har lyckats bra i träningsmatcherna på försäsongen. Fyra vinster och ett kryss på sex träningsmatcherna är bra facit. Wolves har också gått starkt i träningsmatcherna på försäsongen med tre vinster och två kryss på fem matcher. På papperet tycker vi dock att Blackburn känns som det starkare laget och vi chansspikar.

8. Bolton – Derby 2

Bolton hade en svag fjolårssäsong och ser inte ut att tillhöra övre halvan den här säsongen heller. Försvarsspelet har varit ett frågetecken på försäsongen med en hel del insläppta mål. Derby tillhörde toppen av tabellen förra säsongen och har en stark försäsong bakom sig med bland annat ett kryss mot spanska Villarreal. Tvåan känns stark här och vi spikar!

9. Brentford – Ipswich 1

Brentford med Lasse Vibe i truppen var nära spel i Premier League förra säsongen, men fick stanna kvar i andraligan. Mål i samtliga träningsmatcher på försäsongen av Brentford och laget är tippade att kriga om en plats till PL. Ipswich har också gjort en hel del mål i träningsmatcherna men är inte lika starka defensivt. Hemmaplan avgör tror vi och nöjer oss med 1x.

10. Charlton – QPR 1

Charlton har värvat friskt inför säsongen och ser mycket starka ut på papperet. Men laget har inte fått ut det på planen i träningsmatcherna och kanske behöver tid för att spela ihop sig. QPR åkte ur Premier League förra säsongen och har givetvis tappat en del spelare. Träningsmatcherna har laget inte imponerat i. Vi nöjer oss med 1x här!

11. Hull – Huddersfield 1

Hull åkte ur Premier League förra säsongen och tippas tillhöra toppen av Championship med det lag de har just nu. Stark försäsongen med tre vinster och två kryss på deras fem träningsmatcher. Huddersfield har en del att jobba på i försvarsspelet då laget släppt in nio mål på de fyra senaste träningsmatcherna. Ettan känns stark och vi singlar!

12. Falkenberg – Helsingborg 2

Vi avslutar med två allsvenska matcher där ett formsvagt Falkenberg tar emot Helsingborg. Falkenberg har tagit fyra poäng på de fem senaste matcherna och har blivit nollade i tre av dessa matcher. Helsingborg har ingen dunderform men har plockat två segrar på de tre senaste matcherna. Gästerna får dessutom tillbaka två spelare från avstängning. Falkenberg i störst behov av poäng, men Helsingborg kniper dem? Vi sätter x2 på kupongen!

13. Häcken – Gefle x

Avslutningsvis har vi match mellan mittenlagen Häcken och Gefle. Häcken stod för en bra insats mot Djurgården senast och förtjänade poäng, men fick ge sig på slutet. Annars har Häcken bra hemmaform för dagen med fyra raka utan förlust. Gefle är inne i ett stim just nu med fyra raka utan förlust där försvarsspelet varit i fokus. Poäng i fyra av nio bortamatcher under säsongen. Gefle kan vara kupongens skräll och vi utnyttjar en helgardering här.…

Fortsätt läsa

Sagan AFC Bournemouth fortsätter

Inför Premier League 15/16 Nyheter

AFC Bournemouth

Seger i The Championship och en manager som knappt vet hur det är att förlora med sitt AFC Bournemouth lovar gott inför lagets första sejour i Premier League.

Frågan är bara när en staty ska resas över Eddie Howe. Få skulle nog protestera om det gjordes redan idag, då Bournemouth bästa tid är nu. Samtidigt är det inte det lättaste att överleva en första säsong i Premier League och klarar man det så är det än svårare att klara sig kvar säsong två. Eddie Howe har dock, trots ett inte särskilt namnkunnigt lag, chansen.

Smarta nyförvärv

Howe har fokuserat på smarta köp lite under radarn som förhoppningsvis ska vara lite listigare än motståndarna. Och det är just Howes list som kommer att vara avgörande och som hela staden Bournemouth måste lita sig till. Från Everton har han värvat rutinerade Sylvain Distin. Född 1977, så får fransmannen anses som en åldring, men är en av de mest vältränade och håller säkert ytterligare ett par år. Onekligen en viktig pusselbit för att få in Premier League-rutin i laget. Som möjlig radarpartner i mittlåset har Howe investerat i Ipswich lovande Tyrone Mings. En spelare med stor potential, men som ännu kanske inte riktigt närmat sig de högt ställda förväntningarna. Om Howe kan få Distin och Mings att fungera ihop, kan vi nog förvänta oss ett solitt försvar. Kombinationen är i tankevärlden rätt kittlande. Visserligen har Howe även tillgång till lagets bästa mittback från ifjol Steve Cook som bildade mittlås med lagkaptenen Tommy Elphick. Men frågan är om de håller för Premier League? Mings och Distin kan även användas på ytterbacksplats, men bäst är de i mitten. Duktige högerbacken Simon Francis kommer också att bli en stor tillgång under säsongen.

Den snabbe yttern Christian Atsu tillhör Chelsea, men lånades ut till Everton under förra säsongen. Trots att ghananen var lysande i afrikanska mästerskapen fick han inte saker och ting att funka i Everton. Under Howes ledning lär han dock få betydligt större förtroende och kan han nå samma höjder som i afrikanska mästerskapen, så har Bournemouth en ytter i världsklass. Ett annat intressant nyförvärv är forwarden och norrmannen från Blackburn Rovers – Joshua King – även det en kille med stor potential som ännu inte blommat.

Harry Arter är stjärnan

På mittfältet finns redan skotten Matt Ritchie, som inte bara har debuterat i landslaget, utan blev ifjol utnämnd till Football Leagues bäste spelare i en undersökning av tidningen FourFourTwo. Elva mål och hela tretton assist i ligan talar sitt tydliga språk. Kan han fortsätta att leverera på högsta nivå i samarbete med mittfältsgeneralen Harry Arter, har Howe nyckeln till Bournemouths eventuella framgång. Arter är stjärnan och han måste lyckas. Längst fram vilar ett tungt ok på Callum Wilson och Yann Kermorgant som verkligen behöver stöd av Joshua King. Om de tre finner toppformen kan inget lag känna sig säkra, oavsett vem av dem som är på plan för tillfället. Dessutom har Howe stärkt upp laget med två nya målvakter i Adam Federici och Artur Boruc samt den lovande backen Filippo Costa från Chievo, vilket ger ytterligare stadga åt försvaret.

Howe tar mycket inspiration från Josep Guardiola och FC Bayern Munchen, särskilt avseende träningsmetoder. På så sätt har han också med oerhört små medel lyckats bygga ett mycket välspelande lag. I Premier League räcker detta dock inte särskilt långt ifall man inte har ett stabilt försvarsspel. De starka omställningslagen pulvriserar motstånd som är bra på att hålla boll, men inte kan hålla tätt bakåt.

Howes värvningar handlar om att lyckas få fram mer av spelare än vad andra managers kan, något han har bevisat genom åren med tanke på hur snabbt Bournemouth har klättrat i ligasystemet. Denna smartness är lagets hopp och mycket tyder på att Howe kommer att klara kontraktet, vilket – i så fall – är mer än godkänt. Hela England söker också med ljus och lykta efter en briljant engelsk manager som kan göra avtryck i världsfotbollen igen. Faktum är att den senaste engelske managern som vann en ligatitel var Howard Wilkinson i Leeds 1992… Och inte finns det någon uppsjö av engelsmän att välja bland när Roy Hodgson ska ersättas. Mycket av hoppet står till 37-årige Eddie Howe.…

Fortsätt läsa

AFC Bournemouths bästa tid är nu

Inför Premier League 15/16 Nyheter

Bournemouths Manager Eddie Howe.

Uppvuxen i Buster-generationen och med Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK fortfarande i färskt minne har präglat många 60- och 70-talister. Men Eddie Howes Bournemouth överträffar all gammal fiktion med råge.

Lilla Åshöjdens BK som mot alla odds klättrade upp genom divisionerna och tillslut nådde nästan ända fram till allsvenskan. Men bara nästan, för hela vägen hade varit så pass osannolikt att det inte hållit som fiktion. Då. Åshöjdens huvudpersoner – bröderna Jorma och Edward Engmark – blev sedan proffs i Everton FC. Inte i böckerna, men väl i serietidningen Buster någonstans runt 1983. Och samtidigt hade först Swansea tagit sig från den allra lägsta divisionen upp till en sjätteplats i högstaserien för att följas av Elton Johns Watford, vars bedrift sträckte sig till en andraplats och en FA-cupfinal. Undrens tid var här och verkligheten överträffade fiktionen och med ens kändes Åshöjdens kval till allsvenskan inte lika imponerande. Ingenting var längre omöjligt.

Slog ut Manchester United

Samma säsong som Watford gick till FA-cupfinal (förlorades mot Everton, dock utan Jorma och Edward Engmark…) bidrog även AFC Bournemouth till att göra det omöjliga möjligt, när de slog ut regerande FA-cupmästarna Manchester United tidigare i turneringen. Sydkustlaget leddes på den tiden av en lovande manager vid namn Harry Redknapp som 1987 skulle ta laget till andradivisionen (nuvarande The Championship). Högre än så hade klubben aldrig varit och skulle heller aldrig nå under 1900-talet.

Boscombe F.C bildades 1899. Det var en ombildning från Boscombe St. John`s Lads Institute FC, vilka bildades 1890. Runt 1910 kontrakterade laget sin förste professionelle spelare vid namn B. Prenton och fick dessutom ett långtidskontrakt på ett stycke mark i Kings Park av landägarfamiljen Cooper-Dean. Namnet på hemmaarenan blev därmed Dean Court och har så varit tills nyligen då den av sponsorskäl egentligen kallas Vitality Stadium. Nära beläget arenan finns en del körsbärsträdgårdar, vilket kan ha varit upphovet till smeknamnet The Cherries, men även klubbfärgerna kan ha spelat roll. Deans Court må vara en gammal arena, men stor är den inte och en kapacitet på blotta 11 700 åskådare är en kraftig hämsko ifall Bournemouth har större mål än att klara sig kvar i Premier League under några säsonger.

Likt många lag före ändrade klubben 1971 tröjfärg från röda tröjor med vita ärmar till röd- och svartrandigt, efter inspiration av klassiska AC Milan. Leeds United hade tidigare ändrat sin tröjfärg till helvit inspirerade av Real Madrid och ännu tidigare hade Burnley FC inspirerats minst lika starkt av förkrigstidens giganter (före första världskriget) Aston Villas dräkt. Syftet har alltid varit att iklä sig en framgångskänsla som ska riva mentala och traditionsbaserade hinder. Det funkade för Burnley och Leeds, men det är nog först nu som Bournemouth kan hämta hem effekten av tröjfärgsbytet.

Nytt namn igen, konkurs och Eddie Howe

Redan 1923 bytte laget namn igen. Denna gång till Bournemouth and Boscombe Athletic Football Club. Men det var först 1972 under manager John Bond (som sedan skulle lyckas i Norwich och misslyckas i Manchester City) som namnet AFC Bournemouth blev verklighet, ungefär samtidigt som tröjfärgsbytet och laget var redo för den moderna verkligheten. Under samma period dominerade en viss Ted MacDougall med sitt målskytte. Han ska bland annat ha gjort nio mål i en 11-0-seger mot Margate 1971. Men förutom en gyllene era under Harry Redknapp, lyfter det aldrig för Bournemouth som förblir ett lag för de lägre divisionerna och ibland på gränsen även där.

I februari 2008 hamnade klubben under administration (en något lindrigare form av svensk konkurs) på grund av alltför stora skulder. Poängavdrag ledde till nedflyttning till League Two. Strulet med skulder och ägarskap fortsatte och det blev ytterligare poängavdrag. När före detta spelaren Eddie Howe tog över var laget hela tio poäng bakom näst sista laget i League Two. Vid blott 31-årsålder fick Howe en nästan omöjlig uppgift – rädda laget kvar i den professionella fotbollsligan. Efter en osannolik upphämtning klarade man kontraktet i sista hemmamatchen säsongen 2008/09, tack vare 2-1 mot Grimsby Town tio minuter innan slutsignalen. Målet gjordes av klubblegendaren Steve Fletcher. En annan legendar var målspottaren Dickie Dowsett som härjade under 50- och 60-talen. Faktum är spelaren som nickar bollen på klubbens emblem, ska vara Dowsett, eller åtminstone en hyllning till honom.

Ägarsituationen var löst och redan påföljande säsong tog Howe laget till Play off för att ta steget till League One. Huddersfield blev dock för svåra och Howe drog till Burnley FC för nya utmaningar. Tiden efter Howe blev dock allt annat än bra och han var tillbaka i slutet på 2012 och därefter har det gått som tåget och nu är laget i Premier League. För första gången någonsin i ligans högsta division och dessutom med bravur, då man vann The Championship ifjol. Undrens tid är inte förbi och AFC Bournemouths bästa tid är nu.…

Fortsätt läsa