Trycket på Brendan Rodgers är stort. Denna säsong får han inte misslyckas. Antingen en Champions League-plats eller en pokal i någon av de inhemska cuperna. Och det kommer bli svårt.

Ok, han kanske inte får sparken ifall de kommer femma och spelar final eller semifinal, men det kommer nog inte att stärka hans aktier. Fjolårssäsongen var en smärre katastrof och på värvningsfronten var det länge sedan Rodgers kunde presentera något lyckat. Mario Balotelli är inte bara misslyckad, utan också en symbol för misslyckade värvningar. Dessutom lämnade akademifostrade Raheem Sterling för Manchester City, vilket i sig är lite chockartat för en hel del Liverpool-fans. De egenfostrade spelarna i stil med Steven Gerrard lämnar av tradition inte klubben. Men det är nya tider nu och Rodgers har en uppgift som i mångt och mycket är tuffare än hans företrädares. Han är satt att bygga ett nytt storlag, trots att klubben inte är kvar på samma nivå som tidigare, varken i ambitiösa spelares (och agenters) ögon eller avseende de där extrema resurser som krävs för att utmana om titeln säsong efter säsong. Men är det något lag som har en chans att på lång sikt slå sig in bland Manchester-lagen, Arsenal och Chelsea, så är det Liverpool FC.

Bollen rullar Liverpools väg och så ett styrkebesked

Årets säsong är endast tre matcher lång, men den är positiv ur Liverpool-synvinkel. Två 1-0 segrar efter inte alltför bra spel tyder på att bollen rullar Liverpools väg och att man kan vinna även när man inte är på topp.

Visst, det finns frågetecken hur Rodgers ska finna ett vägvinnande spel och vilka som ska kliva fram. Då var 0-0 matchen i måndags mot Arsenal ett styrkebesked. Rodgers mannar gjorde en jättematch och hade det inte varit för Arsenals målvakt Petr Cech så vete tusan om inte alla tre poäng hade knipits. Philippe Coutinho var magnifik och Christian Benteke är verkligen det tunga hot i anfallslinjen som saknades ifjol. Att ersätta Luis Suarez är omöjligt, särskilt samarbetet med en frisk Daniel Sturridge. Men Benteke kan vara rätt pjäs att leda linjen och kommer alltid att vara en extremt tuff motståndare att tampas med för motståndarförsvaren.

Försvarsmässigt har Martin Skrtel tagit ytterligare ett steg och börjar agera som den storback han har kapacitet att vara. Simone Mignolet ser stabil ut och nyförvärvet på ytterbacken Nathaniel Clyne känns som ett betydligt bättre alternativ än gamle och trötte Glenn Johnson. Emre Can är en mittfältslibero som kan växa ytterligare.

Coutinho nyckeln

Framåt handlar mycket om att Coutinho måste leverera, vilket han gjorde mot Arsenal. Roberto Firmino behöver tid, men har tveklöst förmågor som gör att om firma Coutinho och Firmino tänder på alla cylindrar kommer det att skapa skrämselhicka hos många försvarare. Fråga stackars Calum Chambers i Arsenal. Med mittfältslungor som Jordan Henderson och James Milner ser det betydligt bättre ut än ifjol. Henderson kommer att göra sitt jobb och vara den stabile kapten som klubben behöver, medan Milner är en sådan där tvåvägsspelare som är så nyttig och det finns så få av. Ouppskattad i Manchester City, men i Liverpool kommer han att spela en nyckelroll. Rodgers hoppas nog på att lovande Jordon Ibe och landslagsmannen Adam Lallana ska kliva upp ytterligare ett snäpp i kvalitet. Saknas lite där.

Längst fram handlar det mesta om Benteke. Men där finns också en Sturridge som kanske blir skadefri någon gång. Danny Ings har inte hunnit visa vad han kan ännu, så där har Rodgers också sparkapital, och var står Divok Origi? Generellt sett saknas inte begåvade spelare i anfallet, men det är fortfarande bara Benteke som hunnit imponera. Minst en av ovan nämnda måste också leverera.

Hyfsade utsikter

Med andra ord ser det rätt bra ut för Liverpool just nu, men truppen är inte särskilt bred och att hålla jämna steg med topplagen för att minst hamna på en fjärdeplats kommer bli svårt. Det positiva är dock att de inte har något Europaspel som distraherar. Liverpool måste bli bättre i matcher mot de lite sämre lagen i ligan. Spelet måste bli mer vägvinnande och blixtrande. Risken är att de tänder till mot topplagen, men inte orkar hela vägen mot resterande lag. Och hur länge får ett lagbygge ta innan man kan kräva resultat? Ja, Rodgers börjar närma sig den punkt där konkreta resultat måste visas upp. Sannolikt redan i år. Han klarar garanterat inte ytterligare en säsong som ifjol.…

Ljudet studsar mot plåten hos den gamla damen och ut på plan. Goodison Park gungar på gammalt brittiskt vis, såsom ett minne från förr, men också en påminnelse om att den numera relativt fattiga klubben är historiskt sett en av de riktigt stora.

Everton är inte längre en storklubb om man jämför med de rika mastodonterna Chelsea, Manchester City, Manchester United, Arsenal och i mindre mån Liverpool FC och Tottenham. Tjugo år utan en titel samt konstanta problem med ekonomin har cementerat den stolta klubben bland lagen strax under storklubbarna.

Däremot är Everton en stor klubb, kanske en av de allra största. De var med och grundade ligan 1888 (klubben bildades 1878) med titlar spridda över allt från det brittiska imperiets storhetstid i slutet av 1800-talet till 1995 och har endast varit utanför högsta divisionen två gånger på sammanlagt fyra säsonger. Den första ligatiteln på 1800-talet togs faktiskt på Anfield Road, vilket var Evertons hemmaarena, till dess att hyresvärden John Houlding höjde hyran och laget tog istället promenaden över Stanley Park och byggde en ny modern arena vid namn Goodison Park. En arena som allt som oftast legat före de andra i utvecklingen. Först med tre läktarsektioner och värmeledningar under plan. Eusebio gjorde magiska matcher med sitt Portugal under VM 1966, där Goodison också blev den första och enda engelska arenan förutom Wembley som stått värd för en VM-semifinal. Idag är Goodison mer av ett skjul, jämfört med andra arenor. Men den gamla damen kan konsten att leva upp när stora matcher närmar sig och är en av allt färre arenor som minner om forna tiders läktarkultur. Dock helt oanvändbar om man ska tjäna pengar på drift.

Nio ligatitlar och Dixie Dean

Nio ligatitlar, varav den första togs 1890/91 på just Anfield. Tidigt etablerade sig Everton som en av landets toppklubbar och 1906 togs den första FA-cuptiteln. Säsongen 1914/15 vann man ligan igen, bara för att följande säsong inte ha möjlighet att försvara sin titel då ligan gjorde uppehåll på grund av första världskrigets utbrott. Inte det första uppehållet när Everton var på topp. Skulle det visa sig.

I slutet av 20-talet dominerade en viss William Ralph Dean engelsk fotboll. En centerfoward av sällan skådat slag och en tidig superstjärna. Ligasegern 1927/28 toppades av ett hattrick av Dean i den sista matchen mot Arsenal, vilket innebar att centertanken nått drömgränsen 60 mål på en och samma säsong. Ett rekord som aldrig kommer att överträffas. Mäktiga Everton degraderades för första gången till andradivisionen några säsonger senare, men tog sig upp på första försöket 1930/31. Följande säsong togs en ny ligaseger som toppades med FA-cupvinsten 1933. Den första finalen där numrerade tröjor användes. Everton hade 1-11 medan Man City hade 12-22. Dixie Dean bar nummer nio, en tröja som för Evertonians är mer prestigefylld än något annat.

Säsongen 1938/39 van Everton ligan igen. Denna gång med en ny storstjärna vid namn Tommy Lawton som förde traditionen om nummer nio vidare. Där fanns en rad begåvade spelare, bland annat Joe Mercer som senare även skulle bli en berömd manager för Manchester City. Men då var han Englands främste halvback. Ja, och så det var givetvis den sista säsongen innan det andra världskriget bröt ut och när ligan drogs igång igen i slutet av 40-talet försvann alla stora spelare, bland annat Lawton och Mercer.

Dystert 50-tal och framgångsrikt 60-tal

Everton gick in i den sämsta perioden i klubbens historia och hamnade dessutom i andradivisionen, vilken det tog tre säsonger att ta sig upp ifrån. Enda trösten var en ny nummer nio vid namn Dave Hickson vars inställning och målskytte charmade Goodison. I början av 60-talet fick Evertons manager Johnny Carey sparken i en taxi av ägaren John Moores. Istället anställdes Sheffield Wednesdays succétränare Harry Catterick. Han skulle ta Everton till två ligatitlar, en FA-cuptitel samt en final. Dessutom till idel topplaceringar. Everton var det lag som under 60-talet tog mest poäng av alla klubbar. Stora spelare och mycket pengar, men i början kretsade det mesta kring ytterligare en nummer nio – Alex ”The Golden Vision” Young. En kultpersonlighet på Goodison som enligt de som sett honom live är det bästa som skådats i form av teknisk skicklighet. Ojämn form och skadebenägenhet gjorde dock att skotten Young aldrig blev så populär hos Catterick och under andra halvan av 60-talet byggdes ett lag där Young hamnade alltmer i periferin. Det mesta kretsade kring ett spelbegåvat mittfält kallat The Holy Trinity med Alan Ball, Howard Kendall och Colin Harvey. Mästarlaget 1969/70 med de tre som dirigenter spelade en magisk fotboll och de flesta trodde att Everton skulle dominera 70-talet. Nu blev det inte så. Catterick fick allt större problem med hälsan och tog dessutom några förödande beslut, såsom att sälja Alan Ball. Istället blev det ett mörkt 70-tal, där lokalrivalen Liverpool FC tog över ledartröjan i stan.

Ny storhetstid och sedan ras

De gamla hjältarna Howard Kendall och Colin Harvey återvände som manager respektive assisterande i början av 80-talet och byggde en ny stor era med två ligasegrar och en FA-cupseger, ytterligare två FA-cupfinaler och en ligacupfinal samt en seger i cupvinnarcupen. Tyvärr inträffade katastrofen på Heyselstadion och när Everton stod på den absoluta toppen 1984/85 (ligasegrare, cupvinnarcupsegrare och FA-cupfinalister), så blev de bannlysta från Europacupfotboll. I förlängningen förödande för Everton och tredje gången i historien laget står på toppen, men på grund av yttre omständigheter stängs ute från nya triumfer.

Hela 90-talet blev dystert, med endast en FA-cupseger 1995, men i övrigt ett halkande i tabellen som vid ett par tillfällen tog laget ack så nära nedflyttning. Pengarna var slut och den en gång så mäktiga klubben fick påbörja en Golgatavandring utan pokaler och resurser, vilken egentligen fortfarande pågår. Tjugo år utan en titel. Visst David Moyes fick fram lag som överpresterade, men nådde endast till ett Champions League-kval och en FA-cupfinal. För Everton ett alldeles för dåligt facit. Och där står klubben än idag.…

Everton räckte inte till mot Manchester City, men var lysande mot Southampton efter en tveksam start mot Watford. Det finns fortfarande en hel del att fundera över för Roberto Martinez.

Skilda världar. Förra sommaren var Roberto Martinez hyllad som få, nästan likt en fotbollsprofet. Han hade tagit David Moyes kämpargäng till att spela någon form av totalfotboll. Ett reptrick utan dess like. Plötsligt slog den gamle mittbacken Sylvain Distin fyra gånger så många passningar som tidigare, och efter marken. Utöver det lyckades Martinez locka till sig spelare som Gareth Barry, Gerard Deulofeu och Romelu Lukaku på lån och den unge diamanten – Ross Barkley – som Moyes alltid hållit tillbaka och hävdat att han inte är redo. Resultatet blev poängrekord i Premier League och en femteplats. Normalt sett skulle poängen räckt till en Champions League-plats, men inte denna säsong. Optimismen var dock på topp och dessutom skrev både Gareth Barry och Romelu Lukaku på för klubben.

Katastrofal fjolårssäsong

Men fjolårssäsongen blev en katastrof. Ut direkt i båda cuperna, vilket är oerhört ovanligt för en klubb som Everton och en elfteplats i ligan. Europaäventyret gav några höjdpunkter, men det pinsamma uttåget i åttondelsfinalen tog kol även på de glädjestunderna. Roberto Martinez har varit en jagad man under sommaren och hans förtroende hos fansen är minst sagt lågt. Visserligen har han lyckas få Gerard Deulofeu och Tom Cleverley till klubben, men fansen kräver fler nyförvärv. Martinez säger själv att han behöver minst tre till. En mittback, en forward och en nummer tio.

Men klockan går och lägg därtill spekulationen om John Stones vara eller icke vara i Everton efter transferfönstret har stängts, gör inte saken bättre. Premiären mot Watford började lika illa som det såg ut ifjol. Mot slutet blev det bättre. Borta mot Southampton fick fansen en glimt av vad Everton kan. Alla spelare som måste vara på topp för att Everton ska lyckas excellerade. Bäst var Ross Barkley, som sett oerhört pigg ut i inledningen. Borta verkar det ok av oro som han tycktes bära på hela fjolårssäsongen vara. Romelu Lukaku, John Stones, Seamus Coleman har också börjat bra. Även mannen som de flesta tappat hoppet om –Arouna Koné – verkar ha vaknat.

Everton försökte mot Manchester City, men räckte helt enkelt inte till. Det viktiga är hur Martinez mannar svarar upp i nästa match borta mot Tottenham. Just nu står allt och väger, då det finns tecken på en bra säsong, men också oro över att laget – vilket är vanligt med Martinez-lag – glimtar till i vissa matcher, men håller en i övrigt alldeles för låg nivå i längden.

Bra men tunn trupp

Tim Howard i målet sjunger på sista versen, men kan mycket väl lyfta sig och göra en bra säsong. Blandat och givit en del i inledningen. I försvaret ser det oerhört stabilt ut med Seamus Coleman, John Stones och Phil Jagielka. Tyvärr är Leighton Baines långtidsskadad, vilket gör att lagets främste assistmakare ersatts av ungdomar som Brendan Galloway och Ty Browning. Galloway blev skadad senast i City-matchen och ersattes av Browning. Båda är oerhört lovande, men klarar givetvis inte att gå en nittiominuterskamp mot en världsstjärna som Jesus Navas i storform. Baines back up – Bryan Oviedo – som var så bra för två säsonger sedan har inte heller kommit igen efter alla långtidsskador. Med andra ord börjar vänsterbacksplatsen bli ett problem. Och inte klarar laget skador (eller att Stones drar) i en backlinje som har få vettiga ersättare att slänga in.

Mittfältet är lagets starkaste lagdel. Nästan i nivå med de riktigt rika lagens trupper. Ross Barkley, Tom Cleverley, Gareth Barry, James McCarthy, Leon Osman, Steven Pienaar, Darron Gibson, Kevin Mirallas och Gerard Deulofeu är alla namn som har en oerhört hög högstanivå. Möjligtvis är det Barry som är mer same same hela tiden, men han sjunger på sista versen och har gjort ett bra jobb i de senaste matcherna. James McCarthy, Cleverley, Darron Gibson, Leon Osman och Steven Pienaar håller alla en hög lägstanivå. Tyvärr är de två senare rätt gamla och skadebenägna. Darron Gibson är alltid skadad och inte har läget förbättrats efter att han blev ansvarig för en smitningsolycka där han körde på en cyklist (som klarade sig) och rammade in i en bensinmack. Barkley, Deulofeu och Mirallas är herrar med extremt hög nivå, men också lika illa när de inte är på g. De måste funka oftare än Mirallas och Barkley ifjol. Även Deulofeu gjorde en dålig andra halva på säsongen i Sevilla.

Längst fram är det tunt, förutom murbräckan Romelu Lukaku. Har han en normal säsong, så ligger han på runt 15-20 mål, vilket är mer än godkänt. Bakom honom finns ingen riktig striker för undsättning, men Arouna Koné och Steven Naismith finns där som komplement. Hittills har Koné sett bäst ut, men Naismith är en spelare som aldrig går att räkna bort. Roberto Martinez lag står just nu och väger. Vad blir det? Fågel eller fisk? En sak är dock säker. Nyförvärv krävs innan fönstret stänger.…

I premiären fortsatte Leicester som de slutade förra säsongen och tog en imponerande 4-2 seger mot Sunderland. Onekligen finns förhoppningar på laget och frågan är vad Claudio Ranieri kan göra för att lyckas.

Claudio Ranieri är Leicesters trettonde manager sedan sommaren 2000, vilket knappast tyder på ett lätt uppdrag. Lägg därtill att föregående managern Nigel Pearson ledde Leicester under en längre period och har inpräntat en arbetsmoral på plan som gav sju segrar på de avslutande tio matcherna. Ranieri däremot kommer från ett praktfiasko i Grekland och hans rykte som manager har fått sig en rejäl törn. Men Ranieri är rutinerad och har mer stil, finess och vett än den hetlevrade Nigel Pearson vars moraliska måttstock också ledde till en brytning med ägarna. Italienarens stora bidrag kan bli att tillföra mer taktik till ett äkta fighterlag. Lyckas han, så kommer Leicester att bli oerhört svårslagna och fruktade som under Martin O Neills dagar.

Stabilt försvar och intressant mittfält

I målet finner vi den numera rätt rutinerade Kasper Schmeichel. Mittlåset med de stora och tunga Wes Morgan och Robert Huth, känns något långsamt för att stå emot de främsta. Men båda är rutinerade och ledartyper samt spelare som Ranieri garanterat inte vill lämna utanför laget. På ytterbacksplats lär han statsa på Ritchie De Laet och någon av Jeff Schlupp och Christian Fuchs. Den senare fick börja på bänken senast, men med fyra säsonger i Schalke 04 bakom sig så är det en spelare som kommer att växa in i laget vad det lider.

På mitten ska det bli intressant att se hur Danny Drinkwater klarar sig. Spelade hela matchen i premiären och är en skicklig spelmotor som ifjol hade lite svårt att anpassa sig till Premier League-tempot. Men för vissa spelare tar det tid och om han kan komma närmare den roll han hade i The Championship, så är det av stort värde på Leicester. Just mittfältsmotorer växer inte på träd och tenderar att vara oerhört dyra att köpa. Dessutom är risken alltid stor att de inte passar in i gruppen. Drinkwater kommer ur gruppen och kan han bara anpassa sig, så är det den perfekta lösningen. Han kamperar ihop med fansens favorit Andy King. En genombrottsspelare som laget inte kan vara utan. Mest intressant är det dock på kanterna Riyad Mahrez var magisk i premiären och gjorde också två mål, medan Aston Villas forna storlöfte Marc Albrighton också fann nätmaskorna och visade på den förmåga som vi vet att han besitter, men som oftast bara visas glimtvis.

Äktenskapet Ranieri och Leicester

Längst fram finns engelsmannen Jamie Vardy som i våras kallades till Roy Hodgsons A-landslag. En spelare som utvecklats mycket under senare tid, rent fotbollsmässigt. Mentalt verkar han dock vara kvar i den attityd som tydligen rådde under Pearson och för att Vardy ska ta nya steg i sin utveckling måste han få fason på detta. Shinji Okazaki är ett nyförvärv från Bundesligalaget Mainz 05 med ett lysande målfacit i det japanska landslaget. Kan utvecklas till lagets store stjärna. Bakom skuggar kompetente argentinaren Leonardo Ulloa och – som vanligt – gamle David Nugent som aldrig får förbises av ett motståndarförsvar.

Äktenskapet Claudio Ranieri och Leicester City har börjat bra och i den bästa av världar kan italienaren tillföra taktik och rutin till ett entusiastiskt kämpagäng med begåvade spelare. Då kan det slå gnistor och det är ingen tvekan om målet – en Europaplats, åtminstone enligt Ranieri själv. Nå, det är ett ambitiöst mål och i en sämre värld faller Ranieris inflytande platt och laget står inför en kollaps. Med andra ord har vi här ett gäng som kan hamna var som helst från plats sex och nedåt. Det är också ett gäng som mycket väl kan gå långt i någon av cuperna.…

Leicester City är lite av en dold storhet, ungefär som en vattenbärande mittfältare som alltid finns med, men aldrig tar rubrikerna. Faktum är att laget bara varit nere i ligasystemets tredjedivision under en säsong 2008/09.

Hela 46 säsonger i högstadivisionen och 62 i andradivisionen samt en i tredjedivisionen är onekligen ett stabilt facit. Lägg därtill att Leicester delar förstaplatsen avseende segrar i andradivisionen med sju stycken. Laget bildades som Leicester Fosse 1884 och levde inledningsvis en något nomadisk tillvaro till dess att Filbert Street blev deras hem 1891. En arena som tjänat klubben i 111 år till dess att man intog Walkers Stadium (först döpt till Filbert Way) 2002 och som numera heter King Power Stadium, efter de nya ägarnas önskemål. Redan 1919 byttes Fosse mot City, då Leicester fått stadsprivilegier och den gamla ledningen hamnat i ekonomiska trångmål. Och 1928/29 hamnade laget tvåa i högstadivisionen, vilket fortfarande är den mest framskjutna placeringen genom tiderna för Leicester City. Men det är å andra sidan betydligt mer än de flesta andra lag mäktat med.

Två perioder av framgång

Två perioder utmärker sig avseende framgångar på den allra högsta nivån. På 60-talet var laget att räkna med och aspirerade på topplaceringar. Dessutom lyckades man med konststycket att nå tre FA-cupfinaler och två ligacupfinaler, varav ligacupfinalen 1964 slutade i ett efterlängtat pokallyft. Det första någonsin. Runt millennieskiftet togs ytterligare två ligacuptitlar (1997 och 2000) samt en finalplats (1999). Nästan så laget prenumerade på ligacupbucklan.

Stora spelare har passerat genom åren, inte minst Englands bäste målvakt genom tiderna – Gordon Banks. När England tog VM guld 1966 med Banks som en av nyckelspelarna var han fortfarande Leicester-spelare. Faktum är att han var The Foxes trogen under perioden 1957-1967 innan han flyttade till Stoke City. Han avlöstes av Englands kanske näst bäste målvakt genom tiderna – Peter Shilton – som började som lärling 1963 och flyttade vidare till – jo, just det – Stoke City – 1974. Och vem minns inte anfallsparet Gary Lineker och Alan Smith på 80-talet. Lineker avancerade som lärling och 1981/82 gjorde han 19 mål som förbättrades påföljande säsong med 26 mål och avancemang till högstadivisionen. Han skulle bli kvar i ytterligare två säsonger och målskörden fortsatte med 22 mål 1983/84 och hela 29 mål 1984/85. Lineker drog sedan vidare till Everton och vann skytteligan i både engelska ligan och i VM 1986. Resten är historia. Alan Smith var inte mycket sämre med 14 mål 1982/83, 16 mål 1983/84, 15 mål 1984/85, 19 mål 1985/86 samt 20 mål 1986/87. Smith fick därefter en framgångsrik tid i Arsenal.

Stökiga år mellan O Neill och Nigel Pearson

Tiden runt decennieskiftet präglades av managern Martin O Neill som skapade ett svårslaget lag, där alla arbetade stenhårt och inget lag kunde någonsin känna sig säker när de begav sig ut på plan mot The Foxes. Bland annat gjorde svensken Pontus Kåmark en kanonmatch i backlinjen när Leicester tog hem ligacupen 1997 mot ett stjärnspäckat Middlesbrough, där svensken plockade bort brassen Juninho helt och hållet.

Stökiga år följde efter att O Neill i juni 2000 lämnat för Celtic i Skottland. Faktum är att nyligen utnämnde managern Claudio Ranieri är den trettonde i raden som passerat sedan sommaren 2000. Nigel Pearson är undantaget med sina två sejourer 2008 till 2010 samt 2011 – 2015. Under 2010 såldes klubben till ett thailändskt konsortium ledda av ägarfamiljen till King Power Group. I samband med detta värvades också Sven-Göran Eriksson som manager, men det blev en ganska så kort historia, då han endast lyckades med fem vinster på 13 matcher. Nigel Pearson klev in som ny manager och blev också den som åter tog Leicester från The Championship till Premier League. De thailändska ägarna och Pearson drog dock inte jämt och en rad skandaler ledde tillslut fram till en ohållbar situation under sommaren, därav värvningen av rutinerade Claudio Ranieri. En italienare vars temperament är av det ,er erfarna och lugna slaget och frågan är hur det passar in i Leicester City.…