Två dagar efter bragden. Sitter och skriver detta med ett leende på läpparna. Det svenska U21-laget har charmat oss alla och överträffat de mest fantasifullt optimistiska förväntningar. Dessutom har de lyckats med bedriften att få en grå hämmad sommar att blomma ut.
I ärlighetens namn var jag redan inför finalen i förrgår fortfarande segerrusig sedan semifinalen i lördags, under vilken jag satt och väntade på att min äldste son skulle komma hem efter en fotbollscup. Hade sms:at löpande när målen trillade in, då han var på väg hem i en bil från västra Sverige. Och jag insåg att för min son och hans kompisar är John Guidetti, Simon Tibbling, Oscar Lewicki och allt vad de nu heter samma hjältar som VM -94 laget var för mig. Jag var äldre då än vad han är nu, men det är samma känsla.
Kasatonov fick köpa korv och det omöjliga blev möjligt
Visst, det är inte a-lagsfotboll, men det är ju helt irrelevant. U21-fotbollen är idag mer uppmärksammad än tidigare och kan därmed framkalla samma känslor som våra största idrottsbragder genom tiderna. När jag växte upp på 70- och 80-talen var TV-pucken en välexponerad turnering och något som gav hopp för regional glädje och ungdomlig briljans, till skillnad från den då omöjliga kampen på a-landslagsnivå mot det sovjetiska landslaget. Det var fantastiska upplevelser när mitt Norrbotten vann TV-pucken två år på raken under 80-talet.
Än större var dock det osannolika hockeyguldet i VM 1987, då ryssen äntligen betvingades. Än idag kan jag i minnet spela upp målet som gav 2-2. Den sovjetiske målvakten kastar först klubban i desperation och därefter handsken i besvikelse och storbacken Kasatonov svär och gormar rakt ut i luften. Detta oövervinnerliga lag med en stålmentalitet där känslor och desperation aldrig visades. Ögonblicket som slog dem itu var när Bengt-Åke Gustavsson förde upp pucken i deras zon, spelade tillbaka till Tommy Albelin som fann Tomas Sandström med en diagonalpassning. Sandström la pucken bakom ryggen och fintade helt bort målvakt och back (jo, självaste Kasatonov åkte på att köpa en korv!), vilket ledde till att Håkan Loob kunde raka in pucken i öppet mål. Guldet säkrades senare (faktiskt tack vare en seger av Sovjet mot Tjeckoslovakien) och en svensk guldtorka på 25 år var över, men just den situationen var ett definierande ögonblick och decennier av omöjlighet blev plötsligt inte bara en möjlighet, utan en realitet. Vi hade inte ens varit nära Sovjet på många år, men just i denna match jobbade sig Tre kronor in och visade att inget var omöjligt.
Lite samma sak som vårt U21-landslag under hela denna turnering, men kanske främst i finalen. Detta magiska Portugal som började såsom den överlägsna supermakt inom fotbollen de är och gjorde första kvarten till en fruktansvärd upplevelse. Men tron fanns i det svenska laget och undan för undan tog man sig in i matchen. Ju längre kampen led desto mer växte Sverige och var nog det lag som var mest besvikna att det fortfarande stod 0-0 efter förlängning. John Guidetti var bisarrt fokuserad och gav det där dubbla extra i varje situation, vilket också gjorde att han skapade flera kvalificerade målchanser. Chanser som han aldrig skulle vara nära att skapa i en normal match i serielunk.
Den glider in i mål…
Det omöjliga gjordes möjligt och blev sedan en realitet. Sverige lyfte EM – bucklan. Euforin var och är total. En del menar nog att på ungdomsnivå är JVM-guldet 1981 i hockey och gårdagens bragd uppe på piedestalen av omöjliga uppdrag som faktiskt lyckades. Kan också tänka mig hur det kändes de två somrarna då Sverige kom tvåa i fotbolls VM på hemmaplan 1958, där tv:n fick sitt genombrott i Sverige. För att inte tala om påföljande sommar när folk satt fastklistrade vid radioapparaterna för att lyssna när Ingemar Johansson tog hem titeln i tungviktsboxning. Sveriges Radio sände inte proffsboxning, utan Radio Luxemburg fick rattas in med över tre miljoner lyssnare just denna junikväll 1959. För att inte tala om Lennart Hylands berömda referat från Colorado Springs när Sverige tog VM-guld i hockey 1962.
”Till Nisse Nilsson som slår på ett långskott som kan glida in i mål, den kan glida in i mål, den gör det. Den glider in i måål, den glider in i m-å-å-å-å-l – och vi leder med fem mål mot tre och alla de svenska pojkarna är inne på banan och klappar om varandra.”
För att inte tala om semifinalen i fotbolls EM 1992… Och så vidare. Men hockey VM 1987 och fotbolls VM 1994 är mina stora minnen av svenska idrottsbragder, möjligtvis i konkurrens med Thomas Wassbergs duell mot Juha Mieto i OS 1980, Björn Borgs femte raka Wimbledon-titel i en episk match mot John McEnroe samma år samt Sveriges guld i handbolls VM 1990. Minnen som fastnat. I olika grad. Minnen som framkallar känslor som jag för alltid delar med andra som följde tv- eller radiosändningarna. Stora känslor för flertalet svenskar.
Stora bragder, gemensamma minnen
Kanske inte samma känslor rörs upp hos lika många när det gällde stora prestationer som svenska fotbollslagets OS-seger i London 1948 eller bronset i fotbolls VM i Brasilien 1950, där målvakten Kalle Svensson blev Rio-Kalle med hela svenska folket. De var lite för långt bort när det gäller exponering och idrotten hade därmed inte samma förmåga att skapa en fest för alla. Något som kan ena oss i glädje över en sommar. All denna enande eufori är något som sedan blir milstolpar i ens liv, något man kan se tillbaka på, ta fram och njuta när det är mörkt grått och diskhon är fylld till bredden.
En riktig bragd måste exponeras så att många kan ta del av den och då blir det något som ger glädje åt alla. Under tisdagens EM-final satt jag och min fotbollstokige äldste son och följde med febrig nervositet. Tillsammans har vi nu ett gemensamt magiskt idrottsminne vi kommer prata om resten av livet, såsom mina egna minnen från hockey VM 1987 och fotbolls VM 1994. Patrik Carlgrens straffräddningar har skapat samma minnesgemenskap som Thomas Ravellis 1994. Vi kommer för alltid att återkomma till Simon Tibbling, John Guidetti, Oscar Lewicki, Patrik Carlgren och Isaac Kiese Thelin. På samma sätt som jag aldrig släppt Tomas Brolin, Kenneth Andersson, Thomas Ravelli, Håkan Loob och Tomas Sandström. Bara en sån sak.