Hög utdelning på stryktipset i helgen då 13 rätt belönades med strax över miljonen. Skrällarna hittade vi långt upp på kupongen i matcherna från Premier League. Swansea tog överraskande poäng på bortagräs mot Chelsea och även Watford knep poäng på bortaplan, det mot Everton. Aston Villa var även det en liten skräll då laget plockade tre poäng på resande fot mot nykomlingen Bournemouth. Tvåan streckad på 25% där. Nya tag nästa helg!
…
Det var en märklig säsong 2014/15. Chelsea var det enda lag som lyckades uppvisa någon form av stabilitet, klass och helgjutenhet. Därav ligasegern. Svårare nu.
Det blev aldrig någon kamp förra säsongen, vilket etablerades från första början när det stod klart att Cesc Fabregas och Diego Costa bärgats och därmed insåg nog alla att de sista pusselbitarna var på plats. Som det ser ut nu så kommer Chelsea inte att försvagas till kommande säsong, snarare tvärtom, däremot finns det flera lag som förstärker och inte kan väl motståndet bete sig lika blekt i ytterligare en säsong?
Petr Cechs flytt från Chelsea till Arsenal innehåller en hel del intressant symbolik. Som definitionen av stabilitet, erfarenhet och framgång går det inte att få en bättre back up till Thibaut Courtois. Problemet är bara att Cech själv vill mer och inser att han har en större roll att spela i ytterligare några år. Att Mourinho släpper honom till den kanske svåraste rivalen känns därmed lite märkligt. Eller så är det helt enkelt en present. En uppskattning för Cechs alla år i Chelsea från The Special Ones sida? I så fall är det vackert.
För på samma sätt som Fabregas och Costa var pusselbitar som saknades i ett för övrigt starkt lagbygge som Chelsea, så är en målvakt av Cechs kaliber, en mittback och en klassforward, det som saknats i Arsenal. Chelsea spelade helgjuten fotboll ifjol. En tydlig spelidé, få skador och spelare som passar perfekt för sina väldefinierade uppgifter. Och när det inte finns så mycket till utmaningar från andra lag, så innebär det en ligaseger. Även denna säsong kommer Mourinho att lita till samma helgjutna stabilitet. Backlinjen är ligans allra bästa. Den kommer att vara så ytterligare i ett par år, däremot måste Mourinho redan nu börja spela in några arvtagare. Kurt Zouma har kapaciteten och det är inte svårt att förstå Mourinhos intresse för Evertons John Stones.
Mittfältet är omställningsspelets virtuoser och så länge Chelsea kan styra matcherna enligt deras egna taktiska upplägg finns det få lagdelar i världen som är vassare. Möjligtvis behöver Juan Cuadrado ersättas, då han inte lyckats anpassa sig till England och Chelsea ännu.
Längst fram ser det faktiskt bättre ut än ifjol. Diego Costa kommer inte att orka fightas ensam på topp under en hel säsong. Då är Loic Remy en lysande ersättare, särskilt med tanke på att han har en förmåga att dominera mot de lite sämre lagen och därmed avlasta Costa när serielunken blir för tuff. Lånet av Radamel Falcao är också ett smart drag. Alla vet vad Falcao kan, även om han var helt malplacerad i Manchester United. Men vilken spelare att kunna hoppas på när de stora matcherna stundar och Costa är skadad eller måste bytas ut. Då är det läge för Falcao att ta fram sin högstanivå.
Finns det några svagheter? Jo, laget klarar inte av särskilt många skador. Mourinho går runt på en relativt liten trupp och oavsett hur många matcher eller turneringar han deltar i, så är det ofta i stort sett samma gubbar på plan. Förra säsongen var laget förskonade från skador en masse. Dessutom har Chelsea svårt att vända och föra toppmatcher som inte hamnar i Mourinhos taktiska fålla. De till synes starkare trupperna i Arsenal och Manchester United har därmed sin chans i att ta tag i matcherna och tack vare individuell förmåga undvika Chelsea-fållan. Förra säsongen fanns inte sådan kvalitet hos någon motståndare, åtminstone inte under en tillräckligt lång period. Mycket tyder dock på att det kommer bli andra bullar 2015/16. Jose Moruinhos Chelsea måste därmed höja sig ytterligare ett snäpp för att bärga ännu en ligatitel. Dessutom lär trycket på en framgång i Champions League kräva mer av den redan relativt sårbara truppen.…
Chelsea FC är idag en äkta storklubb. Uppbackad av Roman Abramovic ofantliga rikedom har laget blivit en framgångsmaskin, men det har inte alltid varit så.
Klubben bildades 1905, men förutom en FA-cupfinal 1915, så var det tunnsått med framgångar under större delen av århundradet. Chelsea har dock alltid varit en klubb som tagit plats och fick redan på 20-talet rykte om sig att vara en klubb lockade stora namn. Men egentligen var det först på 50-talet som man kan tala om någon form av framgång i och med ligaseger 1954-55. Det var Arsenals forne centertank Ted Drake som från 1952 skapade ett nytt lag på andra premisser än före kriget. Han förbättrade ungdomsverksamheten, utvecklade träningarna och sökte spelare i de lägre divisionerna i syfte att snarare bygga ett lag än spektakulära värvningar. Tyvärr lyckade man inte ta Drakes projekt vidare och hade svårt att under resterande del av 50-talet ta sig upp från mittenplaceringarnas mediokra tillvaro.
Sextiotalet var dock ett gyllene decennium för Chelsea. Laget blev en symbol för The Swinging Sixties. Unga, glamourösa, bohemiska och starka individer präglade Chelsea-upplagorna och vid flertalet tillfällen var de och sniffade på storhet, men nådde aldrig riktigt fram. Ligacupsegern 1964/65 och FA-cupsegern 1969/70 med en efterföljande Cupvinnarcupseger 1970/71 blev höjdpunkterna. Talanger och profiler fanns det dock gott om, alltifrån den oregerlige men magiske Alan Hudson till den levande jordfräsen Ron ”Chopper” Harris. Umgänget i omklädningsrummet kompletterades av ett lika intensivt frekventerande av med Londons modeller och det pulserande 60-tal som var särskilt aktivt i området runt Chelsea. Fortfarande var laget en bra bit bort från klubbar som Manchester United, Liverpool, Everton, Tottenham, Manchester City och Leeds när det gällde att kontinuerligt utmana om titlar. Och det skulle bli värre. Mycket värre.
Kommande två decennier blev dystra. På 70-talet startas ett ambitiöst projekt att renovera slitna Stamford Bridge, som varit lagets hem sedan bildandet 1905. Problemet är att det inga pengar finns och hela projektet havererar samtidigt som klubben går allt sämre sportsligt och dess huliganer etablerar sig som en av de mest fruktade rötäggsgrupperingarna i England. Stamford Bridge övertas av fastighetsägare och det går så illa att en viss Ken Bates köper klubben för blott ett pund 1982. Laget är i andradivisionen och det finns egentligen inga värden eller hopp. Klubben är nära nedflyttning till tredjedivisionen, men tar sig i kragen och managern John Neal lyckas få ihop ett riktigt bra lag, med minimala resurser och ganska snart är de åter i högstadivisionen. Tipsextra-tittare på 80-talet minns nog anfallstrion med Pat Nevin, Kerry Dixon och David Speedie i ett lag som kunde vinna och förlora mot vem som helst när som helst. Efter ett kort besök i andradivisionen började dock Ken Bates få ordning på Chelsea och efter många om och men köpte han tillbaka Stamford Bridge 1992, mycket tack vare en fastighetskrasch, vilket gjorde att fastighetsägarna sålde billigt.
Laget nådde FA-cupfinal 1994 under Glenn Hoddle, men det var först när Ruud Gullit tog över 1996 som klubben gick från att ha varit en berömd, ibland glamourös klubb, men med förlorarstämpel, till att skapa vinnarmentalitet. FA-cupsegern 1997 får ses som startskottet för kommande decenniers pokalsamlande. Ken Bates sålde klubben 2003 till den ryske oligarken Roman Abramovic för 140 miljoner pund och genast öppnades en plånbok där det inte fanns någon botten.
Vinnarkulturen skapades under managers som Ruud Gullit och Gianluca Vialli, men med Abramovic pengar kom kraven på omedelbar succé. Om och om igen. Den sista pusselbiten var en kaxig portugis vid namn Jose Mourinho. Fram till 1997 hade Chelsea – från starten 1905 – endast lyckas samla på sig en ligatitel, en FA-cup, en ligacup och en cupvinnarcup. Helt ok, men knappast ett facit för att mäta sig med de stora traditionstyngda klubbarna. Från säsongen 1996/97 har klubben lyckats samla ihop fyra ligatitlar, sex FA-cuper, fyra ligacuper, två Europa League/UEFA-cup, en cupvinnarcup och inte minst – en Champions League. År 2099/10 sällade de sig även till den exklusiva skaran som vunnit The Double, det vill säga ligan och FA-cupen under en och samma säsong. Laget blev dessutom det första engelska klubben som vunnit samtliga Europeiska cuper.
Det är onekligen en sannsaga, kryddad av gigantiska resurser, men av det lite bohemiska Chelsea från The Swinging Sixties finns inte mycket kvar, förutom minnen och rötter för fans som kanske inte alltid känner sig hemma i den exklusiva miljö som råder runt Chelsea idag. En saga i två delar, där Ruud Gullit får ses som en symbol för dess brytpunkt och som regerande mästare finns där inget som tyder på att laget inte kommer att fortsätta på de senaste decenniernas framgångssaga.…
Engelska fotbollen är tillbaka på stryktipset när både Premier League och Championship tar plats på helgens kupong. Det innebär alltid högre omsättning och således även mer pengar att vinna. Svårt att veta vart lagen står tidigt på säsongen och det luktar därför hög utdelning. Vi gör ett försök!
1. Chelsea – Swansea 1
Chelsea hade en stark start på fjolårssäsongen och sett till truppen ser laget minst lika starka ut även i år. Falcao har lånats in och tillsammans med Diego Costa på topp är Chelsea giftiga. Swansea gjorde en bra fjolårssäsong och är faktiskt obesegrade på försäsongen i sina fem träningsmatcher. Men det är inte mot lag av Chelseas kaliber och ettan känns solklar. Spik!
2. Bournemouth – Aston Villa x
Nykomlingen Bournemouth plockade hem Championship förra säsongen men har inte värvat allt för mycket klass efter uppflyttningen till Premier League. Bara två förluster på sju träningsmatcher, men mot relativt behagligt motstånd. Villa sålde sin stjärna Benteke och har inte lyckats ersätta honom fullt ut. Villa obesegrade i sina fem senaste träningsmatcher men med hela fyra oavgjorda på dessa. Svårtippad match där det inte ska snålas med strecken.
3. Everton – Watford 2
Everton hade en bedrövlig start under fjolårssäsongen trots ett bra lag på papperet. Träningsmatcherna har inte övertygad då laget finslipat formen till den här matchen med två raka förluster. Watford är nykomlingar och tippas åka ur Premier League. Men det finns ett gäng intressanta spelare hos Watford och laget kan mycket väl överraska här till fina procent. Helgardera!
4. Leicester – Sunderland 1
Leicester stod för en imponerande slutspurt under förra säsongen i Premier League och lyckades rädda nytt kontrakt. Fin försäsong med fyra vinster och ett kryss på fem träningsmatcher. Sunderland hade problem med målskyttet under fjolårssäsongen och har blandat rejält under försäsongen. Ettan ligger närmast till hands men vi fyller även på med krysset.
5. Norwich – Crystal Palace 2
Norwich har haft en del skadebekymmer på försäsongen och har varvat prestationer mot relativt blekt motstånd. Palace ser intressanta ut och har gjort en kanonvärvning i Yohan Cabaye från PSG. Palace har också varvat i träningsmatcherna men känns som ett starkare lag på papperet. Dessutom var Palace ett mycket bra bortalag förra säsongen. Vi nöjer oss med x2!
6. Birmingham – Reading 1
Över till Championship där Birmingham gått tungt i träningsmatcherna på slutet. Men laget har goda minnen från hemmamöte mot Reading där det här mötet slutade 6-1 (!) förra säsongen. Reading har inte vunnit någon av sina fyra träningsmatcher, men det har varit mot lite svårare motståndare än vad Birmingham träningsspelat mot. Hemmalaget får tipset men krysset ska med på kupongen.
7. Blackburn – Wolverhampton 1
Blackburn har värvat ett par intressanta spelare för att spetsa till det offensivt och har lyckats bra i träningsmatcherna på försäsongen. Fyra vinster och ett kryss på sex träningsmatcherna är bra facit. Wolves har också gått starkt i träningsmatcherna på försäsongen med tre vinster och två kryss på fem matcher. På papperet tycker vi dock att Blackburn känns som det starkare laget och vi chansspikar.
8. Bolton – Derby 2
Bolton hade en svag fjolårssäsong och ser inte ut att tillhöra övre halvan den här säsongen heller. Försvarsspelet har varit ett frågetecken på försäsongen med en hel del insläppta mål. Derby tillhörde toppen av tabellen förra säsongen och har en stark försäsong bakom sig med bland annat ett kryss mot spanska Villarreal. Tvåan känns stark här och vi spikar!
9. Brentford – Ipswich 1
Brentford med Lasse Vibe i truppen var nära spel i Premier League förra säsongen, men fick stanna kvar i andraligan. Mål i samtliga träningsmatcher på försäsongen av Brentford och laget är tippade att kriga om en plats till PL. Ipswich har också gjort en hel del mål i träningsmatcherna men är inte lika starka defensivt. Hemmaplan avgör tror vi och nöjer oss med 1x.
10. Charlton – QPR 1
Charlton har värvat friskt inför säsongen och ser mycket starka ut på papperet. Men laget har inte fått ut det på planen i träningsmatcherna och kanske behöver tid för att spela ihop sig. QPR åkte ur Premier League förra säsongen och har givetvis tappat en del spelare. Träningsmatcherna har laget inte imponerat i. Vi nöjer oss med 1x här!
11. Hull – Huddersfield 1
Hull åkte ur Premier League förra säsongen och tippas tillhöra toppen av Championship med det lag de har just nu. Stark försäsongen med tre vinster och två kryss på deras fem träningsmatcher. Huddersfield har en del att jobba på i försvarsspelet då laget släppt in nio mål på de fyra senaste träningsmatcherna. Ettan känns stark och vi singlar!
12. Falkenberg – Helsingborg 2
Vi avslutar med två allsvenska matcher där ett formsvagt Falkenberg tar emot Helsingborg. Falkenberg har tagit fyra poäng på de fem senaste matcherna och har blivit nollade i tre av dessa matcher. Helsingborg har ingen dunderform men har plockat två segrar på de tre senaste matcherna. Gästerna får dessutom tillbaka två spelare från avstängning. Falkenberg i störst behov av poäng, men Helsingborg kniper dem? Vi sätter x2 på kupongen!
13. Häcken – Gefle x
Avslutningsvis har vi match mellan mittenlagen Häcken och Gefle. Häcken stod för en bra insats mot Djurgården senast och förtjänade poäng, men fick ge sig på slutet. Annars har Häcken bra hemmaform för dagen med fyra raka utan förlust. Gefle är inne i ett stim just nu med fyra raka utan förlust där försvarsspelet varit i fokus. Poäng i fyra av nio bortamatcher under säsongen. Gefle kan vara kupongens skräll och vi utnyttjar en helgardering här.…
Seger i The Championship och en manager som knappt vet hur det är att förlora med sitt AFC Bournemouth lovar gott inför lagets första sejour i Premier League.
Frågan är bara när en staty ska resas över Eddie Howe. Få skulle nog protestera om det gjordes redan idag, då Bournemouth bästa tid är nu. Samtidigt är det inte det lättaste att överleva en första säsong i Premier League och klarar man det så är det än svårare att klara sig kvar säsong två. Eddie Howe har dock, trots ett inte särskilt namnkunnigt lag, chansen.
Howe har fokuserat på smarta köp lite under radarn som förhoppningsvis ska vara lite listigare än motståndarna. Och det är just Howes list som kommer att vara avgörande och som hela staden Bournemouth måste lita sig till. Från Everton har han värvat rutinerade Sylvain Distin. Född 1977, så får fransmannen anses som en åldring, men är en av de mest vältränade och håller säkert ytterligare ett par år. Onekligen en viktig pusselbit för att få in Premier League-rutin i laget. Som möjlig radarpartner i mittlåset har Howe investerat i Ipswich lovande Tyrone Mings. En spelare med stor potential, men som ännu kanske inte riktigt närmat sig de högt ställda förväntningarna. Om Howe kan få Distin och Mings att fungera ihop, kan vi nog förvänta oss ett solitt försvar. Kombinationen är i tankevärlden rätt kittlande. Visserligen har Howe även tillgång till lagets bästa mittback från ifjol Steve Cook som bildade mittlås med lagkaptenen Tommy Elphick. Men frågan är om de håller för Premier League? Mings och Distin kan även användas på ytterbacksplats, men bäst är de i mitten. Duktige högerbacken Simon Francis kommer också att bli en stor tillgång under säsongen.
Den snabbe yttern Christian Atsu tillhör Chelsea, men lånades ut till Everton under förra säsongen. Trots att ghananen var lysande i afrikanska mästerskapen fick han inte saker och ting att funka i Everton. Under Howes ledning lär han dock få betydligt större förtroende och kan han nå samma höjder som i afrikanska mästerskapen, så har Bournemouth en ytter i världsklass. Ett annat intressant nyförvärv är forwarden och norrmannen från Blackburn Rovers – Joshua King – även det en kille med stor potential som ännu inte blommat.
På mittfältet finns redan skotten Matt Ritchie, som inte bara har debuterat i landslaget, utan blev ifjol utnämnd till Football Leagues bäste spelare i en undersökning av tidningen FourFourTwo. Elva mål och hela tretton assist i ligan talar sitt tydliga språk. Kan han fortsätta att leverera på högsta nivå i samarbete med mittfältsgeneralen Harry Arter, har Howe nyckeln till Bournemouths eventuella framgång. Arter är stjärnan och han måste lyckas. Längst fram vilar ett tungt ok på Callum Wilson och Yann Kermorgant som verkligen behöver stöd av Joshua King. Om de tre finner toppformen kan inget lag känna sig säkra, oavsett vem av dem som är på plan för tillfället. Dessutom har Howe stärkt upp laget med två nya målvakter i Adam Federici och Artur Boruc samt den lovande backen Filippo Costa från Chievo, vilket ger ytterligare stadga åt försvaret.
Howe tar mycket inspiration från Josep Guardiola och FC Bayern Munchen, särskilt avseende träningsmetoder. På så sätt har han också med oerhört små medel lyckats bygga ett mycket välspelande lag. I Premier League räcker detta dock inte särskilt långt ifall man inte har ett stabilt försvarsspel. De starka omställningslagen pulvriserar motstånd som är bra på att hålla boll, men inte kan hålla tätt bakåt.
Howes värvningar handlar om att lyckas få fram mer av spelare än vad andra managers kan, något han har bevisat genom åren med tanke på hur snabbt Bournemouth har klättrat i ligasystemet. Denna smartness är lagets hopp och mycket tyder på att Howe kommer att klara kontraktet, vilket – i så fall – är mer än godkänt. Hela England söker också med ljus och lykta efter en briljant engelsk manager som kan göra avtryck i världsfotbollen igen. Faktum är att den senaste engelske managern som vann en ligatitel var Howard Wilkinson i Leeds 1992… Och inte finns det någon uppsjö av engelsmän att välja bland när Roy Hodgson ska ersättas. Mycket av hoppet står till 37-årige Eddie Howe.…
Uppvuxen i Buster-generationen och med Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK fortfarande i färskt minne har präglat många 60- och 70-talister. Men Eddie Howes Bournemouth överträffar all gammal fiktion med råge.
Lilla Åshöjdens BK som mot alla odds klättrade upp genom divisionerna och tillslut nådde nästan ända fram till allsvenskan. Men bara nästan, för hela vägen hade varit så pass osannolikt att det inte hållit som fiktion. Då. Åshöjdens huvudpersoner – bröderna Jorma och Edward Engmark – blev sedan proffs i Everton FC. Inte i böckerna, men väl i serietidningen Buster någonstans runt 1983. Och samtidigt hade först Swansea tagit sig från den allra lägsta divisionen upp till en sjätteplats i högstaserien för att följas av Elton Johns Watford, vars bedrift sträckte sig till en andraplats och en FA-cupfinal. Undrens tid var här och verkligheten överträffade fiktionen och med ens kändes Åshöjdens kval till allsvenskan inte lika imponerande. Ingenting var längre omöjligt.
Samma säsong som Watford gick till FA-cupfinal (förlorades mot Everton, dock utan Jorma och Edward Engmark…) bidrog även AFC Bournemouth till att göra det omöjliga möjligt, när de slog ut regerande FA-cupmästarna Manchester United tidigare i turneringen. Sydkustlaget leddes på den tiden av en lovande manager vid namn Harry Redknapp som 1987 skulle ta laget till andradivisionen (nuvarande The Championship). Högre än så hade klubben aldrig varit och skulle heller aldrig nå under 1900-talet.
Boscombe F.C bildades 1899. Det var en ombildning från Boscombe St. John`s Lads Institute FC, vilka bildades 1890. Runt 1910 kontrakterade laget sin förste professionelle spelare vid namn B. Prenton och fick dessutom ett långtidskontrakt på ett stycke mark i Kings Park av landägarfamiljen Cooper-Dean. Namnet på hemmaarenan blev därmed Dean Court och har så varit tills nyligen då den av sponsorskäl egentligen kallas Vitality Stadium. Nära beläget arenan finns en del körsbärsträdgårdar, vilket kan ha varit upphovet till smeknamnet The Cherries, men även klubbfärgerna kan ha spelat roll. Deans Court må vara en gammal arena, men stor är den inte och en kapacitet på blotta 11 700 åskådare är en kraftig hämsko ifall Bournemouth har större mål än att klara sig kvar i Premier League under några säsonger.
Likt många lag före ändrade klubben 1971 tröjfärg från röda tröjor med vita ärmar till röd- och svartrandigt, efter inspiration av klassiska AC Milan. Leeds United hade tidigare ändrat sin tröjfärg till helvit inspirerade av Real Madrid och ännu tidigare hade Burnley FC inspirerats minst lika starkt av förkrigstidens giganter (före första världskriget) Aston Villas dräkt. Syftet har alltid varit att iklä sig en framgångskänsla som ska riva mentala och traditionsbaserade hinder. Det funkade för Burnley och Leeds, men det är nog först nu som Bournemouth kan hämta hem effekten av tröjfärgsbytet.
Redan 1923 bytte laget namn igen. Denna gång till Bournemouth and Boscombe Athletic Football Club. Men det var först 1972 under manager John Bond (som sedan skulle lyckas i Norwich och misslyckas i Manchester City) som namnet AFC Bournemouth blev verklighet, ungefär samtidigt som tröjfärgsbytet och laget var redo för den moderna verkligheten. Under samma period dominerade en viss Ted MacDougall med sitt målskytte. Han ska bland annat ha gjort nio mål i en 11-0-seger mot Margate 1971. Men förutom en gyllene era under Harry Redknapp, lyfter det aldrig för Bournemouth som förblir ett lag för de lägre divisionerna och ibland på gränsen även där.
I februari 2008 hamnade klubben under administration (en något lindrigare form av svensk konkurs) på grund av alltför stora skulder. Poängavdrag ledde till nedflyttning till League Two. Strulet med skulder och ägarskap fortsatte och det blev ytterligare poängavdrag. När före detta spelaren Eddie Howe tog över var laget hela tio poäng bakom näst sista laget i League Two. Vid blott 31-årsålder fick Howe en nästan omöjlig uppgift – rädda laget kvar i den professionella fotbollsligan. Efter en osannolik upphämtning klarade man kontraktet i sista hemmamatchen säsongen 2008/09, tack vare 2-1 mot Grimsby Town tio minuter innan slutsignalen. Målet gjordes av klubblegendaren Steve Fletcher. En annan legendar var målspottaren Dickie Dowsett som härjade under 50- och 60-talen. Faktum är spelaren som nickar bollen på klubbens emblem, ska vara Dowsett, eller åtminstone en hyllning till honom.
Ägarsituationen var löst och redan påföljande säsong tog Howe laget till Play off för att ta steget till League One. Huddersfield blev dock för svåra och Howe drog till Burnley FC för nya utmaningar. Tiden efter Howe blev dock allt annat än bra och han var tillbaka i slutet på 2012 och därefter har det gått som tåget och nu är laget i Premier League. För första gången någonsin i ligans högsta division och dessutom med bravur, då man vann The Championship ifjol. Undrens tid är inte förbi och AFC Bournemouths bästa tid är nu.…
Dåligt med ordentliga skrällar på helgens stryktips och utdelningen blev därför relativt låg sett till tidigare veckor på slutet. Ska vi nämna några lag som höjde upp utdelningen så var det Åtvidabergs kryss mot Malmö. Även Wolfsburg, som kryssade mot självaste Bayern Munchen, höjde upp utdelningen en smula. 13 rätt landade till slut på nästan exakt 60 000 kr.
…
En katastrofal säsong fick en temporär vändning när Tim Sherwood tog över, men orosmolnen hopas åter över Villa Park.
Visst, Sherwood spurtade bra och fick vara med en FA-cupfinal, men denna magiskt traditionsrika klubb förtjänar bättre. Förlusten i FA-cupfinalen var också så förnedrande definitiv att man det nästan hade känts bättre om de åkt ut i semifinal med flaggan i topp. Tim Sherwood har gjort sig ett namn som ett frispråkigt tränarämne i Spurs ungdomsled. Till sin stora besvikelse fick han dock inte fortsatt förtroende att leda Tottenhams A-lag, men i februari 2014 dök chansen upp att återupprätta ett Aston Villa som under Paul Lamberts ledning sett alltmer trött och ointressant ut. Egenskaper som till slut brukar leda till degradering. Och Villa var definitivt på väg dit. Ingen struktur i spelet, begåvade spelare som inte lyckades kliva fram och allmän… trötthet.
Sherwoods energi gav resultat direkt och inte nog med att han räddade laget från nedflyttning, han tog Villa till en FA-cupfinal. Men ändå… Ser man till antal vinster sedan han tog över så vinner han knappt varannan match, vilket är lite oroväckande för en coach som på klassiskt engelskt manér har en förmåga att gå in och inspirera. Funkar det inte fullt ut när man tagit över efter en av de tröttaste ledningarna på länge, ska man nog höja ett varningens finger. Faktum är att upphämtningen avstannande ganska så tvärt mot slutet.
Nu har dock Sherwood chansen att bygga ett lag och visa belackarna från Spurs att han visst klarar av att leda ett lag till den absoluta toppen. För även om det kanske inte är aktuellt för Champions League-spel så är Villa ett lag som ska ligga strax därunder och vara med och tävla om andra pokaler. Avståndet dit är rätt långt just nu.
En markering av inriktningen är nog att Sherwood släppte Andreas Weinman, som är en teknisk och populär spelare, men inte passar Sherwood. Även gamlingar som Darren Bent släpps. Tom Cleverley ville han gärna behålla efter lånet från Manchester United, men engelsmannen valde att skriva på för Everton istället. Än värre är dock förlusterna av Fabian Delph och Christian Benteke. Att belgaren Benteke skulle lämna var knappast någon överraskning och säkerligen något Sherwood redan kalkylerat med. Däremot blev Delphs avsked desto tristare.
Hjärtat i Aston Villa hade precis meddelat att han stannar och vill leda klubben som kapten, men så skedde en helomvändning och han skrev på för Manchester City. Svekdebatten är minst sagt infekterad. Delph lär få en mycket välfylld plånbok, men han har också förbittrat de fans som höjt honom till skyarna och var obrottsligt lojala. Det var just mittfältet som fick Aston Villa att vakna till ifjol. Under ledning av den magnifike Delph såg Cleverley och en underskattad Ashley Westwood till att hålla rent för att unge Jack Grealish skulle få utrymme för sin kreativitet och längst fram fanns en Christian Benteke som hittat tillbaka till den nivå alla vet att han kan ligga på.
Nu är mittfältets kärna bort såväl som Benteke och Villas fans har en nervös tid att vänta fram till dess att transferfönstret stängs. Sherwood måste finna tillräckligt bra ersättare och samtidigt inte släppa fler spelare. Rykten som att Adebayor kan vara på väg lär inte trösta någon. Köpen av Micah Richards på backen och Scott Sinclair som forward/ytter är dock intressanta, såväl som Lilles mittfältare Idrissa Gueye. De två förstnämnda är i grunden bra spelare som drabbats av Manchester Citys berömda frysbox, där det är svårt att hitta ut. Korta kontrakt med utlåning till andra ställen brukar inte hjälpa.
Nu har Sherwood chansen att väcka de förmågor som finns hos de tu. Gueye är en mittfältare med stor potential och kan han bara bära oket från Delph samt Cleverley, kan det bli riktigt bra. Värvningen av den lovande franske vänsterbacken Jordan Amavi är också intressant, eftersom det förutom Richards finns viss oro försvarsmässigt. Ron Vlaar har lämnat, då han inte skrivit på nytt kontrakt och kunde välja ny klubb som free agent. Dessutom var det just försvaret som föll ihop med jämna mellanrum, något man inte gör ostraffat i Premier League. Om det råder oro på försvarssidan och mittfältet försvagats rejält, så handlar det snarare om desperation på anfallssidan. Visst, Scott Sinclair kan lira på topp, men är nog bäst som ytter. Därmed återstår gamle trotjänaren Gabby Agbonlahor och Libor Kozak. På tok för tunt helt enkelt. Fler värvningar behövs och det ska bli extra intressant att följa hur Sherwood löser detta under juli-augusti.
Onekligen är detta Sherwoods stora chans som manager och den kommer inte att vara lättagen. Aston Villa har saknat riktning under en längre period och den sovande jätten behöver en rejäl omskakning, men å andra sidan är väl Tim Sherwood rätt profil för just det jobbet. En rimlig målsättning är att åter gå långt i någon cup, men framförallt etablera sig på över halvan med ett lag och en spelidé som ser ut att vara på väg framåt.…
Burnley FC bytte en gång färg på matchstället i syfte att efterlikna det framgångsrika och mäktiga Aston Villa. Det fanns inget större i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet än Aston Villa som var med och startade ligan 1888 och är en av de klassiska klubbarna genom historien.
Sju ligatitlar är det få lag som kan ståta med, särskilt när sex av dem togs fram till och med säsongen 1909/10. Lägg därtill fem FA-cuptitlar, varav sex togs fram till 1919/20, så inser man vilken storhet Birmingham-laget var under tiden från ligans bildande 1888 till 1920-talet. Deras skotske manager George Ramsey är tillsammans med sex mästerskap den med näst mest ligatitlar genom tiderna tillsammans med Liverpools Bob Paisley som under 1970- och 80-talen tog lika många titlar. Endast den oslagbare Sir Alex Ferguson hamnar före med osannolikt 13 ligatitlar.
Efterkrigstiden har dock inte varit lika framgångsrik. På femtiotalet bärgades ytterligare en FA-cuptitel, vilket innebar att om Villa hade lyckats rubba Arsenal i finalen 2015, så hade en 58-årig väntan varit över. Nu är den inte det.
Aston Villa har dock utvecklats som ett mycket framgångsrikt ligacuplag. Redan i den första upplagan 1960/61 tog Villa hem bucklan och sedan blev det två till på 70-talet samt ytterligare två på 90-talet. En final som sticker ut var mot Everton 1976/77, för övrigt det mötet som är det mest spelade i Englands fotbollshistoria, då båda varit med från 1888, med hyfsat få år i lägre divisioner. Det krävdes två omspel och det sista blev en äkta klassiker på Old Trafford, där Villa vann med 3-2. Bland annat efter två mål av deras store stjärna Brian Little och ett magiskt långskott från backen Chris Nicholl.
En gyllene historisk oas fann Aston Villa i början av 80-talet. När klubben förlorade ligacupfinalen 1971 mot Tottenham, vilket dock fick ses som en magisk prestation då laget låg i division 3 (motsvarande League One). Klubbens var nere i en djup mörk källare, där det var långt upp till forna tiders ljus och ära. Men 1974 kom managern Ron Saunders till klubben och började så sakteliga bygga ett lag. Först in 1975 var en mittfältare vid namn Dennis Mortimer, som skulle få lyfta den finaste av pokaler och bli en nyckelspelare som lagkapten. Han fann även en ruskigt begåvad mittfältare vid namn Gordon Cowans i de egna ungdomsleden.
Därefter byggde han vidare. Undan för undan. Målvakten Jimmy Rimmer, backarna Allan Evans, Ken McNaught och Kenny Swain. Mittfältare som Des Bremner och Tony Morley samt forwarden Gary Shaw som också han togs från de egna leden och ersatte storstjärnan Brian Little. Inför säsongen 1980 pungade Saunders ut med rekordsumman 500 000 pund för den sista pusselbiten – landslagscentern Peter Withe. Resten är historia, då laget 1980/81 tog hem ligamästerskapet och fortsatte med att utföra det mest osannolika av allt – vinna Europacupen för mästarlag säsongen efter. Saunders hade tyvärr avgått mitt i den säsongen, så det var vikarien Tony Barton som fick vara med om bragden.
I finalen mötte de FC Bayern Munchen och var rejält nederlagstippade. Dessutom hårt tillbakapressade under stora delar, men så var där ett magiskt ögonblick. De tre offensiva spelarna som förgylld säsongen innan och skapat avund hos konkurrenter kombinerade. Gary Shaw tar fram bollen och spelar ut till Tony Morley som avancerar in i straffområdet, skickar en tyska back upp på läktaren och lägger in bollen till en framstörtande Peter Withe, som rakar in bollen i öppet mål. Kommentatorns reaktion sammanfattar allt:
”Oh, It must be! And It is! Peter Withe!”
Tyvärr lyckades in inte Aston Villa bygga vidare på detta, men en ligatitel och Europacup är mer än de flesta lag klarar av. Dessutom fick de härdade Villa-fansen lite upprättelse för det en gång så stolta klubbemblemet.
Under 90-talet fanns dock tecken på en ny vår. Managern Martin O Neill byggde ett välspelande och mycket svårslaget lag som ideligen skuggade de allra främsta i toppen och dessutom fick ihop till två ligacuptitlar. Tyvärr slutade O Neill lite för tidigt eller så var det för sent, eftersom han inte lyckades ta det där sista steget och O Neill hade svårt att komma överens med ägaren Randy Lerner om framtiden och O Neil sökte istället nya framgångar som Irlands förbundskapten.…
Arsenal har flest säsonger på raken i högstaligan. Lägg därtill 13 ligamästerskap, 12 FA-cuptitlar, två ligacupsegrar, en vinst i Mässcupen (UEFA-cupens föregångare) samt en seger i cupvinnarcupen. Endast Manchester United och Liverpool FC har fler ligatitlar, medan Arsenal är det bästa laget genom tiderna i FA-cupen.
Ur ett historiskt perspektiv är det svåraste som finns att vinna The Double, det vill säga ligan och FA-cupen under en och samma säsong. Arsenal lyckades med detta första gången redan1970/71. Då var man det tredje laget sedan Aston Villa 1896/97 samt Tottenham Hostpurs 1960/61. Därefter har fler lag klarat bedriften, men ingen så många gånger som Arsenal och Manchester United med tre The Double vardera. United kan dock krydda detta med att en av dubblarna och var en Treble med en Champions League-seger. Och är det något Arsenal suktar efter så är det den där Champions League-bucklan.
Trots att Arsenal varit med så pass länge förde dock laget en ganska så anonym tillvaro fram till dess att en viss Herbert Chapman tog över laget i slutet av 20-talet. Den kanske förste moderna managern fokuserade på taktik och byggde sitt lag med hjälp av ett stabilt försvarsspel. Den första titeln kom 1929/30 i FA-cupen, sedan följde ligatitel säsongen. Därmed hade startskottet för Arsenals första storhetstid gått och ligatitlarna trillade in. Chapman avled hastigt 1934 i sviterna av en lunginflammation, men ersättarna byggde vidare och under 30-talet skulle The Gunners ta hem hela sju titlar. Kulturen var så pass stark att det även gick rätt bra direkt efter det långa uppehållet på grund av andra världskriget, då Arsenal vann ligan 1947/48 samt 1952/53 tillsammans med FA-cupen 1949/50.
Arsenals egen medeltid blev dock 60-talet som får ses som en ovanligt mörk era. Visserligen klarade de sig kvar i högstaligan, men pokalerna lyste med sin frånvaro. Runt decennieskiftet 1970 hade dock managern Bertie Mee något på gång och 1969/70 lyckades laget ta hem Mässcupen (föregångaren till FA-cupen), men ingen trodde väl att det habilt samspelta laget med individualisten Charlie George som den enda lite starkare lysande stjärnan, skulle ta hem The Double 1970/71.
Någon längre dynasti lyckades inte Mee bygga och det mesta ebbade sakta ut och 70-talet såg ut att bli ett nytt 60-tal. Unge Terry Neill tog dock laget till tre FA-cupfinaler på raken 1977/78, 78/79, 79/80 samt en cupvinnarcupfinal 1979/80. Av detta blev det endast en seger i den makalösa fyraminutersfinalen mot Manchester United 1978/79. Neill hade dock varit nära, men allt ebbade ut och det var först när den hårdhudade George Graham tog över 1986 som Arsenal skulle återupprätta sin fornstora glans från Herbert Chapmans tid. Graham var spelare i dubbelvinnarlaget 70/71 och tog egentligen vid där Herbert Chapman en gång började – ett lag byggs bakifrån. Det första tecknet att Graham hade något på gång var ligacupsegern 1986/87 sedan skulle två ligatitlar, en FA-cup samt en cupvinnarcuptitel under George Grahams nio säsonger som manager. Efter tveksamheter rörande Grahams göranden och låtanden i samband med transfers, särskilt med den norske agenten Rune Hauge, så fick han avgå. Mannen som tog Arsenal till samma nivå som under 30-talet.
Ett år senare anlände dock en fransman vid namn Arsène Wenger. Han ändrade på allt från kostvanor till spelstil och Grahams disciplinerade och ibland något tråkiga (även om det fanns en hel del fantastiska spelare i laget) Arsenal förvandlades till Englands svar på totalfotboll a la Holland eller Barcelonas tiki taka. Wenger tog även in laget i den främsta framgångseran i dess historia från dubbeln 1997/98 till 2005. Tre ligatitlar och fyra FA-cupsegrar samt konstant deltagande i Champions League, ofta långt fram, utan att kunna sätta kronan på verket. Säsongen 2004/05 togs Arsenals tredje dubbel, men laget gick också obesegrade genom ligan och fick namnet: ”The Invinsibles”. Epitetet ”Boring Boring Arsenal” var därmed ett minne blott. Vägen fram till lagets två raka FA-cupsegrar 2013/14 och 2014/15 har sedan varit något skumpig, men många menar nu att Arsene Wenger är på väg att bygga ytterligare en era.
Inför denna säsong så kan man nästan ta på förväntningarna och Arsène Wenger vet mycket väl att en FA-cupseger inte är tillräcklig under kommande säsong. Det är nära en ny stor era för Arsenal FC och ett misslyckande kommer inte att accepteras från fans och media.
Två FA-cupsegrar på raken är inte fy skam, men för Arsenal kan det endast ses som ett steg mot större erövringar. Med tanke på spelidé, ekonomi och personal bör laget ha förutsättningar att ta en ligatitel. Och denna säsong bör det ske, eller åtminstone bör Arsenal utmana till titeln ända in i slutet, annars kan Arsène Wengers extremt framgångsrika tid i Arsenal vara på väg mot sitt slut.
Han har byggt försiktigt med fantastiskt begåvade spelare, men på senare år har en riktig ryggrad med ledartyper som Tony Adams, Patrick Viera eller liknande. Spelare som skulle bryta springa genom cement för klubben och därmed också bilda den ryggrad exempelvis Chelsea haft genom Petr Cech, John Terry, Frank Lampard och Didier Drogba.
Just köpet av Cech kan också vara det bästa Wenger gjort på transfermarknaden på mycket länge. Hans erfarenhet och stabilitet är en pusselbit som saknats. I förvaret växer Laurent Koscielny för varje säsong och är nyckeln för att Arsenal ska kunna ta steget från ett framgångsrikt och sevärt lag till en ligavinnande klubb. Per Mertesacker leder och kompletterar bra. Det är en spelare som ständigt ifrågasätts, men ändå alltid finns där. Generellt sett behöver nog Arsenal förstärka förvaret med ett par spelare, då det behövs mer stabilitet. Ifall man ska vinna ligan kommer det att krävas ett solitt mittbackspar och ett samspelt försvar i övrigt som inte får drabbas av för många skador. Det finns en rad lovande försvarsnamn i truppen och det är dags att åtminstone ett par av dem kliver fram under säsongen. Varför inte unge Calum Chambers.
Arsenals mittfält innehåller så mycket kvalité att det nästan blir en nackdel. Även här saknas en Patrick Viera, en ledare, som får begåvningarna att lyfta. Mikel Arteta har passerat zenit och är för skadebenägen, detsamma gäller Mattieu Flamini.
Samtidigt finns där Mesut Özil, Santi Cazorla, Aaron Ramsey, Axel Oxlade-Chamberlain och Jack Wilshire. Spelare som på något sätt aldrig når hela vägen fram till sin potential, något som beror på mental kapacitet såväl som skadebenägenhet. Men kan Wenger få tre av dessa att höja lägstanivån och undvika skador under säsongen, så finns där ett mästarlag. Lägg därtill unge Francis Coquelin som överraskat positivt under förra säsongen och är en defensiv mittfältare Arsenal kan bygga vidare runt.
Framåt litar man mycket på Alexis Sanchez. Nyligen korad Sydamerikansk mästare har Sanchez haft en formidabel säsong och förhoppningen ligger i att han ska bli den nye Dennis Bergkamp. Även om de är olika i spelstil och explosivitet, så är det kreativa krafter som får ett lag att tända. Sanchez har visat att han är en världsspelare och förväntningarna är gigantiska inför kommande säsong. Han måste också vara på topp om Arsenal ska vara en utmanare om titeln.
Olivier Giroud är också ett kompetent komplement där uppe. Gör en hel del mål och sliter, trots att han nästan hela tiden är ifrågasatt. Och visst, en mer notorisk målskytt a la gamle Ian Wright, skulle väl vara att önska. Dessa växer dock inte på träd och om inte Arsenal kommer över någon världsklasspelare, så håller Giroud. Som back up finns Theo Walcott och Danny Welbeck. Ingen av dem har haft någon särskilt bra säsong ifjol, men det finns kompetens. Det gäller bara att det ska tända till lite. Hopp finns dock om Walcott, vars försäsong sett riktigt bra ut och på ungdomsfronten har Chuba Akpom utmärkt sig på slutet. Kanske en joker under kommande säsong?
Tända till… Där finns nyckel för Wenger. Arsenal har kompetensen och förmågorna, men de måste tända till och kliva upp på nästa nivå, där de själva börjar inse att ligatitlar och Champions League-bucklor inte är utom räckhåll, utan något de givetvis ska hämta hem. Ledarskapet och ryggraden på plan måste stärkas. Petr Cech är ett steg i rätt riktning. Laurent Koscielny och Francis Coquelin kan vara blivande sådana. Men det behövs någon nu. Ett par förstärkningar i backlinjen samt någon ledartyp på mittfältet och de kan vara redo. Får de dessutom tag på en målskytt a la Chelseas Diego Costa, så blir de hyperintressanta. Karim Benzema lär stå högst upp på Wengers önskelista, och det vore onekligen en sådan där pusselbit som passar perfekt. Ja, och så måste Alexis Sanchez leverera. Vecka efter vecka. Arsène Wenger måste gå mot ligatiteln. Det är dags nu. Den andra stora generationen är på väg och om inget händer kan den lika gärna ebba ut och då är Wengers saga i Arsenal över.…