Legenden om Catenaccio

Champions League Inför veckans Stryktips Nyheter

Giovanni Trappatoni

Två av fotbollsvärldens storheter ställs mot varandra i stryktipsmatch 1. Champions League finalen mellan Juventus och Barcelona innehåller även en mäkta intressant kamp om taktiska traditioner.

Det är alltid svårt att försöka definiera taktiska traditioner, nästan som gjort för att finta upp sig själv på läktaren, men lördagens stora final i Berlin är oerhört spännande ur ett taktiskt historieperspektiv.

Rappan, Rocco och Herreras Grande Inter

På 60-talet tog Grande Inter Italien och Europa med storm under ledning av Helenio Herrera. Tre ligatitlar, två Europacuper och två titlar i Intercontinental cupen under perioden 1960-68. Och han gjorde det med hjälp av Verrou (Österrikiska för spärr eller regel), vilket sedan skulle gå under namnet Catenaccio (hänglås).

Herrera var inte först, men blev mest känd som utövare av Verrou-tänket. Ursprunget kan snarare härledas till en österrikisk tränare vid namn Karl Rappan. Han ledde ett semiprofessionellt lag i 30-talets Schweiz som hade svårt att hävda sig tekniskt mot de professionella lagen, vilket ledde till en taktikändring av det mer defensiva slaget. Det gick så pass bra att han till slut blev landslagstränare för Schweiz. I Italien var det Nereo Rocco som utvecklade taktiken och tog ett mediokert Trieste till en andra plats i Italienska ligan 1947/48. De taktiska framgångarna fortsatte senare i Padova på 50-talet. Tillsammans bidrog detta till legenden om Catenaccio som sedan med extrem framgång utövades av Herreras Inter.

1963/64 möttes de engelska ligamästarna Everton och Serie A mästarna Inter redan i Europa cupens första omgång. En kulturkollison, där Everton – i sann brittisk anda – hade vissa förhoppningar om att ta hem Europacupen på första försöket. Evertons manager Harry Catterick förstod på många sätt sin kollega Herrera, då de båda trodde starkt på disciplin och mycket noggranna förberedelser inför match, men spelstilen var väsensskild och det skulle bli ett brutalt uppvaknande för britterna. Hemma på Goodison Park spelade Everton med den frenesi och anfallsfotboll som Catterick strävade efter. De hade förväntat sig en försvarsmur, men det var inte en mur det var något annat. Något som inte gick att låsa upp och som dessutom skapade några farliga chanser under matchen. Det slutade 0-0 i sann Catenaccio-anda och Herrera var segerviss inför returen. En retur som mycket riktigt slutade 1-0 till Inter, och även om Everton inte gjorde någon dålig match så var den minsta marginalen som Cattenaccio ofta handlar om precis så stor och definitiv så att Herrera sannolikt inte var särskilt orolig. Flera år senare såg Catterick tillbaka på mötet samt de lärdomar han dragit och konstaterade:

“Den där disciplinen var vad som slog mig mest i de där matcherna mot Inter. Jag hade förväntat mig ett tätt försvar men inte så många spelare som kunde hänge sig själva åt en trist roll utan minsta avvikelse. Jag trodde att brittiska klubbar skulle få svårt att övertyga spelare att hålla sig till ett negativt spelsätt men nu gör alla det.”

Trappatonis Juventus

Giovanni Trappatoni anlände som tränare till Juventus 1976. Han var en arvtagare – inspirerad av Nereo Rocco – som tog legenden om Catenaccio vidare från Herreras Inter. Kärnan i det Catenaccio som Trappatoni förde vidare var kanske inte alltid att allt skulle vara defensivt i alla matcher och definitivt inte något parkera buss-scenario som Jose Mourinhous Chelsea ofta använder sig av. Det handlade snarare om att fokusera på detaljer, vara noga förberedd, alltid tänka taktiskt anpassningsbart gentemot motståndet istället för exempelvis traditionellt spelande engelska lag, där det handlar om att få saker att hända på plan. Catenaccio handlar om att vänta in det som händer och sedan använda det till sin fördel. Men framförallt handlar Catenaccio om att vinna.

En journalist ska en gång sagt till Nereo Rocco:

”Må det bästa laget vinna!”

Rocco svarade:

”Det hoppas jag inte.”

Trappatoni är en förgrundsfigur för denna inställning med sitt Juventus mellan 1976-86. En period under vilket laget tog sex serie A-titlar, två Copa Italia, en Europa cup seger, en cupvinnarcup och två UEFA-cuptitlar. Lägg därtill Europeiska supercupen och Intercontinental cupen. Giovanni Trappatoni är den ende manager som vunnit allt i Europa.

Ryggmärgen i Gli Azzurri

Under VM 1982 bildade Juventus ryggmärgen i det Italienska lag som tog sig förbi ett av Brasiliens mest fantastiska lag och därtill Argentina med en ung Maradona samt det då så mäktiga Västtyskland i finalen. Målvakten Dino Zoff var lagkapten och fyrtio år gammal då han ledde Italien till VM-guld. Anfallaren Paolo Rossi vann skytteligan. Mittfältaren Marco Tardelli gjorde mål i finalen och under VM-turneringens flesta matcher var det tre backar från Juventus som bistod Zoff i att på Catenacci-vis stänga ned motståndarna. Den hårdföre, ofta brutale, högerbacken Claudio Gentile samt Antonio Cabrini på vänsterbacken, som för övrigt missade en straff i finalen. Men störst av dem alla var liberon Gaetano Scirea. En klassisk Catenaccio-libero, elegant och spelskicklig. Liberorollen har alltid varit central inom Cattenaccin. Dirigent längts bak i Italienskt landslag såväl som i Juventus. Det går inte att underskatta den roll han hade i Juves extremt framgångsrika era på 70- och 80-talen. Scirea höll länge efterträdaren, den inte helt okände Milan-försvararen Franco Baresi – utanför landslaget.

Men det fanns även plats för kreativt spel i Trappatonis Juve. Eleganter som Liam Brady och Michel Platini gjorde stort avtryck. Brady får nog anses som en av få britter som faktiskt lyckats i Italien när han kom för dyra pengar från Arsenal. Hans vänsterfot firade många triumfer och efterträdaren som mittfältsgeni Michel Platini är ju en av de främsta genom tiderna. Det var också Platini som satte straffen i den oerhört sorgliga Europa cupfinalen som Juve vann 1985 mot Liverpool. I skuggan av de trettionio offren när Liverpool-fans stormade en läktare.

Mycket har hänt sedan Catenaccios storhetsperiod och Trappatonis 80-tal, men en sak är säker fortfarande är inställningen från eleganta italienska fotbollslag att taktiskt vänta ut motståndarnas ageranden och sedan slå till med stil, finess och kompetenta kontringar. Åtminstone på bortplan och mot bollförande motstånd.

Mot Barcelona blir det därmed ett möte mellan två av fotbollshistoriens mest intressanta huvudlinjer: Catenaccio vs totalfotbollen, som vidareutvecklats av Barca till Tiki Taka.

Källor: Espn.com, Wikipedia, thefalse9.com, Harry Catterick – The Untold Story of a Football Great, Rob Sawyer (De Coubertain Books), forzaitalianfootball.com