Det mäktiga Crystal Palace som var en symbol för det brittiska imperiets storhet blev också skådeplatsen för Crystal Palace FC:s födelse.

År 1851 var det brittiska imperiet på väg mot sin absoluta storhet, särskilt i samband med den stora världsutställningen i Hyde Park i London som inte bara markerade Storbritanniens ledning i den kommande industriella revolutionen, men också deras position som den största och viktigaste nationen i världen. En gigantisk och imponerande byggnad – Crystal Palace – restes och blev samlingspunkten för de drygt 14 000 besökarna från världens alla hörn. Bara några decennier senare skulle Storbritanniens makt täcka över en fjärdedel av jordens yta.

Bildades av arbetarna

Arbetarna på utställningen bildade redan 1861 ett amatörlag vid namn Crystal Palace som inte alls var oävna, bland annat nådde de en semifinal i under FA-cupens första säsong. De fick dock respass av mäktiga Royal Engineers. 1895 beslutade FA att cupfinalerna skulle spelas på Crystal Palace, vilket applåderades av ägarna som var beroende av intäkter från besökande turister. I sann entreprenörsanda bildade de också ett lag i september 1905. Crystal Palace FC eller The Glaziers som de kallades. De tog hjälp av storlaget Aston Villas vice vd Edmund Goodman, vilket också ledde till att laget i förstone iklädde sig Villas berömda färger. Samtidigt sökte man in till The Football League i konkurrens med Chelsea FC och Southampton FC, tyvärr var det Crystal Palace som fick dra det kortaste strået och kom inte med. Kanske som en effekt av att det skulle bli för mycket med ett ligalag och FA-cupfinalvärdskap.

Man hänvisades istället till Southern League. Historien har därefter inte varit givmild mot Crystal Palace, åtminstone inte om man ser till framgångar och titlar. Säsongen 1924 flyttade laget till Selhurst Park, vilket också är deras nuvarande arena. En positiv trend startades dock 1961 då Arthur Rowe blev manager. Rowe hade tagit Spurs till en ligatitel på 50-talet med sin berömda push-and-run fotboll som sedan skulle ligga till grund för Bill Nicholsons Spurs stora framgångar under 60- och 70-talen, men även inspirera flera av de andra stora lagen under 60-talet, bland annat Evertons välspelande mästarlag från säsongen 1969/70.

För första gången någonsin genomförde Real Madrid en träningsmatch i London 1962. Rowes Crystal Palace pressade det mäktiga spanska laget och vann en hel del uppskattning. Tyvärr avgick Rowe alldeles för tidigt på grund av hälsoproblem. Men 1969 tog sig laget upp till högstaligan och skulle bli kvar där i fyra säsonger. Några år senare bytte laget också smeknamn till the Eagles och även klubbfärg till dess nuvarande.

Framgångar på 80- och 90-talet

Under en tuff period tog sig Crystal Palace till semifinal i FA-cupen 1975/76 efter segrar mot Leeds och Chelsea. Steve Coppell tog över som manager 1984, vilket blev starten på Crystal Palace bästa tid. Säsongen 1988/89 var laget åter i högstaligan och 1989/90 tog man sig till final i FA-cupen, där det krävdes omspel för att Manchester United skulle få lyfta bucklan. Säsongen därefter hamnade The Eagles trea i högstadivisionen, vilket är deras bästa placering hittills. Laget bestod av flertalet duktiga spelare, kanske främst anfallsparet Mark Bright och Ian Wright. Båda skulle lämna för Sheffield Wednesday och Arsenal. Ian Wright blev en legendar i The Gunners. Steve Coppell fick även det tveksamma nöjet att vara med om degradering till The Championship och så var hans saga all, vilket var synd eftersom han tagit Palace långt och byggt laget med stor kompetens.

Därefter har ekonomiska problem följt och laget har åkt upp och ned mellan Premier League och The Championship. Sett ur ett historiskt perspektiv så är de senaste decenniernas resultat inte så illa pinkat och nu är dessutom dess forne spelare Alan Pardew tillbaka som manager. Tony Pulis förvandlade The Eagles under förrförra säsongen till ett svårspelat lag där en hel del motståndare gick på otäcka minor. Dessutom har Selhurst Park-publiken utvecklats till en av de allra ljudligaste och mest aktiva i ett allt tystare arenaklimat i Premier League. Pulis avgick dock strax innan starten på förra säsongen och hans ersättare Neil Warnock lyckades inte bygga vidare. Alan Pardew tog över och gjorde en riktigt bra avslutning på säsongen och faktum kvarstår att Crystal Palace har vissa förhoppningar inför kommande säsong.…

Få har väl fått så mycket kritik som Alan Pardew, men nu leder han ändå ett lag som kan bli en av de mest framgångsrika upplagorna i The Eagles historia.

Visst, det finns inga chanser att upprepa en tredjeplats (1990/91) med dagens penningstinna konkurrens. Men sällan har väl så mycket förväntningar snurrat runt Selhurst Park. I premiären fanns spelare som Yannick Bolasie, Mile Jedinak, Dwight Gayle och Connor Wickham på bänken. Onekligen dugliga lirare och ett tecken på att Palace har något bra på gång.

Cabaye – en statusvärvning

Nyförvärvet Yohan Cabaye gjorde ingen besviken i premiären och punkterade dessutom matchen med sitt 3-1 mål. Bara att Cabaye valde Crystal Palace är en stor fjäder i hatten för Alan Pardew. Sannolikt bör de ha uppskattat varandra under perioden i Newcastle, där Pardew nästan blev inkompetensförklarad. Och kanske på goda grunder.

Faktum kvarstår att återkomsten till Crystal Palace, där han var spelare under den framgångsrika perioden under 90-talet, har hittills varit en succé. Med ett stabilt mittlås i Damien Delaney och Scott Dann finns en solid grund bakom de mer färgstarka spelarna på den offensiva delen av plan. Dann är för övrigt en underskattad spelare som hade bud från andra klubbar men valde att skriva på för The Eagles. Återigen ett styrkebesked. Vi får ej heller glömma slitvargen Joel Ward på högerbacken.

James McArthur och Yohan Cabaye är en mycket intressant kombination på mittfältet och där finns också Mile Jedinak att tillgå. Just McArthur är en mycket pålitlig spelare som gjorde ett lysande jobb i Wigan och även i Crystal Palace ifjol. Yohan Cabaye, Jedinak och McArthur är en kombination som borde hålla över hela säsongen.

Jason Puncheon har flackat runt i sin karriär men tycks ha funnit sig tillrätta i tillvaron i Crystal Palace, där han sedan 2014 både producerat riktigt bra matcher, men också en hel del mål. Redan Tony Pulis fick värja sig mot värvningsförsök från andra klubbar och vägrade släppa Puncheon. Även Pardew har tagit yttern till sitt hjärta och betraktar honom som en mycket viktig kugge i laget. Tillsammans med Wilfried Zaha på andra kanten kompenserar de tu bristen på en riktig stjärnanfallare.

Svagheter i anfallet, men en stark publik

Längst fram i premiärmatchen spelade Glenn Murray som var så oerhört effektiv säsongen Crystal Palace gick upp, därefter satte en korsbandsskada krokben för karriären, men om dom får igång Murray – som ju låg på en trettiomålsproduktion i The Championship – så slår det dyra nyförvärv.

Med ligans kanske bästa publik har de också en stark tolfte spelare i ryggen. Pardew har ett mittfält av allra högsta klass och ett stabilt försvar. Det är i anfallet frågetecknen finns. Bakom Glenn Murray finns främst Marouane Chamakh, men han har knappast rosat marknaden på sistone. Dwight Gayle blandar och ger samt nyförvärvet Patrick Bamford har en del att bevisa. Ja, och så har vi Frazier Campbell. Minns ni begåvningen som inte fått den utveckling som förväntades? I Crystal Palace är han nog rätt långt ifrån en startplats, eller ens bänken och många väntar sig nog att han lämnar klubben rätt snart.

Alan Pardew är lite av den gamla skolans manager. Ett lag han lyckas motivera och entusiasmera kan slå vem som helst och under perioder vara nästan oslagbara. Däremot kommer alltid en formsvacka och den brukar vara djup, vilket innebär att formkurvorna jämnas ut över en säsong. Kan han få till jämnhet med detta material och längre toppar än bottnar, så blir The Eagles ett lag att räkna med. Laget har en kapacitet som om vinden blåser rätt handlar om en placering mellan sex och åtta, men framförallt tror jag de blir ett farligt cuplag. För visst vore det underbart att få revanschera sig från finalförlusten i omspelet mot Manchester United1989/90.…

Det var en märklig säsong 2014/15. Chelsea var det enda lag som lyckades uppvisa någon form av stabilitet, klass och helgjutenhet. Därav ligasegern. Svårare nu.

Det blev aldrig någon kamp förra säsongen, vilket etablerades från första början när det stod klart att Cesc Fabregas och Diego Costa bärgats och därmed insåg nog alla att de sista pusselbitarna var på plats. Som det ser ut nu så kommer Chelsea inte att försvagas till kommande säsong, snarare tvärtom, däremot finns det flera lag som förstärker och inte kan väl motståndet bete sig lika blekt i ytterligare en säsong?

Pusselbitar

Petr Cechs flytt från Chelsea till Arsenal innehåller en hel del intressant symbolik. Som definitionen av stabilitet, erfarenhet och framgång går det inte att få en bättre back up till Thibaut Courtois. Problemet är bara att Cech själv vill mer och inser att han har en större roll att spela i ytterligare några år. Att Mourinho släpper honom till den kanske svåraste rivalen känns därmed lite märkligt. Eller så är det helt enkelt en present. En uppskattning för Cechs alla år i Chelsea från The Special Ones sida? I så fall är det vackert.

För på samma sätt som Fabregas och Costa var pusselbitar som saknades i ett för övrigt starkt lagbygge som Chelsea, så är en målvakt av Cechs kaliber, en mittback och en klassforward, det som saknats i Arsenal. Chelsea spelade helgjuten fotboll ifjol. En tydlig spelidé, få skador och spelare som passar perfekt för sina väldefinierade uppgifter. Och när det inte finns så mycket till utmaningar från andra lag, så innebär det en ligaseger. Även denna säsong kommer Mourinho att lita till samma helgjutna stabilitet. Backlinjen är ligans allra bästa. Den kommer att vara så ytterligare i ett par år, däremot måste Mourinho redan nu börja spela in några arvtagare. Kurt Zouma har kapaciteten och det är inte svårt att förstå Mourinhos intresse för Evertons John Stones.

Omställningsspelets virtuoser

Mittfältet är omställningsspelets virtuoser och så länge Chelsea kan styra matcherna enligt deras egna taktiska upplägg finns det få lagdelar i världen som är vassare. Möjligtvis behöver Juan Cuadrado ersättas, då han inte lyckats anpassa sig till England och Chelsea ännu.

Längst fram ser det faktiskt bättre ut än ifjol. Diego Costa kommer inte att orka fightas ensam på topp under en hel säsong. Då är Loic Remy en lysande ersättare, särskilt med tanke på att han har en förmåga att dominera mot de lite sämre lagen och därmed avlasta Costa när serielunken blir för tuff. Lånet av Radamel Falcao är också ett smart drag. Alla vet vad Falcao kan, även om han var helt malplacerad i Manchester United. Men vilken spelare att kunna hoppas på när de stora matcherna stundar och Costa är skadad eller måste bytas ut. Då är det läge för Falcao att ta fram sin högstanivå.

Finns det några svagheter? Jo, laget klarar inte av särskilt många skador. Mourinho går runt på en relativt liten trupp och oavsett hur många matcher eller turneringar han deltar i, så är det ofta i stort sett samma gubbar på plan. Förra säsongen var laget förskonade från skador en masse. Dessutom har Chelsea svårt att vända och föra toppmatcher som inte hamnar i Mourinhos taktiska fålla. De till synes starkare trupperna i Arsenal och Manchester United har därmed sin chans i att ta tag i matcherna och tack vare individuell förmåga undvika Chelsea-fållan. Förra säsongen fanns inte sådan kvalitet hos någon motståndare, åtminstone inte under en tillräckligt lång period. Mycket tyder dock på att det kommer bli andra bullar 2015/16. Jose Moruinhos Chelsea måste därmed höja sig ytterligare ett snäpp för att bärga ännu en ligatitel. Dessutom lär trycket på en framgång i Champions League kräva mer av den redan relativt sårbara truppen.…

Chelsea FC är idag en äkta storklubb. Uppbackad av Roman Abramovic ofantliga rikedom har laget blivit en framgångsmaskin, men det har inte alltid varit så.

Klubben bildades 1905, men förutom en FA-cupfinal 1915, så var det tunnsått med framgångar under större delen av århundradet. Chelsea har dock alltid varit en klubb som tagit plats och fick redan på 20-talet rykte om sig att vara en klubb lockade stora namn. Men egentligen var det först på 50-talet som man kan tala om någon form av framgång i och med ligaseger 1954-55. Det var Arsenals forne centertank Ted Drake som från 1952 skapade ett nytt lag på andra premisser än före kriget. Han förbättrade ungdomsverksamheten, utvecklade träningarna och sökte spelare i de lägre divisionerna i syfte att snarare bygga ett lag än spektakulära värvningar. Tyvärr lyckade man inte ta Drakes projekt vidare och hade svårt att under resterande del av 50-talet ta sig upp från mittenplaceringarnas mediokra tillvaro.

The Swinging Sixties och mörka decennier

Sextiotalet var dock ett gyllene decennium för Chelsea. Laget blev en symbol för The Swinging Sixties. Unga, glamourösa, bohemiska och starka individer präglade Chelsea-upplagorna och vid flertalet tillfällen var de och sniffade på storhet, men nådde aldrig riktigt fram. Ligacupsegern 1964/65 och FA-cupsegern 1969/70 med en efterföljande Cupvinnarcupseger 1970/71 blev höjdpunkterna. Talanger och profiler fanns det dock gott om, alltifrån den oregerlige men magiske Alan Hudson till den levande jordfräsen Ron ”Chopper” Harris. Umgänget i omklädningsrummet kompletterades av ett lika intensivt frekventerande av med Londons modeller och det pulserande 60-tal som var särskilt aktivt i området runt Chelsea. Fortfarande var laget en bra bit bort från klubbar som Manchester United, Liverpool, Everton, Tottenham, Manchester City och Leeds när det gällde att kontinuerligt utmana om titlar. Och det skulle bli värre. Mycket värre.

Kommande två decennier blev dystra. På 70-talet startas ett ambitiöst projekt att renovera slitna Stamford Bridge, som varit lagets hem sedan bildandet 1905. Problemet är att det inga pengar finns och hela projektet havererar samtidigt som klubben går allt sämre sportsligt och dess huliganer etablerar sig som en av de mest fruktade rötäggsgrupperingarna i England. Stamford Bridge övertas av fastighetsägare och det går så illa att en viss Ken Bates köper klubben för blott ett pund 1982. Laget är i andradivisionen och det finns egentligen inga värden eller hopp. Klubben är nära nedflyttning till tredjedivisionen, men tar sig i kragen och managern John Neal lyckas få ihop ett riktigt bra lag, med minimala resurser och ganska snart är de åter i högstadivisionen. Tipsextra-tittare på 80-talet minns nog anfallstrion med Pat Nevin, Kerry Dixon och David Speedie i ett lag som kunde vinna och förlora mot vem som helst när som helst. Efter ett kort besök i andradivisionen började dock Ken Bates få ordning på Chelsea och efter många om och men köpte han tillbaka Stamford Bridge 1992, mycket tack vare en fastighetskrasch, vilket gjorde att fastighetsägarna sålde billigt.

Framgångssagan Chelsea

Laget nådde FA-cupfinal 1994 under Glenn Hoddle, men det var först när Ruud Gullit tog över 1996 som klubben gick från att ha varit en berömd, ibland glamourös klubb, men med förlorarstämpel, till att skapa vinnarmentalitet. FA-cupsegern 1997 får ses som startskottet för kommande decenniers pokalsamlande. Ken Bates sålde klubben 2003 till den ryske oligarken Roman Abramovic för 140 miljoner pund och genast öppnades en plånbok där det inte fanns någon botten.

Vinnarkulturen skapades under managers som Ruud Gullit och Gianluca Vialli, men med Abramovic pengar kom kraven på omedelbar succé. Om och om igen. Den sista pusselbiten var en kaxig portugis vid namn Jose Mourinho. Fram till 1997 hade Chelsea – från starten 1905 – endast lyckas samla på sig en ligatitel, en FA-cup, en ligacup och en cupvinnarcup. Helt ok, men knappast ett facit för att mäta sig med de stora traditionstyngda klubbarna. Från säsongen 1996/97 har klubben lyckats samla ihop fyra ligatitlar, sex FA-cuper, fyra ligacuper, två Europa League/UEFA-cup, en cupvinnarcup och inte minst – en Champions League. År 2099/10 sällade de sig även till den exklusiva skaran som vunnit The Double, det vill säga ligan och FA-cupen under en och samma säsong. Laget blev dessutom det första engelska klubben som vunnit samtliga Europeiska cuper.

Det är onekligen en sannsaga, kryddad av gigantiska resurser, men av det lite bohemiska Chelsea från The Swinging Sixties finns inte mycket kvar, förutom minnen och rötter för fans som kanske inte alltid känner sig hemma i den exklusiva miljö som råder runt Chelsea idag. En saga i två delar, där Ruud Gullit får ses som en symbol för dess brytpunkt och som regerande mästare finns där inget som tyder på att laget inte kommer att fortsätta på de senaste decenniernas framgångssaga.…

Seger i The Championship och en manager som knappt vet hur det är att förlora med sitt AFC Bournemouth lovar gott inför lagets första sejour i Premier League.

Frågan är bara när en staty ska resas över Eddie Howe. Få skulle nog protestera om det gjordes redan idag, då Bournemouth bästa tid är nu. Samtidigt är det inte det lättaste att överleva en första säsong i Premier League och klarar man det så är det än svårare att klara sig kvar säsong två. Eddie Howe har dock, trots ett inte särskilt namnkunnigt lag, chansen.

Smarta nyförvärv

Howe har fokuserat på smarta köp lite under radarn som förhoppningsvis ska vara lite listigare än motståndarna. Och det är just Howes list som kommer att vara avgörande och som hela staden Bournemouth måste lita sig till. Från Everton har han värvat rutinerade Sylvain Distin. Född 1977, så får fransmannen anses som en åldring, men är en av de mest vältränade och håller säkert ytterligare ett par år. Onekligen en viktig pusselbit för att få in Premier League-rutin i laget. Som möjlig radarpartner i mittlåset har Howe investerat i Ipswich lovande Tyrone Mings. En spelare med stor potential, men som ännu kanske inte riktigt närmat sig de högt ställda förväntningarna. Om Howe kan få Distin och Mings att fungera ihop, kan vi nog förvänta oss ett solitt försvar. Kombinationen är i tankevärlden rätt kittlande. Visserligen har Howe även tillgång till lagets bästa mittback från ifjol Steve Cook som bildade mittlås med lagkaptenen Tommy Elphick. Men frågan är om de håller för Premier League? Mings och Distin kan även användas på ytterbacksplats, men bäst är de i mitten. Duktige högerbacken Simon Francis kommer också att bli en stor tillgång under säsongen.

Den snabbe yttern Christian Atsu tillhör Chelsea, men lånades ut till Everton under förra säsongen. Trots att ghananen var lysande i afrikanska mästerskapen fick han inte saker och ting att funka i Everton. Under Howes ledning lär han dock få betydligt större förtroende och kan han nå samma höjder som i afrikanska mästerskapen, så har Bournemouth en ytter i världsklass. Ett annat intressant nyförvärv är forwarden och norrmannen från Blackburn Rovers – Joshua King – även det en kille med stor potential som ännu inte blommat.

Harry Arter är stjärnan

På mittfältet finns redan skotten Matt Ritchie, som inte bara har debuterat i landslaget, utan blev ifjol utnämnd till Football Leagues bäste spelare i en undersökning av tidningen FourFourTwo. Elva mål och hela tretton assist i ligan talar sitt tydliga språk. Kan han fortsätta att leverera på högsta nivå i samarbete med mittfältsgeneralen Harry Arter, har Howe nyckeln till Bournemouths eventuella framgång. Arter är stjärnan och han måste lyckas. Längst fram vilar ett tungt ok på Callum Wilson och Yann Kermorgant som verkligen behöver stöd av Joshua King. Om de tre finner toppformen kan inget lag känna sig säkra, oavsett vem av dem som är på plan för tillfället. Dessutom har Howe stärkt upp laget med två nya målvakter i Adam Federici och Artur Boruc samt den lovande backen Filippo Costa från Chievo, vilket ger ytterligare stadga åt försvaret.

Howe tar mycket inspiration från Josep Guardiola och FC Bayern Munchen, särskilt avseende träningsmetoder. På så sätt har han också med oerhört små medel lyckats bygga ett mycket välspelande lag. I Premier League räcker detta dock inte särskilt långt ifall man inte har ett stabilt försvarsspel. De starka omställningslagen pulvriserar motstånd som är bra på att hålla boll, men inte kan hålla tätt bakåt.

Howes värvningar handlar om att lyckas få fram mer av spelare än vad andra managers kan, något han har bevisat genom åren med tanke på hur snabbt Bournemouth har klättrat i ligasystemet. Denna smartness är lagets hopp och mycket tyder på att Howe kommer att klara kontraktet, vilket – i så fall – är mer än godkänt. Hela England söker också med ljus och lykta efter en briljant engelsk manager som kan göra avtryck i världsfotbollen igen. Faktum är att den senaste engelske managern som vann en ligatitel var Howard Wilkinson i Leeds 1992… Och inte finns det någon uppsjö av engelsmän att välja bland när Roy Hodgson ska ersättas. Mycket av hoppet står till 37-årige Eddie Howe.…