wp
MISSA INTE

En anrik klubb med tudelad historia.

Chelsea FC är idag en äkta storklubb. Uppbackad av Roman Abramovic ofantliga rikedom har laget blivit en framgångsmaskin, men det har inte alltid varit så.

Klubben bildades 1905, men förutom en FA-cupfinal 1915, så var det tunnsått med framgångar under större delen av århundradet. Chelsea har dock alltid varit en klubb som tagit plats och fick redan på 20-talet rykte om sig att vara en klubb lockade stora namn. Men egentligen var det först på 50-talet som man kan tala om någon form av framgång i och med ligaseger 1954-55. Det var Arsenals forne centertank Ted Drake som från 1952 skapade ett nytt lag på andra premisser än före kriget. Han förbättrade ungdomsverksamheten, utvecklade träningarna och sökte spelare i de lägre divisionerna i syfte att snarare bygga ett lag än spektakulära värvningar. Tyvärr lyckade man inte ta Drakes projekt vidare och hade svårt att under resterande del av 50-talet ta sig upp från mittenplaceringarnas mediokra tillvaro.

The Swinging Sixties och mörka decennier

Sextiotalet var dock ett gyllene decennium för Chelsea. Laget blev en symbol för The Swinging Sixties. Unga, glamourösa, bohemiska och starka individer präglade Chelsea-upplagorna och vid flertalet tillfällen var de och sniffade på storhet, men nådde aldrig riktigt fram. Ligacupsegern 1964/65 och FA-cupsegern 1969/70 med en efterföljande Cupvinnarcupseger 1970/71 blev höjdpunkterna. Talanger och profiler fanns det dock gott om, alltifrån den oregerlige men magiske Alan Hudson till den levande jordfräsen Ron ”Chopper” Harris. Umgänget i omklädningsrummet kompletterades av ett lika intensivt frekventerande av med Londons modeller och det pulserande 60-tal som var särskilt aktivt i området runt Chelsea. Fortfarande var laget en bra bit bort från klubbar som Manchester United, Liverpool, Everton, Tottenham, Manchester City och Leeds när det gällde att kontinuerligt utmana om titlar. Och det skulle bli värre. Mycket värre.

Kommande två decennier blev dystra. På 70-talet startas ett ambitiöst projekt att renovera slitna Stamford Bridge, som varit lagets hem sedan bildandet 1905. Problemet är att det inga pengar finns och hela projektet havererar samtidigt som klubben går allt sämre sportsligt och dess huliganer etablerar sig som en av de mest fruktade rötäggsgrupperingarna i England. Stamford Bridge övertas av fastighetsägare och det går så illa att en viss Ken Bates köper klubben för blott ett pund 1982. Laget är i andradivisionen och det finns egentligen inga värden eller hopp. Klubben är nära nedflyttning till tredjedivisionen, men tar sig i kragen och managern John Neal lyckas få ihop ett riktigt bra lag, med minimala resurser och ganska snart är de åter i högstadivisionen. Tipsextra-tittare på 80-talet minns nog anfallstrion med Pat Nevin, Kerry Dixon och David Speedie i ett lag som kunde vinna och förlora mot vem som helst när som helst. Efter ett kort besök i andradivisionen började dock Ken Bates få ordning på Chelsea och efter många om och men köpte han tillbaka Stamford Bridge 1992, mycket tack vare en fastighetskrasch, vilket gjorde att fastighetsägarna sålde billigt.

Framgångssagan Chelsea

Laget nådde FA-cupfinal 1994 under Glenn Hoddle, men det var först när Ruud Gullit tog över 1996 som klubben gick från att ha varit en berömd, ibland glamourös klubb, men med förlorarstämpel, till att skapa vinnarmentalitet. FA-cupsegern 1997 får ses som startskottet för kommande decenniers pokalsamlande. Ken Bates sålde klubben 2003 till den ryske oligarken Roman Abramovic för 140 miljoner pund och genast öppnades en plånbok där det inte fanns någon botten.

Vinnarkulturen skapades under managers som Ruud Gullit och Gianluca Vialli, men med Abramovic pengar kom kraven på omedelbar succé. Om och om igen. Den sista pusselbiten var en kaxig portugis vid namn Jose Mourinho. Fram till 1997 hade Chelsea – från starten 1905 – endast lyckas samla på sig en ligatitel, en FA-cup, en ligacup och en cupvinnarcup. Helt ok, men knappast ett facit för att mäta sig med de stora traditionstyngda klubbarna. Från säsongen 1996/97 har klubben lyckats samla ihop fyra ligatitlar, sex FA-cuper, fyra ligacuper, två Europa League/UEFA-cup, en cupvinnarcup och inte minst – en Champions League. År 2099/10 sällade de sig även till den exklusiva skaran som vunnit The Double, det vill säga ligan och FA-cupen under en och samma säsong. Laget blev dessutom det första engelska klubben som vunnit samtliga Europeiska cuper.

Det är onekligen en sannsaga, kryddad av gigantiska resurser, men av det lite bohemiska Chelsea från The Swinging Sixties finns inte mycket kvar, förutom minnen och rötter för fans som kanske inte alltid känner sig hemma i den exklusiva miljö som råder runt Chelsea idag. En saga i två delar, där Ruud Gullit får ses som en symbol för dess brytpunkt och som regerande mästare finns där inget som tyder på att laget inte kommer att fortsätta på de senaste decenniernas framgångssaga.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *